Yrke: musiker

En artikel av
Tobias Rydén Sjöstrand, kulturskribent och filmare
Bang!

Detta är den fjärde artikeln där vi har bett en skribent titta närmare på hur ett yrke skildrats i svensk film. Nu har turen kommit till musiker, närmare bestämt utövare och skapare av klassisk musik.

I en av 1930-talets största svenska filmsuccéer, Intermezzo (Gustaf Molander, 1936), spelar Gösta Ekman d.ä. en framgångsrik violinist som lämnar hustru och barn för sin dotters pianolärarinna (Ingrid Bergman). Filmen var inte den första i Sverige att skildra klassiska musiker, men det var det första ambitiösa försöket att placera den klassiska musiken i handlingens centrum. När Ekman och Bergman står framför Kungliga slottet och tittar ut över Strömmens smältande isblock spirar deras kärlek till tonerna av Sindings ”Frühlingsrauschen”.

Att spela en världsberömd violinist var inte det allra lättaste. För att undvika kritik från musikkännare och självutnämnda experter på fingersättningar lät man Gösta Ekman ha två violinister till hjälp i när- och halvbilderna, dels en som spelade med vänsterhanden, med fingrarna på strängarna, och dels en högerhand som skötte stråken. I de enklare partierna skötte Ekman stråken själv. Själva musiken dubbades i sin tur av en tredje violinist, Charles Barkel. Totalt sett var det alltså fyra personer som tillsammans framförde filmens titelmelodi. SF hade utlyst en kompositionstävling och det vinnande stycket av Heinz Provost blev filmens ledmotiv. Det blev det mest spelade stycket i Sverige under det närmaste året. Filmen och musiken gjorde mycket för varandras framgång, inte helt olikt relationen mellan Bo Widerbergs Elvira Madigan (1967) och Mozarts pianokonsert nr. 21 drygt 30 år senare.

Efter Intermezzo kom Gustaf Molanders yngre bror Olof att tackla den klassiska musikens värld i Appassionata (1944). Georg Rydeberg spelar här den lidelsefulla konsertpianisten Thomas som förälskar sig i Maria (Viveca Lindfors) när han sin vana trogen letar upp en kvinna i publiken under en konsert och ”spelar enbart för henne” som om de vore ensamma. Snart slits han mellan sin svartsjuka och kärleken till musiken, och filmen går i moll precis som titelns pianosonat av Ludwig van Beethoven.

I dessa filmer förknippas den klassiska musiken med myten om det manliga geniet och en borgerlig överklassmiljö, två saker som den har haft svårt att slita sig ifrån, och som har behandlats på senare tid i Lisa Langseths Till det som är vackert (2010). 20-åriga Katarina (Alicia Vikander) snubblar över Mozarts rekviem på internet och fastnar vid musikens skönhet. Hon lurar till sig ett jobb som receptionist på Göteborgs konserthus, lämnar sin arbetarklassfamilj och sin pojkvän och inleder ett förhållande med den äldre dirigenten Adam (Samuel Fröler). Här ramar den klassiska musiken in frågor om makthierarkier, status och kulturellt kapital, men också om musikens tillgänglighet. Inkörsporten till klassisk musik finns överallt! Mozart går att hitta på YouTube, liksom Vivaldi går att hitta på Malmö stadsbibliotek i Bo Widerbergs Barnvagnen (1963), dit Thommy Berggren tar med Inger Taube för att lyssna på det vackraste han vet – ”Il Sospetto”, Vivaldis konsert för violin och stråkorkester i c-moll.

Den så kallade seriösa musiken har varit ett tacksamt tema för seriösa filmer i dramagenren, men visst har det gjorts flera filmer om klassisk musik som har gått i dur. Komedin Det är min musik (Börje Larsson, 1942) tog upp motsättningen mellan populärmusik och klassisk musik. Jan-Erik (Nils Kihlberg) är en ung violinist som träffar Inga (Eva Henning) i en instrumentaffär. När hon spelar den senaste schlagern ”Blott en kyss” på pianot känner han igen melodin, säger att originalet är bättre och tar upp sin fiol och spelar menuetten ur ”Don Giovanni” av Wolfgang Amadeus Mozart.

Jazz kontra klassiskt var en röd tråd även i den första svenska långfilmen i färg, Klockorna i gamla stan (Ragnar Hyltén-Cavallius, 1946), där Edvard Persson spelar en utmätningsman med musik som hobby. Han föredrar de gamla mästarna medan hans unga granne, kompositören Bengt (George Fant), omfamnar modernare tongångar och skriver på en rapsodi i förhoppningen om att bli en svensk Gershwin.

Filmer om tonsättare hör annars till ovanligheten. När de väl dyker upp är de i regel män. I komedin Ombyte förnöjer (Gustaf Molander, 1939) spelar Per Aabel en kompositör som störs i skapandet av byggarbetare, hembiträden och framförallt av sin egen fru som spelar rumba på radion. I Bang! (Jan Troell, 1977) får vi se en rudimentär bild av en kompositör som inte kan livnära sig på sin konst. Hinder (Håkan Serner) är kemiläraren med 40-årskris som på fritiden arbetar på en avantgardistisk symfoni och spelar t.o.m. in sin kurrande mage till ljudbanken.

Film är mer närbesläktad med musiken än med teatern och litteraturen, hävdade Stanley Kubrick. En som skrev under på det var förstås Ingmar Bergman, som liknande manusförfattande vid skrivandet av ett partitur. Han är antagligen den manusförfattare och regissör som har haft flest musikerkaraktärer i sina filmer, i alla fall när det gäller klassisk musik. ”Om jag hade hade varit mer musikbegåvad och mindre regissörsbegåvad hade jag säkert blivit dirigent”, sa han i sitt sommarprat 2004 som helt handlade om musik och där han förklarade att ”det roligaste och mest spännande som finns är att sitta mitt i en symfoniorkester och lyssna”. Från första långfilmsmanuset Hets (Alf Sjöberg, 1944) där gymnasisten Jan-Erik (Alf Kjellin) när en dröm om att bli violinist, till sista tv-filmen Saraband (2003), där Börje Ahlstedt och Julia Dufvenius spelar cellospelande far och dotter, så dyker musikerna upp med jämna mellanrum i filmografin. I Skammen (1968) är huvudrollerna två krigsdrabbade orkestermusiker. I För att inte tala om alla dessa kvinnor (1964) kretsar handlingen kring en virtuos cellist som aldrig syns i bild. I Höstsonaten (1978) gör Ingrid Bergman rollen som konsertpianisten Charlotte som försummat sina döttrar för karriären.

I Till glädje (1950) stiger han ned i orkesterdiket för att närmare utforska det gemensamma musicerandet som han var så fascinerad av. Filmen utspelas i Helsingborg, där han hade varit chef för stadsteatern några år tidigare, och skildrar en konsertförening. När Marta (Maj-Britt Nilsson) får en plats som violinist är hon den enda kvinnan i hela orkestern. Hennes pojkvän Stig (Stig Olin), som också är violinist, är en känslig konstnärssjäl som tvingas inse sin medelmåtta. Valet att skildra den mediokra dussinmusikern snarare än den egocentriska supertalangen som vi var vana att se på film gjorde Bergman av personliga skäl. Efter sju filmer som regissör menade han att han själv börjat förstå att han inte var det geni som han hade hoppats på. I sin memoarbok ”Trådrullen” berättar Stig Olin om sin reaktion efter att ha läst manuset: ”‘Jag förstår att han är sämst’, sa jag till Ingmar. ‘Nej inte ens det är honom förunnat’, sa Ingmar. ‘Han är näst sämst.'”

Trots att Bergman senare förkastade filmen, så ville han inte ha den ogjord: ”Den har ögonblick av uppriktighet och en rörande men obesvarad kärlek till den stora musiken.” Och det märks att Bergman har haft skojigt när han komponerade bilder efter musiken. Här gick det inte för Olin att dölja stråken och fingersättningen bakom allsköns närbilder. För att förbereda sig inför rollen satt han ett par månader bredvid Josef Grünfarb, konsertmästare i Stockholmssymfonikerna. Vid tagningarna spelade han och Nilsson med oljad stråke, det vill säga helt ljudlöst.

När Bergman 25 år senare regisserade Trollflöjten (1975) för tv genomgick han en av sina lyckligaste inspelningar någonsin. Allt tack vare musiken, menade han. Med Mozart som följeslagare infann sig lusten och glädjen. Och precis som Trollflöjten handlar nästan alla filmer om musiker egentligen om kärlek. När orden tryter tar musiken vid, som den vackraste formen av kommunikation. Och nog så filmisk. Oavsett om det är Ingrid Bergman som nynnar på ”Frühlingsrauchen” i Intermezzo, Michael Nyqvist som ger nytt liv åt en gammal kyrkokör i Såsom i himmelen (Kay Pollak, 2004), eller för den delen Jarl Kulle och Gunnar Björnstrand som duellerar i sång i varsin cabriolet på väg till Operan i Fröken April (Göran Gentele, 1958), så har devisen stått sig i filmvärlden: Säg det i toner!

Filmer om klassisk musik och dess utövare

  • Ingrid Bergman återvänder till tangenterna drygt 40 år efter Intermezzo i sitt enda samarbete med Ingmar Bergman. Hon spelar en firad konsertpianist, dubbad av Käbi Laretei, som demonstrerar för sin dotter hur Chopins preludium nr. 2 i a-moll ska spelas: "Det måste spelas nästan fult, det får aldrig bli insmickrande. Det ska låta fel, mödosamt eller framgångsrikt genomkämpat."

  • Viveka Seldahl fick en Guldbagge för sin sista filmroll som violinisten Barbara i filmatiseringen av Ulla Isakssons självbiografiska roman "Boken om E". Barbara är gift med dirigenten och kompositören Martin (Sven Wollter). De arbetar tillsammans på hans nya opera när han drabbas av Alzheimers sjukdom och sakta men säkert förlorar greppet om omvärlden.

  • Ett par år efter att Alice Babs blev ansiktet utåt för "den farliga jazzen" i Swing it, magistern! (Schamyl Bauman, 1940) kom den här komedin om en violinist som pluggar på Musikaliska Akademien, efter en idé av Jules Sylvain. Sensmoralen? Visst kan jazzen och den klassiska musiken leva i symbios! Den här gången var det Endre Wolf, förste konsertmästare i Göteborgs symfoniorkester, som dubbade. Succén uteblev.

  • Gustaf Molanders skildrade återigen musiker, i film som byggde på en tysk pjäs. Den norska skådespelaren Per Aabel spelar en kompositör som skiljer sig på prov från sin fru (Tutta Rolf i sin sista filmroll). Kritikerna var skeptiska, Carl Björkman i Nya Dagligt Allehanda närmast fientlig: "Det daltas på tok för mycket i filmen, lallas och talas barnkammarspråk för mycket. Och var har man fått tag i Per Aabel? Skall det verkligen vara nödvändigt att importera en sådan schåsighet."

  • Alicia Vikanders genombrott som filmskådespelare och Lisa Langseths genombrott som filmregissör utspelas i Göteborg och bygger på Langseths pjäs "Den älskade". Vikander och Langseth vann Guldbaggar för bästa kvinnliga huvudroll respektive bästa manus.

  • Håkan Serner fick en guldbagge för sin dubbelroll som amatörmusikern Hinder och orgeladjunkten i en av Troells mindre kända filmer som tävlade om Guldpalmen i Cannes. Här dyker även Susan Hampshire upp, annars känd som Fleur i "Forsytesagan" på tv, som cellist. Originalmusik av Karl-Erik Welin.

Läs mer