Bibi Andersson

Media (5)

Svensk skådespelare. Född Berit Elisabeth Andersson i Matteus församling, Stockholm. Död i Oscars församling, Stockholm.

-

Hon fick sitt skådespelarintresse väckt i mycket unga år och uppmuntrad av sina föräldrar började hon med barnteater i gruppen "Kottarna". I sin självbiografiska bok Ett ögonblick (1996) har hon beskrivit sin stora dröm i barndomen att bli skådespelare och inspirerad av sin storasyster Gerd, sedermera premiärdansös, sökte hon statistengagemang i Filmstaden. Hon gjorde sitt första filmframträdande som trollkarlsassistent i Barnens egen journal, visad som förfilm till spelfilmen Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin (1947) och fick ytterligare statistuppdrag i början av 1950-talet. Hon fortsatte med att spela teater i skolan och tog tallektioner för skådespelerskan Inez Lundmark-Hermelin. Hon fick först en liten roll vid Boulevardteatern och gjorde sin mer egentliga scendebut 1953 i en skolföreställning av Patsy, där hon blev upptäckt av Gösta Terserus. På sommaren spelade hon i folkparkerna Positivhataren. Samma år sökte hon in vid Dramatens elevskola, där hon dock sprack i tredje provet. Hon sökte sig i stället till Gösta Terserus teaterskola 1953/54 och fick samtidigt elevkontrakt hos Svensk Filmindustri innan hon kom in vid Dramatens elevskola 1954. Då hade hon redan hunnit med en huvudroll på film i Nils Poppes Dumbom (1953), efter att denne upptäckt henne i Ingmar Bergmans reklamfilm för tvålen Bris 1953.

Innan hon avslutat elevskolan tog Ingmar Bergman med henne till Malmö stadsteater 1956 där hon förblev till 1959. Hon återkom till Dramaten 1959-1962 och var därefter ett år vid Uppsala stadsteater 1962, där Frank Sundström gav henne flera betydande roller och hon menar att denne betytt åtskilligt för henne. Sundström tog henne sedan åter till Dramaten 1963 där hon var mer eller mindre regelbundet aktiv till 1996 då hon som ett led i teaterns besparingsprogram pensionerades. Dessförinnan hann hon debutera som regissör på denna scen med En riktig västern 1990. Hon har också gästspelat på t.ex. Fria Proteatern 1984 i Fordringsägare som senare gjordes i filmversion 1988. Utomlands gjorde hon scendebut på Broadway 1973 i pjäsen Full Circle. Hon var medförfattare (med Irene Lindh och Margareta Byström) på pjäsen Var tog du elden? (1996) om Strindbergs kvinnor, som i sin tur bygger på ett projekt om Strindbergs kvinnor som spelades några gånger på Dramaten 1993. Särskilt i sina tidigare roller fick hon gärna stämpeln av att vara oskuldsfull ingeny och det är också berättigat om man ser till rollerna i Dumbom, Smultronstället (1957) eller Sjunde inseglet (1957), där hon i de senare enligt henne själv spelade ut ett slags barnslig tillit. Detsamma kan också sägas om hennes roll i Vilgot Sjömans genombrottsfilm Älskarinnan (1962).

Riktningen mot mer mogna roller kom emellertid ganska tidigt, man kan inte minst se Persona (1966) som ett tydligt exempel, och i mitten av 1960-talet karaktäriserades hon av Marianne Höök som en mogen skådespelerska "med ett register som inte upphör att förbluffa genom sin generositet". Senare roller bekräftar gärna denna bild: moderliga och inkännande porträtt, ibland på gränsen till det rent oskuldsfulla. Det finns även roller i hennes repertoar som präglas av motsatt karaktär. En sådan anmärkningsvärd prestation var som Blanche Dubois i Bo Widerbergs TV-uppsättning av Linje Lusta (1981).

Med de stora internationella framgångarna genom Ingmar Bergmans filmer kom även de internationella anbuden. Dessa har varit av det mest varierande slag från mer seriösa som Ingen dans på rosor (1977), där hon spelade en psykiater, via den något underskattade thrillern Brevet till Kreml (1971), till mer lättviktiga saker som Airport 80 - Concorde (1979). Ett internationellt lexikon har karaktäriserat dessa filmroller som ett slöseri med hennes talang men man kan också ana att detta var ett sätt att frigöra sig från "Bergmanstämpeln", ty som hon har sagt några gånger så var samarbetet med honom både på gott och på ont utan att ge någon närmare förklaring.

Under en stor del av sin karriär gjorde Bibi Anderssonsig känd för sitt engagemang i allehanda frågor utanför det egentliga skådespelararbetet och mycket av det som skrivits om henne handlar om detta antingen det gällt fredsarbete eller arbete för kulturen i det krigshärjade Bosnien som medgrundare av stiftelsen Open Road Stockholm-Sarajevo 1995. En hel del av sitt engagemang i världen bar hon säkert med från sin mor, som var aktiv på vänsterkanten. Det egna förhållandet till Sverige och t.ex. socialdemokratin har stundtals varit en smula ambivalent, inte minst efter den s.k. skatteaffären 1976 då hon satt anhållen ett dygn.

Hon förklarade att skådespeleri för henne var mindre teknik än förmågan att bygga under rollen med egna känslor och att helst hitta något inom sig som kunde bidra till rollgestaltningen samt att foga samman dem till ett underliggande nät, så att framförandet blir som om man själv uttryckt replikerna. Hon menade också att en bra regissör är någon som trots den auktoritära situationen har idéer och kraft att förlösa skapandet hos skådespelaren.

Hon erhöll en lång rad priser och utmärkelser såsom Teaterförbundets Daniel Engdahl-stipendium 1957, pris som bästa kvinnliga skådespelare i Cannes 1958 (delat med Ingrid Thulin, Barbro Hiort af Ornäs och Eva Dahlbeck) för Nära livet, Folket i Bilds filmpris 1959 för bästa kvinnliga huvudroll i Nära livet, Svenska Dagbladets Thaliapris 1962, Silverbjörnen i Berlin 1963 bästa kvinnliga skådespelare för Älskarinnan, Teaterförbundets De Wahlstipendium 1965, Guldbagge 1967 för Persona, Chaplinpriset samma år, Prix Academie du Cinéma i Paris 1967 för Syskonbädd, priset för bästa kvinnliga skådespelare vid tv-festivalen i Sofia 1972 för Fröken Julie, samt vid Filmfestivalen i Belgrad 1972 för Beröringen, Dramatens O'Neill-stipendium 1988 (delat med Jan Malmsjö), den kungliga medaljen Litteris et artibus 1989, American Film Institute Diploma 1993 samt 2000 års Guldbagge för bästa kvinnliga biroll i Det blir aldrig som man tänkt sig.

Hon var syster till dansösen och skådespelerskan Gerd Andersson-Bethke och moster till skådespelaren och dansaren Lars Bethke.

P O Qvist (2004), redigerad 2019