Yrke: lärare

En artikel av
Av Bengt Forslund, producent, filmhistoriker, f.d. folksskollärare och manusförfattare till Ole dole doff
Ole dole doff

Vi har alla våra minnen av lärare från skoltiden, somliga minns vi med tacksamhet, somliga med likgiltighet, somliga med bitterhet. Detta speglas också i alla filmer där skolscener finns med – och det är många – men de som ger en direkt inblick i skolarbetet är få.

Flertalet handlar mest om relationer med klasskamrater med skoltiden som allmän bakgrund, från Sigurd Walléns Två år i samma klass (1932), med manus av krönikören Kar de Mumma, till Lukas Moodyssons Fucking Åmål, (1998) – för att inte tala om alla amerikanska college-filmer – och samtliga skildrar de lärarna ur elevernas perspektiv.

Den lärarroll som de flesta först kommer att tänka på är säkert läroverkslektorn ”Caligula” i Alf Sjöbergs Hets (1944), med manus av den unge Ingmar Bergman. Hans nidporträtt har blivit själva sinnebilden av en sadistisk lärare och även om det var Alf Kjellins kärlekshistoria med Mai Zetterling som var filmens kärna, blev Stig Järrels suveräna rolltolkning det man främst minns.

Ingen skolfilm torde heller ha blivit mer omdebatterad och även Ingmar Bergmans rektor gav sig in i striden, varpå Bergman klokt genmälde att ”Det finns lärare man aldrig glömmer. Gubbar man gillade och gubbar man avskydde”, vilket så många filmer ger prov på. Musikläraren (Adolph Jahr) som spontant ställer sig på barnens sida i Schamyl Baumans Swing it, magistern! (1940), hör till de förra, men även klassföreståndaren (Gösta Cederlund) i Hets. I Trots (Gustaf Molander, 1952, efter Vilgot Sjömans roman ”Lektorn”), hör Anders Henriksons lärare till de auktoritära, men i den filmen var det kärlekshistorien mellan lektorns son (Per Oscarsson) och fabriksflickan (Harriet Andersson) som väckte mest intresse, trots att förlagan hade lektorn i centrum.

Den första film som såg på skolsituationen ur lärarens synvinkel torde ha varit Ivar Johanssons Tänk, om jag gifter mig med prästen (1941), byggd på en delvis självbiografisk roman av Ester Lindin. I filmen kommer den nyutexaminerade Eva Örn (Viveca Lindfors) till en liten landsortskommun där hennes idéer om att reformera undervisningen med moderna metoder väcker motstånd hos de vresiga bönderna. Som skolskildring från landsbygden på 1930-talet känns den äkta och genuin, men som redan titeln antyder är det kärleksrelationen som hamnar i centrum.

Detsamma gäller Arne Mattssons När kärleken kom till byn (1950), som även den har en ung byskollärare med moderna idéer i huvudrollen (Sven Lindberg). Också han blir mer intrasslad i kärlekshistorier och kommunalpolitiska konflikter än rena skolfrågor.

Jan Troells Ole dole doff (1966) är nog den film som mest medvetet har försökt skildra läraryrket ur en lärares synvinkel, där såväl relationen till eleverna, som till kollegorna och föräldrarna fick sin givna plats. Manusförfattarna, Troell och undertecknad, var bägge folkskollärare från början och filmen spelades delvis dokumentärt in i den skola där Troell själv varit lärare och huvudsakligen med skolans egna elever. På så sätt en Dogma-film långt innan von Trier lanserade sitt manifest på 1990-talet. Inget konstljus, ingen scenografi, egna kläder, inget smink, ingen specialkomponerad musik.

Troell arbetade fritt med sin handkamera i klassrummet och många situationer blev till överraskningar för såväl eleverna som läraren. Denne känner sin otillräcklighet och har svårt med disciplinen. Per Oscarsson tolkade rollen med stark närvaro och sårbarhet. Detaljer, som exempelvis rastvakterna på skolgården, skolbespisningen och mörkläggningsgardiner som inte vill fungera, gav atmosfär till de vardagliga bekymren.

Som lärare ser man som sin främsta uppgift att sprida kunskap, men hur handskas man med de elever som inte lyssnar, som inte bryr sig, som på olika sätt saboterar undervisningen. Det är situationer som Mårtensson i filmen inte är beredd på. Han kan förstå deras ibland lekfulla provokationer (som snöbollskastning) och ställer sig på elevernas sida mot sig själv. Hur ska man vara en auktoritet utan att tvingas bli auktoritär, diskuterar han med en kvinnlig kollega. Får tröst men inget svar.

I sitt barnlösa äktenskap med en besviken hustru finner han inget stöd. Hos rektorn, med skolans rykte som främsta drivkraft, möter han ingen förståelse. En oförståelse som i viss mån också präglade mottagandet av filmen i Sverige, men som senare kompenserades av ett flertal internationella pris, bl.a. Guldbjörnen och International Writers’ Guilds pris för bästa manus i Berlin.

Svenska lärarfilmer, ett personligt urval

Länk