Torgny Wickman

Media (1)

Svensk regissör, fotograf, filmroller 1955-1974. Född i Lund, död i Floda, Katrineholms kommun.

-

Mannen som 1969 bröt sexvallen i svensk film och därmed blev en av våra internationellt sett mest sedda regissörer någonsin hade en färgstark karriär som omfattade sju högst varierade decennier.

Torgny Wickmans far var Albert Wickman (1884-1942), baptistpastorn som under 1910-talet for runt i vit bil och vit päls och missionerade för fred. 1934 startade Albert filmlaboratoriet AB Film-Labor i Stockholm, där sonens talanger togs i tjänst. Redan året därpå bildade Torgny AB Ellwe-Film, senare AB Svensk Journalfilm. Fram till 1966 producerades här journalfilm, naturfilm (en ung Arne Sucksdorff lär ha tittat förbi för lite tekniktips), reklamfilm och dokumentärfilm, ofta i regi av Wickman själv efter eget manus.

I mitten av 1950-talet regisserade han sina första långfilmer. Flicka utan namn (1954) och Blockerat spår (1955) spelades in hos Sandrews medan Edvard Persson-filmen En natt på Glimmingehus (1954) gjordes för Europa Film. Samtliga fotograferades av Rune Ericson, vars insatser undantagslöst hyllades av kritikerna. Regissören själv fick ömsom ros, ömsom ris. Att den ateljéhatande Wickman behärskade stadsbilder och vardagskänsla noterades av anmälarna medan många nog tyckte att tempot kunde vara rappare. Wickmans första spelfilmsperiod blev kort och han återgick snart till kort- och beställningsfilmen.

I slutet på 1960-talet bestämde sig producenten Inge Ivarson för att erövra världen via svensk sexualitet på film. Efter att ett tag ha övervägt Lars-Magnus Lindgren kontaktade Ivarson i stället Wickman för en serie sexupplysningsfilmer, något som uppriktigt snarare än på spekulativa grunder intresserade Wickman. Samarbetet fick en rivstart med Ur kärlekens språk (1969), den första svenska film som skildrade explicita samlag i bild och som fick fyra uppföljare under 1970-talets första hälft. Wickman och Ivarson levererade även fiktionsfilm. Eva - den utstötta (1969) och Anita (1973) var "fallstudier" om unga kvinnor på sexuell glid, Kyrkoherden var en sedekomedi och rysaren Skräcken har 1000 ögon (1970) blandade erotik och ockultism. Lockfågeln (1971) var ett bud på det mer respektabla men Lars Widdings text om Bellmans och Gustav III:s Stockholm fick Wickman inte helt liv i. Återigen var det fotografen, denna gång Sven Nykvist, som fick berömmet.

Kritikerna hade normalt minimalt till övers för Wickman men han spelade in stora summor åt sin framsynte producent. Den s.k. Schwedenfilmens gulddagar var emellertid räknade och 1977 års Ta mig i dalen, en hårdporrfilm med flera amerikanska "stjärnor", blev Wickmans sista långfilm. Under kommande år arbetade han på ett manus om kyrkmålaren Albertus Pictor och färdigställde även en dokumentär om denne 1987. Wickman avslutade också 1994 En blues om nu sin "Triptyk om Tiden", påbörjad med de filmpremiebelönade En canzonetta om förut och En tarantella om efteråt åren 1962-1963. Enligt honom själv var dessa tre kortfilmer höjdpunkten i hans filmargärning.

Wickman, som i perioder tagit illa vid sig av den behandling han fått av Filmsverige (han noterade bl.a. att ingen av hans filmer förekom i "Bra Böckers filmlexikon"), hann uppleva en viss renässans under 1990-talet, då unga entusiaster med nyfikenhet på "gömd" filmhistoria sökte upp honom. I Wickman fann de en rik historieberättare och den värme med vilken han tog emot denna oväntade upprättelse var inte att ta miste på.

Jan Lumholdt (2011)