Bo Jonsson

Media (1)



Svensk producent och manusförfattare. Född Bo Helge Jonsson i Bromma, Stockholm. Död i Stockholm. Verkställande direktör Svenska Filminstitutet 1970-1972.

-

Bo Jonssons intresse för filmproduktion vaknade under gymnasieåren. Fadern var grammofonproducent, verksam på Europa Film, och ordnade så att Bo fick sommarjobb som B-ljud på några av bolagets filmer, bl.a. Göran Genteles Värmlänningarna (1957). Detta ledde vidare till en praktiktjänst på Lew Grades TV-bolag ATV i London 1962. Hemkommen fick Bo anställning på Sandrews avdelning för beställnings- och reklamfilm och sen gick det snabbt. Sommaren 1964 fick han rycka in som produktionsledare för Lars-Magnus Lindgrens Käre John. Ingen dålig rivstart. Filmen blev inte bara en stor publikframgång i Sverige, den blev också svensk films största utlandsframgång dittills och Oscarnominerad som bästa utländska film.

Jonssons sista film som produktionsledare på Sandrews var Jarl Kulles Bokhandlaren som slutade bada (1969), men däremellan tjänstgjorde Jonsson också som svensk produktionsansvarig i samband med det svensk-franska samproduktionsavtal som Harry Schein initierat. Han kom på så sätt att samarbeta med Jacques Doniol-Valcroze, Jean-Luc Godard och Agnès Varda. Filmerna rosade inte marknaden i vare sig Frankrike eller Sverige, men det var inte Jonssons fel.

Möjligen var det detta som fick Harry Schein att utse Bo Jonsson till VD för Svenska Filminstitutet från 1 juli 1970, sedan Schein själv varit tvungen att välja mellan VD-posten och rollen som styrelseordförande. Schein trodde att han, genom att välja en relativt ung och oerfaren person, skulle kunna fortsätta att styra Filminstitutet som han ville. Här bedrog han sig. Jonsson visade sig vara en man med egen vilja, en man som icke gick att styra.

Det blev slitningar redan från början och Jonsson lämnade VD-posten sommaren 1972. Europa Film var inte sen att anställa honom som ansvarig producent, och med säkert väderkorn fick Jonsson tre framgångar på raken: Jan Halldoffs Polare (1976) och Jack (1977) och Christer Dahls Lyftet (1978). I den förstnämnda filmen var Lars Molin medförfattare och Jonsson blev också medproducent när denne långfilmsdebuterade med Bomsalva (1978). Denna vänskap och vänskapen med kreatören, konstnären och underhållaren Lasse Åberg resulterade 1979 i filmen Repmånad och med den startade en ny epok i Bo Jonssons karriär.

Det började oskyldigt med ett samtal om lumparminnen och repövningar men Bo var inte omedveten om äldre tiders populära militärfarser. Det tog en tid innan man pratat ihop sig om ett gemensamt manus. Europa Film var intresserade men ställde villkor beträffande tid och budget. Lasse Åberg var ett osäkert kort som regissör. Bo Jonsson föreslog att han själv skulle starta ett eget bolag, Viking Film, och ta filmen på "entreprenad".

Det visade sig vara ett lyckokast. Filmen sågs av över 1,5 miljoner och framdeles behövde inte Viking Film ha något stöd i ryggen. Lasse Åbergs gängliga och tafatta figur i Repmånad, släkt med Tatis Monsieur Hulot, blev oerhört populär och Jonsson och Åberg beslöt att låta honom leva vidare, nu som Stig-Helmer i komedin Sällskapsresan (1980), baserad på egna och andras minnen av svenska charterresor. Publikresponsen för den filmen slog t.o.m. Repmånad och fick sin muntra fortsättning i fyra filmer till med Stig-Helmer, ofta initierade av Bo som var såväl ivrig seglare som golfare. Avslutningen kom 2011 med Åbergs mer personliga och nostalgiska film The Stig-Helmer Story (2011). Den har även fått ge namnet åt en bokfilm (2012), som generöst skildrar allt som är värt att se och veta om denna idag klassiska komediserie.

Den ekonomiska framgången, hans internationella kontakter och lusten att visa framfötterna i mer seriösa sammanhang gjorde att Jonsson nu också kunde ta initiativet till och producera filmer som Dusan Makavejevs lätt absurda Montenegro eller Pärlor och svin (1981), som blev en internationell succé, Hrafn Gunnlaugsens isländska saga Korpen flyger (1984), som höll sig kvar på repertoaren i Stockholm över ett år och dansken Carsten Brandts Demoner (1986), den första filmatiseringen av ett kammarspel av Lars Norén.

Viking Film är det enda enskilda filmbolag som överlevt och gjort sig ett namn de senaste 30 åren.

Bengt Forslund (2012)