Inge Ivarson

Media (1)

Svensk producent. Född Inge Johannes Ivarsson i Borås.

-

Inge Ivarson hade som producent en lång karriär och var verksam upp i 90-årsåldern. Han är mest känd för sexupplysningfilmen Ur kärlekens språk, dess uppföljare och andra erotiska filmer som starkt bidrog till att popularisera den s.k. svenska synden internationellt.

Ivarsons föräldrar ägde en konfektionsfirma och fastigheter. När fadern dog fick Inge hoppa av sina studier vid Handelshögskolan i Göteborg för att ta hand om familjerörelsen. Han flyttade till Stockholm i början av 1940-talet och kom i kontakt med filmbranschen. Han fick jobb på Imagofilm och blev sedermera chef för Film AB Lux, Kungsfilm och Flamingofilm. Filmerna var oftast framgångsrika lättare komedier som Pappa sökes och Flottans kavaljerer.

I början av 1950-talet blev det tuffa ekonomiska tider. På grund av den chockhöjda nöjesskatten protesterade filmbranschen genom "filmstoppet" - man vägrade helt enkelt producera film under lång tid. Ivarson bytte då delvis bana och började importera och distribuera film från utlandet. Bland filmerna märks klassiker som den brittiska Massor av whisky och Ernst Lubitschs Att vara eller icke vara. Han tog också in Sergio Leones spaghettivästernfilmer och populariserade därmed genren i Sverige. Verksamheten blev framgångsrik och han började återigen producera film.

På 1960-talet hade Filminstitutet startats med intentioner om att skapa konstnärlig film, med hjälp av filmavtalet och en ny våg av regissörer som Widerberg, Troell och Grede. Ivarson gick stick i stäv mot allt detta. Han hade missat att lägga beslag på Åsa-Nisse-rättigheterna, men med bolaget Bison Film satsade han på att möta biografägarnas önskemål, och gjorde folkliga komedier som Blåjackor och Här kommer bärsärkarna och thrillers som Träfracken och Morianerna.

Det är dock för sina insatser från slutet av 1960-talet och några år framåt som Ivarson främst är känd, med bolagen Swedish Filmproductions, Filminvest och Inge Ivarson Filmproductions. Tillsammans med regissören Torgny Wickman etablerade han den genre som internationellt kom att kallas "Swedish sin" eller "Schwedenfilm". Arne Mattsson och Ingmar Bergman hade lagt grunden på 1950-talet med Hon dansade en sommar och Sommaren med Monika, men genom de enormt framgångsrika sexupplysningsfilmerna Ur kärlekens språk, Mera ur kärlekens språk och Kärlekens XYZ kom Ivarson att öppna för en ny våg av sexuellt explicita filmer. Ur kärlekens språk lyckades bryta igenom filmcensurens motstånd mot sexskildringar på vita duken. Censurchefen Erik Skoglund såg filmen två gånger och måste därefter ta tre dagars semester. Ecklesiastikdepartementets chef Ingvar Carlsson såg till att filmen blev frisläppt. Ur kärlekens språk är en av de största ekonomiska framgångarna i svensk filmhistoria. Filmen hade premiär i 22 länder. Den kostade 700 000 kronor att producera och drog första året in 6,5 miljoner i intäkter. I London demonstrerade 30 000 engelsmän mot filmen, anförda av Cliff Richards. På plakaten stod: "Sverige - mer porr, mer självmord, mer alkoholism och mer gonorré för varje år."

Parallellt med upplysningsfilmerna producerade Ivarson även kritikerrosade publiksuccéer som Halldoffs Firmafesten och Jarl Kulles Vita nejlikan, liksom komedin Kyrkoherden. Vid samma tid skapade Ivarson och Wickman också lättklädda filmer med socialt patos och samhällskritik, som Anita - ur en tonårsflickas dagbok (med Christina Lindberg och Stellan Skarsgård).

Filmerna kom att bli alltmer explicita under 1970-talet. Ivarson började samarbeta med regissören och fotografen Mac Ahlberg, som varit framgångsrik med den svensk-danska Jag - en kvinna. Tillsammans gjorde de ett antal påkostade filmer med pornografiska inslag, varav vissa var baserade på litterära klassiker av författare som de Maupassant, Defoe och de Sade; t.ex. Flossie, Molly, Bel Ami, Justine & Juliette. Under denna tid ägde Ivarson även biograferna Bostock och Zita i Stockholm.

Men hans filmer blev alltför dyra och så småningom utkonkurrerade, när censuren släppte i länder som USA, Frankrike och Tyskland. Marknaden översvämmades av billiga porrfilmer. 1977 producerade han den sista filmen i genren, Ta mej i dalen. Tre år senare slog hemvideon igenom, vilket innebar slutet för erotisk film på bio.

Runt millennieskiftet kom Ivarson i kontakt med Klubb Super 8 vilket ledde till ett samarbete och en stor del av hans produktioner kom att ges ut på video och DVD, och kunde på så sätt möta en ny publik.

Inge Ivarson upplevde en lång rad framgångar men även bakslag under sin karriär. Ibland var han stormrik, ibland tog pengarna slut, och då sökte han sig nya vägar. Han var en entreprenör av sin tid - en tid när man provade sig fram och vågade chansa.

Rickard Gramfors (2015)