Ingrid Thulin

Media (127)

Svensk skådespelare (filmroller 1948-1988), regissör, och manusförfattare. Född Ingrid Lilian Thulin i Sollefteå. Död i Stockholm. Äktenskap med Claes Sylwander 1952-1955 och med Harry Schein 1956-1989.

-

I sjuttonårsåldern flyttade Ingrid Thulin till Stockholm där hon utbildade sig vid Påhlmans handelsinstitut och började arbeta som kontorist. Hon hade dock en stor önskan om att bli skådespelare eller, som hon uttryckt det, hon kände sig närmast kallad. Hon tog teaterlektioner hos Gösta Terserus och Willy Koblanck samt danslektioner hos Lalla Cassel. 1947-1948 fick hon plats som premiärelev vid Norrköping-Linköpings stadsteater och uppmärksammades som socitetsflicka i Kurt Weills "Venus" (1947). Knappt ett år senare kom hon in vid Dramatens elevskola där hon efter examen 1950 slog igenom på scen i Anouilhs "Dans under stjärnorna" (1951).

Under 1950-talet vidareutbildade hon sig i mimkonst hos Etienne Decroux i Paris. Hon var vid Malmö stadsteater under Ingmar Bergman-epoken 1956-1960 och denne gjorde henne, som i flera andra fall, till internationellt känd filmstjärna genom roller i Smultronstället (1957) och Nära livet (1958). 1960-1962 var hon vid Stockholms stadsteater innan hon mer eller mindre permanent lämnade Sverige och bosatte sig i Italien, där hon fortsatte att vara verksam som skådespelare i film, TV och på scen från 1963 och framåt. Några av hennes italienska produktioner har visats i Sverige som Puccini / Konst och skönhet (1973), i vilken hon spelar tonsättaren Puccinis älskarinna, och Salon Kitty / Salong Kitty (Tinto Brass, 1975). Vidare har hon också en betydande roll i Luchino Viscontis stora filmfresk över Tredje riket i La caduta degli dei (Götterdämmmerung) / De fördömda (1970). Hon har även undervisat vid filmskolan i Rom samt vid en teaterskola.

1965 regisserade hon sin första film, kortfilmen Hängivelsen, och 1982 den delvis självbiografiska spelfilmen Brusten himmel i Norrlandsmiljö. I början av sin filmkarriär blev hon ofta placerad i roller som enbart ung och vacker svensk sommarskönhet. När hon slog igenom kring 1950 kunde det heta att hon genom sin blonda och blåklintsögda framtoning framstod som mycket svensk. Thulin menade senare att Bergman i stället gjorde henne "ful" och placerade henne i mer komplicerade och neurotiska roller som var mer svårtydda och psykologiska vilket passade henne bättre. I skenet av detta kan man se rollen som en av systrarna i Tystnaden (1963) eller den som stigmatiserad lärarinna i Nattvardsgästerna (1963).

Thulin har ofta berört det norrländska arvet och det är något som kanske också finns närvarande i hennes rollskapelser i form av frihet, styrka och känslokontroll. Karaktärsinslagen slår igenom i en hel del av filmrollerna, inte bara hos Bergman utan även i en film som Badarna (Yngve Gamlin, 1968). Det finns också att hitta i en del av de utländska rollerna där hon fått spela en del kyliga, lite ondskefulla och psykologiskt komplicerade kvinnor som t.ex. affärskvinnan i Il giorno prima (Giuliano Montaldo, 1987).

1992 utkom hennes memoarer "Någon jag kände". Hon har erhållit en stor mängd priser för sina roller som t.ex. FIB:s filmpris 1958 för bästa kvinnliga biroll i Smultronstället, delat skådespelarpris (med Bibi Andersson, Eva Dahlbeck och Barbro Hiort af Ornäs) i Cannes 1958 för Nära livet, den första Guldbaggen 1964 för bästa kvinnliga roll för Tystnaden samt brittiska filmkritikerförbundets pris som bästa skådespelare och franska akademins Étoile de cristal för samma roll.

P O Qvist (2004), redigerad 2011-11-07

-

På filmarkivet.se kan man se hennes kortfilm Hängivelsen. http://filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=651