Yrke: präst

En artikel av
Bengt Forslund, producent, manusförfattare och filmhistoriker
Nattvardsgästerna

I vår serie om hur olika yrken har skildrats i svenska filmer har turen nu kommit till prästskrået och vi har bett prästsonen Bengt Forslund titta närmare på saken.

En mer lockande titel på denna essä hade kanske varit ”Från Gösta Berlings saga till Prästen i Paradiset, ett Herrans liv i svensk film”, men Selma Lagerlöfs Gösta Berling är så litterärt förankrad att han knappast hör hemma i det här sammanhanget och Kjell Sundvalls film om en alkoholiserad präst i det svenska semesterparadiset Thailand är så primitivt spekulativ och konstnärligt likgiltig att den nog får betraktas som ett snedsteg utan värde. Tycka vad man vill om präster men deras yrke hör tveklöst till de seriösa.

Inledningsvis kan istället konstateras att en svensk präst har haft två viktiga funktioner, dels har hen varit statlig ämbetsman med ansvar för folkbokföringen, dels har hen varit en kyrklig dignitär som hållit gudstjänster, döpt, konfirmerat, vigt och begravt sina församlingsbor. Ansvaret för folkbokföringen upphörde 1971 och 1991 skildes kyrka och stat åt. Kvar står den kyrkliga delen, som också bör innefatta ett uppdrag som själasörjare, mer uttalat i katolska länder där bikten fortfarande är en viktig del i många människors liv. Anmärkningsvärt är att vi har haft kvinnliga präster sedan 1960 och de är idag i majoritet, men ingen har spelat någon nämnvärd roll i filmsammanhang.

Ämbetsmannaansvaret förekommer ytterst sällan i svensk film och när det gäller den kyrkliga delen så handlar det, i det alltmer sekulariserade Sverige, till 90 % om bröllop och begravningar med prästerna som marginella bipersoner. Nog så vanligt förekommande då flertalet filmer handlar om kärlek och död.

Mer intressant är rollen som själasörjare och de mänskliga komplikationer som uppstår mellan tro och tvivel, lidelse och lidande när en präst möter verkligheten. Ett första, patetiskt försök gjordes av Ivar Johansson i Bränningar (1935). Daniel har av sin far tvingats in på prästbanan. Som ung präst skall han predika på en skärgårdsö. En storm gör att han inte kan återvända och hamnar istället ensam i en fiskarstuga med en flicka (en ung Ingrid Bergman). Det utvecklas till en kärleksnatt, som han genast ångrar. Från en klippa åkallar han Gud, varvid blixten slår ner. Daniel blir svårt skadad och förlorar minnet. Fem år senare förstår han att flickan blev med barn, varpå han sammankallar öborna än en gång, bekänner att han syndat och att hans bana som präst är slut.

Temat återkom i samma regissörs Tänk, om jag gifter mig med prästen (1941) men i mer trovärdig form. En ung lärarinna som får plats i en liten landsförsamling är filmens huvudperson. Hennes metoder ifrågasätts, men hon röner förståelse av prästen som är omtyckt, men själv tvekar om sitt kall. Det blir lärarinnan som blir hans själasörjare men också älskarinna. När hon blir med barn lämnar han henne, men också sitt kall. Lärarinnan återvänder modigt till sin tjänst och tar barnet med sig.

Året därpå kom Rune Carlstens Doktor Glas som handlar om doktor Glas giftmord på den av honom förhatlige pastor Gregorius som behandlar sin hustru illa. Doktor Glas är, liksom Gösta Berlings saga, en filmatisering av ett berömt litterärt verk och hör inte till detta sammanhang, men det är intressant att konstatera att det är under krigsåren på 1940-talet fanns ovanligt många prästroller i svensk film. De tycks då haft en mer given plats i (stånds)samhället inte minst som moralens väktare. Hugo Bolanders Prästen som slog knockout, Olof Molanders Kvinnor i fångenskap, (båda 1943), Gösta Folkes Ödemarksprästen (1946) och Gustaf Molanders Nu börjar livet (1948) kan nämnas som exempel, även om varken prästrollerna eller filmerna är filmhistoriskt minnesvärda.

Mer minnesvärd är svartrocken i Arne Mattssons Hon dansade en sommar (1951) det första renodlat hätska porträttet av en församlingspräst. John Elfströms rollfigur är en straffpredikant i predikstolen, oförsonlig i sitt moraliserande över ungdomens ”syndiga” leverne. En prästerlig motsvarighet till Caligula i Hets. Ett mer nyanserat prästporträtt kom redan året därpå i Gustaf Molanders Kärlek (1952) efter Kaj Munks pjäs och sex år senare kom Kenne Fants Prästen i Uddarbo, med Max von Sydow i titelrollen som den f.d. flottaren och frikyrkopredikanten som sadlar om till präst. Filmen är den dittills bästa skildringen av en renhjärtad människas kallelse och det ibland otacksamma församlingsarbete som väntar. Handlingskraft och levande gudstro var här viktigare än teologisk formalia.

Inte oväntat hade prästen i filmen en verklig förebild, litterärt nedtecknad av en vän och kollega – den på sin tid välkända prästen Axel Hambraeus – och filmen mottogs positivt och respektfullt med särskild reverens för Max von Sydows rolltolkning, hans första stora roll efter Det sjunde inseglet.

Kollegial vänskap gjorde också att Ingmar Bergman anonymt ställde upp som rådgivare. Kenne Fant gjorde sina filmer på Nordisk Tone och bunden av ett tidigare löfte spelade Bergman in Nära livet på Nordisk Tonefilm omedelbart efter Prästen i Uddarbo. Det är mycket möjligt att dessa tillfälligheter gjorde att Bergman några år senare beslöt sig för att ta itu med sitt förflutna som prästson och utifrån sin personliga erfarenhet porträttera en präst.

De existentiella frågorna hade han ju i ryggmärgen sedan barndomen, men hans ambivalens i relationen till föräldrarna gjorde att han i tjugo år undvek att ha med präster i sina filmer. Fadersupproret fick fortfarande vänta. En prästs ”vardag” var han dock färdig att nu ta itu med och som det läskpapper av influenser som Bergman alltid var så är det mycket möjligt att såväl sockenprästen Munks starkt självbiografiska ”Kärlek” som Prästen i Uddarbo kan ha varit en inspiration. Att Robert Bressons Prästmans dagbok (1956) baserad på Georges Bernanos roman, var en annan källa har han själv omvittnat. ”Filmen har jag sett om sju, åtta gånger och det kan ju hända att filmen också influerat mig, men framför allt boken”.

Nattvardsgästerna (1963) är därför den mest övertygande skildringen av en präst, en sammansatt person som vi alla, men en övertygad kristen som inför allt lidande i världen och församlingsbornas oro och rådvillhet har svårt att förstå och acceptera Guds tystnad. Men sitt kall kan han inte svika även om han likt Kristus på korset känner att Gud har övergivit honom. Ritualerna blir det rättesnöre som ger honom styrka och om så kyrkan är tom, ska gudstjänsten fullgöras.

Slutscenen är den enda klara referensen till Bergmans far. Dess bakgrund finns återberättat i ”Laterna magica” och kommenteras i ”Bilder”: ”För egen del undfick jag slutet av Nattvardsgästerna och kodifieringen av en regel som jag alltid följt och skulle följa allt framgent: Oavsett allt, ska du hålla din gudstjänst.”

Nattvardsgästerna är en rak, odramatisk och föga insmickrande film, som Bergman kände ett starkt behov att göra när han i mitten av 1960-talet fick möjlighet att göra en film med mycket begränsad publikpotential. Den inleds med en detaljerad nattvardsgudstjänst där man samtidigt får möta – och faktiskt lära känna – församlingsborna i socknen. Gunnar Björnstrand i huvudrollen är varken sympatisk eller osympatisk, han är bara mycket mänsklig och så vardaglig man kan bli i ett dylikt sammanhang. Otillräcklig och maktlös men trogen sina plikter. Själv prästson upplever jag det som ett ovanligt rättvist porträtt av en luthersk tjänare, som min far brukade kalla sig.

Ingmar Bergmans dåliga relation till sin far och de uppfostringsmetoder han utsatts för som barn var tidigt välkända genom intervjuer och uttalanden, men i Nattvardsgästerna håller han sig till prästrollen och undviker fadersrollen. Först i Fanny och Alexander (1982), Den goda viljan och Söndagsbarn, (båda 1992) är det fadersrollen som är det mest framträdande. En biroll i Viskningar och rop är dock värd att notera. I en kort, pregnant scen får Agnes (Harriet Andersson) den sista smörjelsen av en präst (Anders Ek). Jag tror faktiskt att det är första och enda gången som en dylik scen förekommer i en svensk film. I filmer från katolska länder är den vanligt förekommande.

Mest drabbande är givetvis Jan Malmsjös biskop i Fanny och Alexander, där Alexanders upplevelse av den straffande religiositeten – med kärlek som förevändning – är starkt självbiografisk och dramatiskt laddad. Söndagsbarn, regisserad av sonen Daniel Bergman på Ingmars manus är egendomligt ambivalent. Den är till större delen ett pastoralt barndomsminne från familjen Bergmans sommarnöje, Vårroms Dalarna, och visar upp en mycket positiv relation mellan fadern, ömsint gestaltad av en nedtonad Tommy Berggren, och sonen Pu. Endast i ett kort ögonblick slår fadern sin son i obehärskad vrede, därför att denne utsatt sig för en farlig situation. Den somriga pastoralen störs dock flera gånger av löst infogade framåtblickar där Ingmar Bergman (spelad av Per Myrberg) gör upp med sin gamla far på ett nästan hatiskt sätt. Det är scener som på ett olyckligt sätt bryter mot helheten och sonen Daniel iscensatte dem under protest.

Sekulariseringen i Sverige har brett ut sig under 2000-talet. Folk vigs och begravs fortfarande i kyrkan, men endast två prästroller är värda att minnas.

Den första förekommer i Miffo från 2003, av paret Malin Lagerlöfs (manus) och Daniel Lind Lagerlöf (regi) och med Jonas Karlsson i huvudrollen. Filmen är originell så till vida att den handlar om en ung modern präst som hamnar i en stökig förortsförsamling med sociala problem. Tobias är en välutbildad idealist från en brackig överklassfamilj och tror att han kan förändra världen men hamnar genast på kollisionskurs med verkligheten. Problemet i det här sammanhanget är dock att den intelligent tvinnade intrigen till 90 % handlar om Tobias kärleksaffärer. Själasörjandet handlar främst om honom själv.

Filmen innehåller förvisso standardingredienserna begravning och bröllop men de tilltänkta gudstjänsterna ställer han in i brist på besökare. Till skillnad från Bergmans präst fullföljer han inte sitt uppdrag.

Om församlingsprästen i Kay Pollaks Såsom i Himmelen (2004) gör det är lite oklart – gudstjänster och andra religiösa ceremonier förekommer inte i filmen, trots att kantorn här måste ha spelat (sin roll) – men klart är att det är kantorn och hans kör som lockar folk till kyrkan. Kantorn är en världsberömd dirigent som fått hjärtinfarkt och återvänt till sin barndoms by i Norrland där han vänder upp och ner på tillvaron genom sina okonventionella metoder. Prästen (Niklas Falk) spelar en marginell men viktig roll som den tidigare överheten i byn, nu rädd att förlora sin auktoritet. Som präst är han desillusionerad och kärlekslös, gammaldags främmande för syndernas förlåtelse. Som äkta man är han ett fiasko.

I bägge dessa filmer predikas, ironiskt nog, kärlekens roll men det är inte prästerna som står för budskapet. Att båda blev stora publikframgångar motsäger onekligen Harry Martinssons ord om biografen som de livsfegas kapell. Idag är det snarast kyrkan.

(publicerad i juni 2018)

Svenska prästfilmer, ett urval

Klicka på titlarna för att läsa mer om filmerna i Svensk Filmdatabas

Läs mer