Uppfinnare, kulturpersoner och en och annan pionjär

En artikel av
Martin Frostberg, redaktör Svensk Filmdatabas
Monica Z

Spelfilmer om verkliga personer har en säregen attraktionskraft. Kanske beror det på publikens förkunskaper. Filmarens version kan ifrågasättas på ett annat sätt än vid uppdiktade historier. Den lilla kalenderbitaren inom oss vaknar.

Monica Z av Per Fly blev en succé 2013. Edda Magnason lyckades inte bara se ut som Monica Zetterlund, hon lät som henne också – i tal och sång. Den filmdebuterande artisten Magnason fick en välförtjänt Guldbagge för huvudrollen och filmen vann även baggar för kostym och regi. Ytterligaren en bagge, för bästa manliga biroll, gick till Sverrir Gudnason för porträttet av kontrabasisten Sture Åkerberg, som ackompanjerade många artister på 60- och 70-talen. Bland andra Cornelis Vreeswijk som också förärades en biopic 2010. I Amir Chamdins Cornelis fyller norska Turbonegro-rockaren Hans Erik Dyvik Husby ut den svenska trubadurikonens kläder både volymmässigt och själsligt.

En biopic kan också vara ett sätt att komma igång med karriären – om du gör film om någon vars liv du känner till väl. Gräv där du står. Suzanne Osten långfilmsdebuterade med Mamma (1982) om sin egen mor, filmskribenten Gerd Osten. Det är både ett konstnärsporträtt – Gerd Osten hade egna filmambitioner – en bild av en mor och ett dokument från krigets Europa. Gerds dotter figurerar också, sålunda gör Osten även film om sig själv. Malin Ek belönades med en Guldbagge för bästa skådespelerska.

Jan Troell är den obestridliga svenska biopicmästaren – både i antal titlar och i priser. 1982 flög han igång med Ingenjör Andrées luftfärd, om Salomon August André, gestaltad av Max von Sydow. Efter det följde Il Capitano (1991) om Juha Valjakkala och hans flickvän. Den belönades med Guldbagge för bästa film. Samma pris fick Hamsun (1996), där återigen von Sydow spelade huvudrollen, denna gång som den norska författaren och fick en huvudrollsbagge för besväret. Även Ghita Nørby fick en huvudrollsbagge för sin roll som Marie Hamsun och manusbaggen gick till Per Olov Enquist. 2001 kom Så vit som en snö där Amanda Ooms spelade flygpionjären Elsa Andersson. Tre Guldbaggar blev det, bland annat ytterligare en för bästa film. Maria Larssons eviga ögonblick (2008) handlar om fotografen Maria Larsson (Maria Heiskanen, som Guldbaggebelönades för rollen). 2012 var det dags igen, denna gång med Dom över död man om publicisten Torgny Segerstedt (spelad av Jesper Christensen). Ulla Skoog belönades med Guldbagge för bästa kvinnliga biroll och filmen fick en bagge för bästa film.

Även tidigare gjordes det svenska biografiska filmer. Filmen om Emelie Högqvist (1939) av Gustaf Molander handlar om en av Sveriges första skådespelare, gestaltad av Signe Hasso. Annars handlar ofta de tidiga filmerna om uppfinnare. Gustaf Edgrens John Ericsson – segraren vid Hampton Roads (1937) berättar till exempel om John Ericsson, spelad av Victor Sjöström.

Och fler blir det. Hannes Holms film om Ted Gärdestad med Adam Pålsson i huvudrollen är på gång, Björn Borg porträtterades nyligen i Borg och snart berättas om Astrid Lindgrens tidiga liv i Unga Astrid.

Slutligen går det att konstatera att om du är skådespelare och vill ha en Guldbagge – gör en biopic.

Vad består en svensk biopic av?

Uppfinnargubbar 20 %
Sverrir Gudnason 20 %
Jan Troell 20 %
Guldbaggevittring 20 %
"Det var bättre förr" 10 %
"Det var ganska rejält jobbigt förr" 10 %

Filmlista (i produktionsordning)

Uppfinnare, kulturpersoner och en och annan pionjär.

  • Samma år som Victor Sjöström regisserar sin sista film gestaltar han Sveriges kanske största uppfinnare. Fartyg, amerikansk politik och Jussi Björling i en storsatsning. Fokus är på hur Ericsson prioriterar jobb framför hustrun Amelia (Märta Ekström) och på hans fartygsidéer. Legendariska filmskribenten Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) såg en tempostark film där Råsundastudion spänt sina ekonomiska muskler: "i interiörerna kan svenskt kulturhistoriskt sinne och kultiverad svensk smak blomstra utan att bristen på dollarmiljoner hejdar."

  • Resor till Paris, Turin och Ystad, militära dueller, sjuka konungar och intima förbindelser med prinsar när Emelie Högqvist (Signe Hasso) från teaterns tiljor möter män från slottet. Filmen gick med brakförlust och pressrösterna talade om brister i manus, men lyfte samtidigt fram Hassos insats. I Dagens Nyheter heter det att hon "ger ett nytt, förtrollande prov på mångsidigheten i sin konst. Hon har grace, charm, intensitet och ömhet, men hon är i hela sin apparition ännu för flickaktig för denna roll."

  • Gösta Folke går igenom Gustaf Daléns uppfinningsrikedom från pojke till gubbe, via studier i Zürich, äktenskapet med Elma, hur han gjorde sin fyrljusuppfinning och hur AGA bildades till hur han blir blind av en explosion. Baserad på Erik Wästbergs biografi.

  • Suzanne Osten gör film om sin mor Gerd Osten - men även om sig själv. Kreativt och existentiellt kaos i nedspiralande resa bland film, erotik och drömmar om Jean Gabin som leder till tågromanser med en annan fransman.

  • Filmen fick en Oscarsnominering (Bästa icke engelskspråkiga film 1982) och genomgående fina svenska recensioner, ofta med lovord för Troells öga för detaljer. Även samspelet mellan Max von Sydow, Sverre Anker Ousdal och Göran Stangertz applåderades.

  • Lennart Hjulström berättar om hur Sonja Kovalevskij (Gunilla Nyroos) kom till Sverige under de radikala Europaåren sent 1880-talet, och om förhållandet med professor Maxim Kovalevskij. Manus av Agneta Pleijel och med blytung svensk skådespelarensemble med bland andra Thommy Berggren, Bibi Andersson och Ingvar Hirdwall. Nyroos fick Guldbagge för bästa skådespelerska.

  • Tre år efter Guldbaggebelönade insatsen som Sonja Kovalevskij gjorde Nyroos en ny biopic (som ledde till ny Guldbaggenominering), denna gång som Moa Martinson. Anders Wahlgren regisserade om resan från soldattorpet via fosterhem och olika skolor till politisk aktivism och trauman som att förlora barn och make.

  • Jan Troells film om Juha Valjakkala som mördar tre medlemmar i en familj föregicks av en stor proteststorm från offrens anhöriga och vänner. Långfilmsdebuterande Maria Heiskanen (som Juhas flickvän Minna) fick ett rejält genombrott. Hon slog sen följe med Troell i en annan biopic: Maria Larssons eviga ögonblick.

  • Sven Wollter som Alfred Nobel i Vilgot Sjömans sista film. Nitroglycerindoftande drama med explosioner, djup vänskap (mellan Nobel och Bertha von Suttner) och internationella resor till Frankrike och Italien. Delvis inspelad i Budapest.

  • Jan Troells svensk-danska produktion är baserad på Jacques Werups bok "Den ofullbordade himlen". Flygaresset Elsa Andersson lever i Skåne bland diverse män som tävlar om hennes gunst, men är lika mycket uppe i luften där andra drömmar finns. Prisad både internationellt och på Guldbaggegalan.

  • Femfaldigt Guldbaggebelönad, bland annat för Matti Byes musik, men även med en rad internationella priser. Jan Troell berättar om arbetarkvinnan som vinner en kamera på lotteri, baserad på hans fru Agneta Ulfsäter-Troells bok Att människan levde, om sin egen släkt.

  • Amir Chamdin, själv musiker i Infinite Mass, följer Cornelis Vreeswijk från tidigt 60-tal till positionen som folkkär trubadur. En turbulent karriär, kantad av kärlekshistorier och alkoholmissbruk.

  • Politik och privatliv mixas när den orädda och kontroversiella redaktören Torgny Segerstedts liv berättas. Mischa Gavrjusjov och Jan Troell delade sin andra Guldbagge för Bästa foto (den första fick de för Så vit som en snö).

  • Kändistät lookalikeunderhållning när Per Fly bjuder in 60-talets svenska popkulturelit till jazzigt jättemingel: Beppe Wolgers, Vilgot Sjöman, Povel Ramel, Lena Nyman och HasseåTage flankerar Monica Zetterlund. "Trubbel", "Sakta vi gå genom stan" och "Vad en liten gumma kan gno" är bara tre låtar i ett pärlband av hits som Guldbaggebelönade Edda Magnason framför.

  • I Janus Metz biopic om tennisgiganten är Sverrir Gudnason så porträttlik Björn Borg att det finns fog att undra om det inte är en researchbild som råkat slinka med i pressmaterialet.