Holger Löwenadler

Media (162)

Svensk skådespelare (filmroller 1932-1977). Född Holger Carl Minton Löwenadler i Jönköping. Död i Oscars församling, Stockholm.

Redan som skolpojke var han enligt egen uppgift teaterbiten och försummade aldrig ett tillfälle att se de resande teatersällskap som gästade hemstaden. Han började studera vid Göteborgs Högskola 1921 men tog samtidigt teaterlektioner för Karin Alexandersson, staterade vid Lorensbergsteatern och 1923 kom han in vid Dramatens elevskola. Hans scendebut 1925 i en förste älskarroll blev något misslyckad men sedan gick det bättre.

Efter examen 1926 och en kortare tid vid Dramaten kom han 1927 till Svenska Teatern i Åbo och tillbaka i Stockholm 1930 och Blancheteatern, där han hade något av ett genombrott i D.H. Lawrences Min son är min (1937). Han ansåg själv att tiden vid denna teater utvecklade honom och kom att dämpa det överspel som han tidigare gett sig hän åt. Våren 1940 kom han åter till Dramaten där han hade en uppmärksammad roll som den svagbegåvade Lennie i Möss och människor och följande år blev han åter fast engagerad vid nationalscenen.

Han har med sin uppdämda känslokraft och intellektuella skärpa betecknats som en av svensk teaters yppersta karaktärsskådespelare. I början av sin karriär fick han i regel spela ganska osympatiska karaktärer, något han kom att utveckla under tiden på Blanche. Nils Beyer har karaktäriserat hans rollskapelser där som osympatiska karaktärer som Löwenadler med ett slags "sadistisk vällust" lämnade ut till publikens avsky. Han var redan från början flitigt verksam vid filmen och han fick spela en rad knölaktiga, summariskt tecknade biroller. Senare kallade han detta sitt "filmelände".

Det var först en bit in på 1940-talet som han började få lite mer sammansatta roller och med filmer som Jacobs stege (1942) och Ordet (1943) fann han mer sin stil. Hans kärvhet och lite högdragna röst kom dock även framgent att ge mörkare dimensioner även åt mer sympatiska rollfigurer. Ibland kunde dock det hela förvandlas till burlesk humor vilket t.ex. HasseåTage utnyttjade i Mannen som slutade röka (1972).

Även om man hävdat att filmen inte utnyttjat hans kapacitet till fulla kom han genom åren att gestalta en rad minnesvärda figurer som fadern i Saljefilmatiseringen På dessa skuldror (1948), en tragisk och drömmande figur som tvingats bli kvar vid jorden mot sin innersta vilja. En snarlik karaktär var också hans kapten Blom i Ingmar Bergmans Skepp till India land (1947).

1939 erhöll han Teaterförbundets De Wahl-stipendium, 1949 samma förbunds Gösta Ekman-stipendium, 1965 Dramatens O'Neill-stipendium samt 1976 Teaterförbundets guldmedalj.

P O Qvist (2004)