Yrke: polis

En artikel av
Michael Tapper, filmkritiker och forskare som doktorerade 2011 på boken "Snuten i skymningslandet: Svenska polisberättelser i roman och film", även utgiven i en reviderad engelsk version 2014 som "Swedish Cops: From Sjöwall & Wahlöö to Stieg Larsson"
Mannen på taket

Framställningen av poliser i svensk film följer i stort den internationella utvecklingen. Innan andra världskrigets slut är polisen både avskydd och förlöjligad.

I den mån han – för en polis i film och tv är en han fram till 1990-talet – överhuvudtaget figurerar på bioduken, är det som hot, driftkucku eller ineffektiv idiot.

Lundakarnevalens två parodiska filmer, Lejonjakten (1908) och Med dolk och gift eller Guldets förbannelse (1912), gör polisen till ett tacksamt offer för slapstickhumor. I Ingeborg Holm (Victor Sjöström, 1913) är han en brutal myndighetsperson. Löser brott gör privatdetektiven, från Cony Hoops (Carl Barcklind) i Georg af Klerckers thriller Mysteriet natten till den 25:e (1917) till Stålhagen (Nils Johannisson) i I dag börjar livet (Schamyl Bauman, 1939).

Landsbygdsfilmen är fylld av motsvarande korkade, gemena och till och med skurkaktiga landsfiskaler. En typisk sådan är Aron Levander (Helge Mauritz), som tas i upptuktelse av Edvard Perssons rättskaffens lantbrukare Månsson i dundersuccén Söder om landsvägen (Gideon Wahlberg, 1936). Samma år hade hela Sveriges superskåning spelat kriminalkommissarie Lars Blomquist i Våran pojke (regi: Arne Bornebusch), men det föll inte publiken i smaken.

Först efter 1945 blir polisen successivt en mer positiv gestalt, i takt med att verklighetens polisorganisation övergår från rent repressiva uppgifter till att bli en del av det sociala välfärdsprojektet. Den främsta symbolen för förändringen är otvivelaktigt vår enda filmstjärna med polisutbildning: Sigge Fürst. Den unga efterkrigsgenerationen älskade honom som den snälle konstapel Björk i Astrid Lindgren-filmatiseringarna Mästerdetektiven Blomkvist (Rolf Husberg, 1947), Mästerdetektiven och Rasmus (Rolf Husberg, 1953) och Mästerdetektiven lever farligt (Olle Hellbom, 1957).

Det hindrade inte att den gamla stereotypen länge dröjde sig kvar. Se till exempel de ineffektiva fåntrattarna Kling (Ulf G. Johnsson) och Klang (Göthe Grefbo) i tv-serien och långfilmerna om Pippi Långstrump (Olle Hellbom, 1969–1973). Eller deras tvillingsjälar Kristiansson (Per-Gunnar Hylén) och Kvant (Birger Österberg) i Sjöwall-Wahlöö-filmserien om sex titlar som inleddes med Brandbilen som försvann (Hajo Gies, 1993).

Ändå var det med just filmerna efter Sjöwall-Wahlöös romaner som åtminstone den civilklädda kriminalpolisen blev något av en folkhjälte, om än polisen som organisation fortfarande misstänkliggjordes. Kommissarie Martin Beck, framförallt i Carl-Gustaf Lindstedts melankoliska rolltolkning i publiksuccén Mannen på taket (Bo Widerberg, 1976), framstod som urtypen för självbilden av den svenske mannen: plikttrogen, talträngd, introvert, grubblande, tjurskallig, ensam och till brädden fylld av vemod.

Melankolin gick vidare i Gösta Ekmans mer porträttlika, skinntorra gestalt i filmserien 1993–1994. Och det är ingen slump att hustrun Marie-Louise Ekmans gråtande skulptur ”Det svenska tungsinnet” – ursprungligen placerad i ett rött hus med vita knutar på världsutställningen i Sevilla 1992, sedan i Altonaparken i Malmö – gjordes vid tiden för inspelningen. Henning Mankells kriminalare Kurt Wallander är, särskilt i Rolf Lassgårds gestalt på film, en fortsättning på Lindstedts och Ekmans Beck.

Med Lars-Erik Berenett fick vi på tv åren 1986–1992 en hårdkokt actionpolis i Roland Hassel. Han fick snart sällskap av Sven Wollters Bo Jarnebring i biofilmen I lagens namn (Kjell Sundvall, 1986), efter Leif GW Perssons roman ”Samhällsbärarna”. Senare klev Mikael Persbrandts Gunvald Larsson fram för att närmast ta huvudrollen i filmserien om 30 titlar 1997–2016 under huvudrubriken Beck, en fri fortsättning på Sjöwall-Wahlöös berättelser.

Förebilden var Clint Eastwoods ”Dirty Harry” Callahan i en amerikansk filmserie 1971–1988. Den som mer än någon annan anammade denne egenmäktige polis hämnarmoral var dock Jakob Eklunds Göteborgs-kriminalare Johan Falk i Anders Nilssons och Joakim Hanssons 20 filmer 1999–2016. I mitten av 1990-talet fick machograbbarna konkurrens av några tuffa men också sårbara kvinnor inspirerade av succén för brittiska I mördarens spår (1991–2006) med Helen Mirren som Detective Chief Inspector Jane Tennison.

Störst publikgenomslag av dessa fick Petra Nielsen som kriminalaren Anna Holt, en bifigur som 1994 klev ut ur Leif GW Perssons romanvärld för att ta huvudrollen i Perssons och Jan Guillous gemensamt skrivna tv-serie Den vite riddaren (regi: Harald Hamrell och Daniel Alfredson), följd av Anna Holt – polis (Thomas Samuelsson, 1996–1997) och Anna Holt (Alexander Moberg, 1999). 2008–2018 blev Anna Janssons Gotland-snut Maria Wern, spelad av Eva Röse, huvudpersonen i en serie om fyra tv-produktioner och elva långfilmer. Sedan 2007 har det också gjorts några tv-serier och långfilmer efter Camilla Läckbergs kriminalromaner om författarinnan Erika Falck, som i sällskap med kriminalaren och livspartnern Patrik Hedström går på mördarjakt i bohuslänska Fjällbacka.

Poliser i svenska filmer

  • USA:s ökade kulturpåverkan på efterkrigstidens Sverige satte avtryck även i kriminalgenren. Som när trenchcoatklädde kommissarie Myrman (Sven Lindberg) vandrar i film noir-natten på Stockholms hårda gator för att utreda ett mord, bara för att förlora sitt hjärta till den misstänkta Lora Willding (Eva Henning). Otto Premingers Laura (1944) stod förebild. Efter Vic Sunesons roman.

  • Per Wahlöös och Maj Sjövalls manus samt Arne Mattssons regi gör denna sexmordhistoria till en antithriller om hur en "helt vanlig person" perverteras av samhällets repressiva strukturer. Så var det åtminstone tänkt när kommissarie Tryggve Holm (Erik Hell) lägger deckarpussel på ett nattåg fullt av skumma och ännu skummare typer.

  • Bo Widerbergs film efter Sjöwall-Wahlöös roman "Den vedervärdige mannen från Säffle" (1971) är ett ovanligt lyckat försök med svensk actionfilm. Men det är också ett porträtt av den svenska polisens militarisering, där särskilt helikopterattacken på Odenplan ska leda samtidspublikens tankar till kriget i Vietnam.

  • Stockholm är hårt, kallt och omänskligt i den första Roland Hassel-filmen för tv, byggd på Olov Svedelids första roman om actionkriminalaren. Skriet från betongvildmarken ekar över ett vintrigt Sergels Torg i ledmotivets elgitarrtoner.

  • Sven Wollter, då utsedd till Sveriges sexigaste man, spelar Leif GW Perssons hårdingsnut Bo Jarnebring. Han är sheriffen som rensar stan från fascistoida piketpoliser, modellerade på den då ökända Baseballigan vid Norrmalmspolisen. Mellan varven får Jarnebring också tid att vänslas med kollegan Gunilla Wesslén (Anita Wall) till eggande musik och svepande kamerarörelser i en scen som lånat åtskilligt från samtida reklamfilm, rockvideor och amerikanska kassasuccéer.

  • Den första biofilmen om Kurt Wallander (Rolf Lassgård) försökte rida på framgången för tv-serien Mördare utan ansikte från samma år men blev ett publikfiasko. I båda handlar det om mördare från ett Östeuropa som efter Sovjetimperiets fall framställs som laglöst land. Hotet om en invasion från rysk maffia kom senare att bli en följetong i Johan Falk-filmerna.

  • Efter den första serien Beck-filmer 1997–1998 blev Mikael Persbrandts hämnarsnut Gunvald Larsson en "Swedish Badass", vars porträtt trycktes på tröjor med denna slogan för att säljas i högerextrema kretsar. Kanske var det därför som våldsglorifieringen byttes till ett porträtt av Larsson som empatisk medlare, upprörd över det brutala slut som gisslandramat får i filmen.

  • I den tredje Johan Falk-filmen står Europa och kanske hela civilisationen på randen till kollaps när uppemot hälften av alla banker och finansinstitut påstås vara i händerna på organiserad brottslighet. Filmen är en tydlig allegori över amerikanske presidenten George W. Bushs "krig mot terrorn" efter attentatet mot World Trade Center 2001, nu med finansiella terrorister i kriminella nätverk som samhällsförstörare.

  • Ett sista ärevarv för Leif GW Perssons supersnut, rikspolischefen Lars Martin Johansson, nu pensionerad och drabbad av en stroke på grund av sitt matmissbruk – alla likheter med författaren är oundvikliga. I tv-serien gör Rolf Lassgård honom till en sjuk och trött spårhund, vars slocknande livsgnista hålls vid liv i jakten på att bringa rättvisa i ett gammalt bortglömt mordfall. Alltmedan mordoffret betraktar honom från dödsriket han står på tröskeln till.

Läs mer