Bert Sundberg

Media (1)

Svensk producent. Född Bert Axel Sundberg i Uppsala.

-

Producenten Bert Sundberg låg bakom bolaget Moviemakers, som vid sidan av Sandrews och SF dominerade svensk filmproduktion under 1900-talets tre sista decennier.

Var börjar en icke planerad karriär? Slumpen spelar in och det ena drar med sig det andra. Efter studenten hade Sundberg tänkt sig en framtid som vägbyggnadsingenjör men han behövde fickpengar och råkade få kvällsjobb som scenarbetare på Stadsteatern i Uppsala. Där väcktes hans intresse för teater och snart lockade ett jobb som rekvisitör på TV i Stockholm. Det blev bl.a. Hylands hörna, men även flera kortfilmer och han fick också rycka in som inspelningsledare på några filmer som Omega Film producerade. Det bolaget leddes under 1960-talet av Lennart Berns, som fräckt blandade strunt och seriöst. 1965 erbjöd han Sundberg fast jobb som produktionsledare och på Omega blev han kvar i sex år.

Bland Sundbergs filmer under denna tid märks Stellan Olssons debutfilm Oss emellan (1969) och den efterföljande Deadline (1971). Med tiden kom det att bli ytterligare sju med Olsson, men han kom även att under de sista åren arbeta med Berns problembarn, den rysk-svenska samproduktion, Mannen från andra sidan (Jurij Egorov, 1972), med Bibi Andersson. Det blev en komplicerad inspelning med ideliga förseningar och snart också ekonomisk katastrof. Konkurs följde; Berns och Omega försvann ur filmbilden.

Men Sundberg hade blivit varm i kläderna och lärt sig mycket. 1971 startade han eget, Moviemakers. Totalt blev det ett 50-tal produktioner, merparten kortfilmer och TV-produktioner för det nystartade TV2, men också närmare 20 långfilmer för biograf. Del i framgångarna hade också hans högra hand och delägare i bolaget, Lasse Lundberg som alltid svarade för efterarbetet och klippte nästan alla Moviemakers produktioner. Det började 1971-1972 med en serie novellfilmer baserade på Fritiof Nilsson Piratens berättelser, regisserade av bl.a. Mats Ahrén, Ulf André, Yngve Gamlin och Ingvar Skogsberg. Uppmärksammade TV-serier var Judith Hollanders Tjejerna gör uppror (1976), Keve Hjelms God natt, jord (1977) samt Skogsbergs Legenden om Svarta Björn (1979). Första långfilmen var Kay Pollaks Elvis, Elvis (1976), följd av bl.a. Stellan Olssons Den enes död … (1979). 1982 kom Ingrid Thulins Brusten himmel och Susanne Ostens Mamma, 1986 Judith Hollanders Min pappa är Tarzan och Agneta Fagerström-Olssons Seppan, som även blev en TV-serie.

Vad som här slår en är hur ofta Sundberg vid denna tid vände sig till kvinnliga regissörer. De nämnda är heller inte de enda, bland TV-regissörerna återfinner vi också Marianne Ahrne, Margareta Garpe och Gun Jönsson. Till de udda manliga solitärerna hör Ragnar Lyths märkliga Hamlet-föreställning Den tragiska historien om Hamlet - prins av Danmark (1985) med Stellan Skarsgård i titelrollen, och Kjell-Åke Anderssons Min store tjocke far (1992) som blev Rolf Lassgårds stora genombrott.

Vid millennieskiftet drog sig Bert Sundberg tillbaka. Hans sista produktioner blev betecknande nog Carin Mannheimers film Rika barn leka bäst (1997) och hennes TV-serie Fru Marianne (2000), efter Victoria Benedictssons roman. Han hade all anledning att vara nöjd med sitt livsverk. Han skapade sitt eget bolag och gick sin egen väg. Få enskilda filmproducenter kan visa upp en så djärv och seriös produktion.

Bengt Forslund (2016)