Tutta Rolf

Media (2)

Norsk skådespelare och artist. Född Jenny Solveig Berntzen i Oslo. Död i Los Angeles, Kalifornien. Gift med Ernst Rolf, koreografen och regissören Jack Donohue och Hasse Ekman.

-

I sin ungdom tog hon sång- och danslektioner och hade hunnit revydebutera 1925 när hon upptäcktes i samband med ett genrep av revykungen Ernst Rolf när denne var i Oslo 1928 för att sätta upp en revy på Casino. Hon hade dock ett år tidigare spelat med i en revy med bl.a. Karl Gerhard och Rolf kan möjligen ha sett henne redan då. Hon följde först med på revyturné i Norge. Han gifte sig senare med henne och tog henne till Stockholm, där hon gjorde Sverigedebut på Cirkus i jubileumsrevyn 1928.

När Ernst Rolf hastigt avled i slutet av 1932 hade hon nyss påbörjat en kort men intensiv karriär som filmskådespelare. Hon spelade också teater och det ansågs som något uppseendeväckande när hon 1934 spelade Ofelia i Hamlet på Vasateatern och fick beröm bl.a. av kritikern Anders Österling som skrev att hon alldeles klart och rent gav denna ömtåliga roll poesi. Hon var borta från Sverige några år kring mitten av 1930-talet då hon var gift med koreografen Jack Donohue i Hollywood och medverkade då i några amerikanska filmer. Hon återvände till Sverige och medverkade i ytterligare några filmer innan hon definitivt lämnade filmens värld. Senare var hon gift med Hasse Ekman och de bosatte sig i Spanien.

Naturbegåvad, självlärd och ohämmad kom hon under sin korta bana som filmskådespelare under 1930-talet att mer än väl förkroppsliga den speciella modernitet som är så typisk för den svenska 30-talsfilmen. I genombrottsfilmen Vi som går köksvägen (1932), som var en av decenniets största publikframgångar, klev hon obehindrat över roll- och klassgränser och blev något av ett modernt kvinnoideal på samma sätt som den snarlika rollen i Under falsk flagg (1935). På 1930-talet ansågs det att hon förenade Anny Ondras sprallighet, Dolly Haas pojkaktighet och naivitet och Annabellas mjuka charm i kombination med något odefinierbart eget vilket visas tydligt av en film som En stilla flirt (1934). Hela hennes spelstil underströk tidens moderna ideal genom sin distans och ironiska hållning och det hela accentuerades även av Gustaf Molanders moderna regi. Emellertid kunde hon också agera annorlunda karaktärer såsom i Swedenhielms (1935), där hon var skådespelerskan Julia, samt i Dollar (1938), där hon förkroppsligade en annan modern typ, den neurotiska nutidsmänniskan.

P O Qvist (2004)