Yrke: hembiträde

En artikel av
Mikaela Kindblom, filmkritiker och författare
Vi som går köksvägen

När en mexikansk film om ett hembiträde tar hem tre Oscar av det mer betydande slaget och hela två svenska dvd-boxar med äldre filmer som har denna yrkeskår som tema ges ut känns det angeläget att titta närmare på fenomenet. Vi bad Mikaela Kindblom göra just detta.

Den svenska ljudfilmen växte upp samtidigt som det svenska folkhemmet. Det är en fascinerande tid då välfärdssamhället gör entré med en rad projekt som än idag inte är fullbordade: klasskillnaderna skulle jämnas ut och folk skulle ha skäligt betalt i sina yrken, även de som städade, lagade mat eller passade barn. I folkhemmet skulle det inte finnas något tjänstefolk.

Under 1930-talet pågick en debatt om hembiträdenas arbetsvillkor. Hembiträdena hade ingen reglerad arbetstid, låg lön och dessutom bodde de oftast hos sina arbetsgivare. Samma sak gällde för statarna, där hela familjer utnyttjades av ett system som gjorde dem i princip rättslösa. Inte förrän 1944 kom den så kallade hembiträdeslagen. Statarsystemet avskaffades ett år senare.

Samtidigt, och särskilt under 1930- och 1940-talen, ser vi dem där överallt i svensk film: hembiträdena, husorna, hushållerskorna, pigorna, barnflickorna, jungfrurna och trotjänarinnorna…

Tutta Rolf slog igenom som 1930-talets mest charmerande hemhjälp i Vi som går köksvägen (Gustaf Molander, 1932). Filmen blev en av decenniets främsta kassasuccéer och lanserade bilden av hembiträdet som en folkhemshjältinna – trots att Tuttas rollfigur Helga faktiskt inte var ett riktigt hembiträde utan en överklassflicka som tagit jobbet som husa på grund av ett vad.

Vi som går köksvägen fann vägen till Hollywood, där den filmades på nytt med Janet Gaynor i rollen som Helga. Vi som går köksvägen (Frank Lloyd, 1934) hette Servants’ Entrance i original och innehåller även animerade sekvenser av Walt Disney där Helga pratar med olika köksredskap som rymt från köket.

Ombytta roller-komedier fortsatte att vara mycket populära långt efter att Tutta Rolf lämnat gjort sin sista filmroll. I Jungfrun på Jungfrusund (Ragnar Arvedson, 1949) spelar Sickan Carlsson husan Ingrid som av sin chef får i uppdrag att byta plats med dennes dotter. Eva (Inger Juel) har nämligen varit i Paris och blivit lite för snorkig för vanliga svenska förhållanden. Filmen kan ses som en omvänd Vi som går köksvägen – där köksregionen och det ur arbetarklassen sprungna hembiträdet avgår med segern.

Hembiträdena syntes tidigare oftast i bakgrunden, spelade av en lång rad skådespelare som aldrig fick ta plats framför kameran, aldrig blev stjärnor. Men under 1940-talet blev hembiträdesrollen något av en språngbräda för flera av de största kvinnliga filmstjärnorna.

I Anna Lans (Rune Carlsten, 1943) spelar Viveca Lindfors flickan från landet som tar tjänst som hembiträde i ett Östermalmshem. Hennes matmor friherrinnan Löwenfeldt (Harriet Bosse) är vänligt inställd, tills Anna blir kär i friherrinnans son. Scenen där friherrinnan gör processen kort med det uppstudsiga hembiträdet är en grym lektion i antifeminism – och ett laddat möte mellan två karismatiska aktriser. Anna blir inte kvar i hembiträdesrollen – hon räddas så småningom av Frälsningsarmén.

Eva Dahlbeck spelar en annan flicka från landet som kommer till Stockholm för att arbeta som husa i Brita i grosshandlarhuset (Åke Ohberg, 1946). I början av filmen finns en scen när Brita visas runt i sitt nya hem av sin äldre släkting, husan Ida (Hilda Borgström). Eller snarare: Ida visar henne allt det som Brita aldrig kommer att få, allt det som hon måste putsa, feja, sköta och förvalta – åt de som bor där, herrskapet. Det går dock bättre för Brita än för Anna Lans. Sonen i familjen gifter sig med henne i slutet.

I Iris och löjtnantshjärta (Alf Sjöberg, 1946) leder emellertid hembiträdets dröm till tragedi. Iris, som spelas av Mai Zetterling, trivs först bra med sitt jobb som hembiträde. Så kommer skofabrikörsonen Robert (Alf Kjellin) in i hennes liv och de drabbas av den stora kärleken. Det är en mycket romantisk film, men budskapet är tydligt: hembiträde, bliv vid din köksbänk!

Det fanns dock en som höll huvudet högt som hembiträde, och som rent av kan kallas för hembiträdenas drottning på film: Dagmar Ebbesen. Hon byggde en hel karriär på att spela hembiträde, den förträffliga experten på hem, hushåll och familjevård. Hennes paradroll var som Kristiana i pjäsen Hemslavinnor som hon gjorde 521 gånger på scen och tre gånger på film, varje gång med cirka tio års mellanrum: i Hemslavinnor (Ragnar Widestedt, 1923), Hemslavinnor (Ragnar Widestedt, 1933) och Vi hemslavinnor (Schamyl Bauman, 1942).

Titelrollen i Kristin kommenderar (Gustaf Edgren, 1946) är också ett hembiträde och kanske Dagmar Ebbesens bästa filmroll. Kristin tar hand om en läkarfamilj med tre barn, men hon har också en bisyssla: en harmlös kvacksalverimottagning i Gamla stan. Och tack vare den ser Kristin till att pappan (Gunnar Björnstrand) kan slutföra sin läkarutbildning. Kristin påminner lite om Boman i ”Swedenhielms”, men här är det hembiträdet som har huvudrollen.

Idag tror vi kanske att hembiträdenas tid är förbi. Men i Alfonso Cuaróns prisade Roma ser vi henne igen: en kvinna som städar ett hem. Hon skurar golv, plockar upp kläder, matar husdjuren och väcker barnen. Det är inte hennes hem. Men ändå gör hon allt detta med kärlek, omsorg och värdighet – med ett hembiträdes yrkesstolthet. Roma väcker en fråga till liv igen: vem tar hand om våra hem och våra barn när vi går till jobbet?

Svenska hembiträdesfilmer i urval

  • Tösen från Stormyrtorpet i regi av Victor Sjöström handlar om pigan Helga som blir med barn med sin husbonde och sedan bär sin skam med högburet huvud. Pigan spelades av Greta Almroth, som blev svensk films första stora filmstjärna, i denna första filmatisering av en berättelse av Selma Lagerlöf.

  • När Hjalmar Bergmans pjäs "Swedenhielms" filmatiserades i mitten av 1930-talet norpade Karin Swanström rollen som Boman, familjens hushållerska som både klarade av storstädningar och att mota illvilliga procentare i grind. Det var en praktroll och det visste Swanström, som också var konstnärlig ledare för SF:s filmproduktion i Filmstaden.

  • Hilda Borgström spelade många vackra gamla damer, kloka gummor och hembiträden i svensk film. I denna filmatisering av Hjalmar Söderbergs roman som regisserades av Rune Carlsten, spelar hon titelfigurens (Georg Rydeberg) hushållerska Kristin.

  • Skärgårdskomedi där tre gammpojkar till bröder får sina liv välbehövligt uppochnedvända av driftig ung hushållerska – titelns huskors. Efter pjäs som filmatiserats tre gånger varav dessvärre bara denna sist inspelade adaption är bevarad.

  • I filmen finns en underbar scen precis i början, när fru Cotten (Elsa Carlsson), läxar upp sin husa. Fru Cotten talar sig varm för småfåglar i samma andetag som hon klagar på lunchens dåliga kvalitet och på husans sätt att uttrycka sig. Husan (Eva Wikman) försvarar sig, vilket retar hennes matmor ännu mer, och därmed har Ekman introducerat oss för en överklassfamilj i perfekt dekadens.

  • Jullan Kindahl i rollen som fröken Agda, Isak Bergs hushållerska i Smultronstället, förtjänar ett särskilt omnämnande. Hon finns alltid till hands, hon står ut med den gamla professorns gnäll och medverkar självklart på hans största dag, promoveringen i Lund. Agdas obrottsliga lojalitet väcker både beundran och förstämning – och den som vill kan se parallellerna mellan Agda och Isak och den åldrade Bergman och hans hushållerska på riktigt, Anita Haglöf.

  • En veritabel orgie i herrskap och tjänstefolk. Pernilla August spelar Maj, Emilies barnflicka. Bland övrigt tjänstefolk märks Harriet Andersson, som pigan Justina, Lena Olin som Emilies nya barnflicka Rosa och Kristina Adolphson som husjungfrun Siri.