Michal Leszczylowski

Polsk klippare och regissör, verksam i Sverige. Född Michał Maksymiljan Leszczyłowski i Łódź, Polen. Kom till Sverige 1971.

-

Lagom till 70-årsdagen 2020 fick Michal Leszczylowski motta det prestigefyllda Gannevikstipendiet från Konstnärsnämnden. Motivering:  "… filmklipparen som i över tre decennier genom sitt skapande fått regissörer och manusförfattare att se sina filmer på nya höjder". Priset var långt ifrån det första trots att filmklippare sällan prisbelönas. Guldbaggen för filmklippning infördes först 2012 (med Leszczylowski som en av initiativtagarna) men redan 1989 hade han själv fått en specialbagge för dokumentären Regi Andrej Tarkovskij ("som fördjupar bilden av en av våra största filmskapare"). 1993 fick han den norska motsvarigheten, Amanda, för Tala! Det är så mörkt (regi: Suzanne Osten) och 1999 vann han Finlands främsta filmpris, Jussi, för Eldfågeln (regi: Pirjo Honkasalo). Leszczylowski har onekligen, som det också sägs i ovan nämnda motivering, "starkt bidragit till att flytta fram positionen för sin yrkesroll".

Han föddes i Łódź i Polen, mitt i en tuff efterkrigstid. Fadern var apotekare men det fanns musikalitet i familjen, den äldre brodern var en lovande pianist. Han har sagt att han ofta blev trött på det eviga pianospelandet men att musiken ändå betytt mycket för honom i hans yrkesval. Musikalitet är A och O för en bra filmklippare.

Till Sverige kom han hösten 1971, mest av en slump. Han hade besökt Sverige tidigare och fann det vara mer högt i tak här än hemma i Polen. Slumpen förde honom vidare till några som sysslade med film. Han arbetade som allt-i-allo, bland annat som ljudassistent och sökte 1976 in på ljudlinjen på Dramatiska Institutet. Någon klipplinje fanns inte men där vaknade hans intresse för klippning. Sitta ensam i ett rum och skapa ett sammanhang – det passade honom. Han har senare ofta hävdat att en film föds tre gånger: först i manusarbetet, sedan under inspelningen och till sist i klipprummet.

Leszczylowski fick efter DI anställning på SVT där han under några år sysslade med nyheter, längre reportage och dokumentärfilmer. ”Micha”, som han kallas, blev alltmer ett namn att räkna med, men efternamnet var för svårt att både skriva och uttala för svenskar. Det hände att han själv kallade sig Larsson.

Den första helt självständiga klippningsuppgiften var Torgny Schunnessons och Jean Hermanssons dokumentär om Öresundvarvets nedläggning, Den sista båten (1983), en tv-produktion som även biovisades. Filmen blev mycket uppmärksammad och Michas insats lovordades. Det var ändå överraskande att hans första spelfilm för biograf blev Andrej Tarkovkijs Offret (1986). Ett stegrat självförtroende och god kunskap i ryska var förutsättningen när Micha själv kontaktade Tarkovskij och vann hans förtroende. Klippningsarbetet påbörjades redan under inspelningen och efteråt blev Micha också Tarkovskijs personliga assistent med ansvar för hela efterarbetet.

Offret gick upp på bio i maj 1986 och Tarkovskij gick bort i december samma år. Senare färdigställde Micha en egen film om sin vän, den ovan nämnda Regi Andrej Tarkovskij (1988). Nu följde framgångarna slag i slag; Suzanne Ostens Skyddsängeln (1990), Rainer Hartlebs dokumentär En pizza i Jordbro (1994) – Guldbaggebelönad som årets bästa film, Liv Ullmanns Kristin Lavransdotter (1995) och Enskilda samtal (1996).

Dokumentären om Tarkovskij följde Micha upp med en film om Lars Norén när denne beslöt att göra en scenuppsättning med tre interner från Tidaholmsanstalten, "7:3", 1998. Det blev en av de mest omskrivna och debatterade av Noréns pjäser redan innan en av skådespelarna avvek från en permission och blev inblandad i polismorden i Malexander. Filmen sattes på paus, men senare beslöt Norén och Micha, som hade hunnit bli nära vänner, att fördjupa och göra klart filmen. Repetitioner fick sin premiär först 2005.

Vid millennieskiftet blev Micha "husklippare" på Lars Jönssons bolag Memfis Film som under ett tiotal år skrev ett stycke svensk filmhistoria med filmer av Lukas Moodysson, Josef Fares och Maria Blom. Micha klippte dem alla, Fucking Åmål (1998), Jalla! Jalla! (2000), Masdjävlar (2004) och ett dussintal till. Parallellt uppehöll han en tjänst på DI som klipplärare och när DI blev Stockholms Dramatiska Högskola utnämndes han till professor.

Under senare år har Micha främst arbetat som klippkonsult, "brandkårsutryckningar" har han kallat dem, men några filmskapare har också övertalat honom att ta större ansvar. Till exempel Moodysson när han gjorde comeback med tv-serien Gösta (2019), Pella Kågerman och Hugo Lilja (Aniara, 2019) samt Tarkovskijs son, Andrej A. Tarkovskij när denne gjorde en film om sin far, Andrej Tarkovskij – en filmares bön (2020). Där slöts en cirkel.

Bengt Forslund (2021)