Carl Barcklind

Media (1)

Skådespelare (filmroller 1907-1945). Född Carl Vilhelm Barcklind i Sala, Västmanlands län, död i Oscars församling, Stockholm.

Efter studier vid läroverket i Västerås och Norra Latin i Stockholm började han arbeta på kontor. Sedan tog skådespelarintresset över och han började spela teater i en lokal på Kungsholmen. Han uppmuntrades av sin chef vid Wicanders korkfabrik, vilken gav understöd till sång- och teaterlektioner. 1896 skedde den egentliga debuten på Södra Teatern i Provkyssen och därefter följde engagemang bl.a. vid Svenska Teatern i Helsingfors och hos Albert Ranft i Stockholm 1901-1911 och 1912-1921. Han hade även för en tid ett eget resande teatersällskap. Vid mitten av 1920-talet var han även regissör vid Stora Teatern i Göteborg och regisserade också några spelfilmer bl.a. den första filmatiseringen av Hemsöborna (1919).

Han hör till svensk films pionjärer genom att han redan 1907 var med i en av de allra första korta spelfilmerna med en scen i Den glada änkan, ett av hans paradstycken som han då framförde på Oscarsteatern, filmat på Centralbadets tak med Emma Meissner. Därefter medverkade han i andra filmade sångnummer både ur operettrepertoarens standardverk som Dollarprinsessan och den mer folkliga repertoaren i några s.k. biofonfilmer. Han spelade även med i åtskilliga av Georg af Klerckers filmer i Göteborg.

Efter rollerna som stor charmör kom han med växande ålder i stället att bli en av svensk films stora farbrorsgestalter, en ibland öutter och vrång bitvarg men alltid med ett gott hjärta innerst inne som ställde saker och ting till rätta. Genom sin rondör och utstrålning var han också lämpad i roller som godsägare i Vi som går köksvägen (1932), grosshandlare i Kära släkten (1933) eller åter godsägare i Mamma gifter sig (1937). Det blev också en del höga militärer under 1930-talet som i Kungliga Johansson (1934) eller Familjen som var en karusell (1936). Detta säger något om detta decenniums tonvikt på positivt laddade fadersfigurer i filmen. Från 1930 vid Dramaten upplevde han också en andra storhetstid som karaktärsskådespelare och i ett eftermäle kallades han t.o.m. för en renässansfigur i den svenska teatern. 1929 utgav han boken Den glada änkan i "Boggivagnen" och annat från teatern med spridda minnen från sin karriär.

P O Qvist (2004)