Var är alla roliga medelålders kvinnor i svenska filmer?

En artikel av
Lill-Marit Bugge, komiker, regissör och manusförfattare
Miss Kicki

Filmer om medelålders män avlöser varandra på biodukarna men var är filmerna om deras kvinnliga jämnåriga? Lill-Marit Bugge efterlyser fler intressanta roller för kvinnor som är 60+.

Jag har en seg vårförkylning, den plus åldersallergin gör mig trött med tunga rinnande ögon och sårig näsa av allt för mycket näsdroppar. Manuset jag skriver på lider av identitetsdepression. Precis som jag. Vem bryr sig om en f.d. nyskapande gränsöverskridande konstnärlig kvinna? En gång nånstans mellan 20 och 37 år, numera 60+ med lådvinsmage, tunga klimakteriepattar, fladdrande överarmar och antydan till skägg. Precis som mina rollkaraktärer. Alla var vi en gång någon. Vi spelade i punkband och var nakna på scenen i experimentella teaterföreställningar. Vi kedjerökte och bodde i Berlin och var ihop med både Thåström och Persbrandt och Ulf Lundell. Vi var oerhört frigjorda och spännande. Vi var början på en ny era. Generationen kvinnor före oss hade grävt dom första groparna åt patriarkatet, det var bara för oss att kliva över dom, lämna barnen på dagis och se till att vi verkligen fick Lika Lön…

Jag behöver piggas upp.

Jag vill se filmer och tv-serier om sådana som oss. Filmer där hjältinnan inte är en hemmafru som blir lämnad efter 40 års äktenskap utan en yrkesverksam kvinna, varför inte en chef som bränner ut sig av alla styrelseuppdrag, barnbarn och övriga måsten? En kvinna som sedan i rehabiliteringsprocessen åter börja spela i sitt gamla punkband.

Det finns en mängd härliga tjejfilmer och tjejserier idag som vågar visa både magfläsk och spyor. Fast man kunde varit deras gammalmormor skrattar man igenkännande åt misslyckande, dålig ekonomi och depressioner. De är ju lite som vi var då, tänker man. Men tjejerna från Girls, Skam och Ung och lovande blir ju också äldre. Karaktärerna i Sex and the City har ju gudbevars blivit medelålders. Jag ser fram emot nya säsonger där färdtjänsten ersätter taxin till och från tjejmiddagarna.

Men de exemplen är ju utländska. Helst vill jag se svenska serier och långfilmskomedier. Fransk-, spansk- och engelsktalande skådespelerskor medverkar i komedier så länge de kan stå någorlunda upprätt i ett par högklackade. Och de får både knulla och röka gräs.

Jag djupdyker i filmhistorien efter inspiration och förebilder. Jag googlar ”långfilmskomedier kvinnor 60+”: Joanna Lumley, Jane Fonda och Helen Mirren dyker upp. Men inte alltför många svenska exempel. Vi har dock många roliga skådespelare i Sverige som till exempel Ingela Ohlsson, Pernilla August, Ann Petrén, Helena Bergström och Maria Lundqvist. Många manusförfattare idag är medelålders kvinnor. Så filmerna kanske kommer. Inte berättelserna om barndomen på 1950-talet, utan de om livet som sextiopluskvinna 2018.

Jag läser att Fredrik Backmans bok ”Britt-Marie var här” ska bli film. Britt-Marie är 63 år. ”Hon är en blyg, rädd, blockerad och en väldigt osäker människa som plötsligt skjuter ut sig från äktenskapet – och hittar sig själv. Plötsligt vågar denna spröda lilla person låta sig bli uppbjuden på dansgolvet – hennes utveckling är så otroligt vacker att jag ryser.” Citatet är från Pernilla August som ska spela Britt-Marie.

Ska filmen ha en kvinnlig medelålders hjältinna bör temat uppenbarligen vara: ”Kanske finns det en andra chans i livet, kanske är det aldrig för sent att börja leva.” (Citat ur ”Britt-Marie var här”.) Och med att leva menas då tydligen att man ska hitta sig en ny men bättre man.

Hur ser då min ideala hjältinna ut? En duktig äldre skådespelare kan ju ikläda sig vilken roll som helst. Framför allt behöver hon få möjlighet att spela kvinnor som inte bara bygger sitt existensberättigande på sitt förhållande till en man. Visste ni att under 2017 hade en (1) kvinna över 60 år huvudroll i en svensk film? (Suzanne Reuter i All Inclusive). Medelåldern för kvinnliga huvudroller är 31 år. (Statistik sammanställd av Maria Eriksson-Hecht på WIFT.)

Ge våra eminenta skådespelerskor bra manus där det att vara 60+ inte ses som ett problem utan som en tillgång! Och humor är inte farligt. Tvärtom, det är det som kommer närmast smärtan.

Ett personligt urval av filmer med intressanta kvinnliga huvudroller

Den uppmärksamma läsaren inser snart att vissa av skådespelarna/rollfigurerna i filmerna i denna lista är yngre än 60, men som kanske har framgått är det svårt att hitta exempel på intressanta filmer om kvinnor som uppnått rätt ålder, så några filmer fick dispens.

  • Inger (Suzanne Reuter) är en "old woman". Hon har nyss blivit lämnad av sin man som blivit ihop med sin yngre sekreterare. Det som skulle bli en trevlig familjeresa till solen blir en deppig avfärd mot Kroatien för Inger och de två vuxna döttrarna. Dock låter hon sig övertalas av dem att låta det gråa håret fladdra i vinden och att använda läppstift. Sen åker hon moppe och har sex med en yngre man, något hennes vuxna döttrar tycker är lagom kul. Hon är ju ändå 60 år. Manuset till den danska filmförlagan är lika förbittrat över att en "old woman" knullar runt.

  • Hämndfilmer kan ha en upplyftande och inspirerande verkan. En härlig feministisk feel-bad film och en inspirerande dos slagordspolitik som bygger på Märta Tikkanens roman. Utsökt långsam och humorbefriad ur ett Gena Rowlands/John Cassavetes-perspektiv. Man har nästan glömt att feminismen en gång var på allvar.

  • Mamma (hon kallas så även av sin man) lämnar liksom Ibsens Nora sitt dockhem, om än bara för några veckor. En seriöst upplysande komedi om att en hemmafru har lika mycket värde som sin lönearbetande man. Gå inte som piga i ditt hem utan bli lyckligt självständig och laga tänderna för egentjänade pengar.

  • Jag vill gärna se filmer av kvinnor om kvinnor. Jag får flera tips om Paradistorg. Det kanske blir en story jag kan identifiera mig i tänker jag. Kvinnligt martyrskap och skuldbeläggande, härligt. Det finns alltid någon att skuldbelägga i en bullbakande kvinnogemenskap, samt härliga nervsammanbrott och en dyster ensamstående mamma med kort ful frisyr och en aggressiv son. Så kan livet också vara i Sverige fast det är sommar och sol i ett stort vackert hus på landet.

  • Inget är bättre än att hitta en bra tv-serie med många, långa avsnitt i flera säsonger. En av mina absoluta favoritskådespelare är Ann Petrén. Hennes gravallvar är hysteriskt roligt. Hon är en sådan jag kan se jämt. Men kvinnor får ju ofta spela hemmafruar och/eller strippor just av den orsaken att det är just kvinnor som brukar vara hemmafruar och/eller strippor, oavsett om de har stjärnstatus som Ann Petrén eller inte. De får gestalta outbildade underdogs med få eller inga valmöjligheter. Här spelar Ann Petrén den goda modern och Anna Ulrica Ericsson strippan. Jag hade svårt att slita mig.

  • Hjältinnans förflutna, det vill säga om hon är gift eller skild, är oftast ett av huvudspåren i dessa berättelser. Om Kicki får vi bara veta att hon lämnade sitt barn hos sin mamma och har varit utomlands i många år. Hon är en kvinna med ett förflutet så att säga. Intressant. Hon bjuder sin 17-åriga son (Ludwig Palmell) på en resa till Taiwan. Spännande, stämningsfullt, fylld av undertext och underbar personkemi. Inget är övertydligt och förutsägbart. Ingen komedi precis men det som är på största allvar är alltid roligt.

  • Det närmaste jag kan komma en helhjärtad tumme upp i den här listan är Léonore Ekstrand i Toppen av ingenting. Filmen är svart och suggestiv och enligt mitt tycke ljuvligt vacker. Léonore är en explosion av närvaro. Man känner sig som en fluga på väggen. Får man egentligen titta? Detta är heller ingen komedi, men återigen: det som är på allvar är roligt.