Lasse Hallström

Media (4)

Svensk regissör (filmer och TV från 1968). Född Lars Sven Hallström i Johannes församling, Stockholm.

-

1960-talets nya visioner och reformer inom svensk film släppte fram en våg av unga och tongivande regissörer med fräscht tilltal. Och även om han kom med lite i sladden så bör Lasse Hallström definitivt räknas dit.

Kanske passande, eftersom han själv var sladdbarn, till Nils Hallström, tandläkare och Karin Lyberg, författare. Faderns passion för smalfilm (som gav ett förstapris i DN för färgfilmen Sommarstad 1939) smittade av sig på sonen, som redan i lågstadiet regisserade klasskamrater i små historier om juveltjuvar och spöken. Som elev på Adolf Fredrik gjorde han i början av 1960-talet spexfilmer med motiv från antika Egypten, Antonionis alienationsstudier och den allt hetare popmusikflugan. Den sistnämnda resulterade i Tryck opp i topp med gruppen Mascots i förgrunden samt skolkamraten Lars Erik "Brasse" Brännström som grottman. Filmen visades 1967 på tv, som snart anlitade Hallström för att filma gästande artister som Jimi Hendrix, Yardbirds, Traffic med flera. På hemmaplan fick han kontakt med Björn Skifs, Tommy Körberg, Robert Broberg och Hep Stars, där medlemmen Benny Anderssons kommande grupp fick stor glädje av Hallströms "promotionsfilmer" samt spelfilmen ABBA – The Movie (1977). Mycket musik rymmer även tv-serien Semlons gröna dalar (1977), där Hallström regisserar sin barndomsidol Povel Ramel ihop med en uppsjö av illustra gästmedverkande.

Under universitetstiden i Stockholm lärde Hallström och Brännström känna Magnus Härenstam. De tre härjade snart runt i tv-program som Skratt (1968), Oj, är det redan fredag? (1970) och Pappas pojkar (1973). För tv gjorde Hallström även underfundiga novellfilmer som Det är grisens fel med Sif Ruud och Ska vi hem till dig... eller hem till mig... eller var och en till sitt? (båda 1973). Stilen var naturlig, humoristisk och framför allt levande, upplevde bland andra den före detta Chaplin-redaktören och sedermera producenten Bengt Forslund, som just fått en tjänst på Filminstitutet som utvecklare av ny filmtalang.

Via Forslunds handfasta uppmuntran (Hallström själv var först tveksam till den stora duken) såg En kille och en tjej dagens ljus 1975. Manus skrevs av Hallström ihop med Brännström, som hade huvudrollen som den lågambitiöse journalisten Lasse som träffar på den kavata Lena (Mariann Rudberg). Filmen stod ut i ett utbud med viss tendens av antingen publikfriande underhållning eller didaktiska socialreportage och sågs av en miljon svenskar. Den nye registjärnan återkom med Jag är med barn (1979), baserad på egna erfarenheter från första faderskapet, denna gång med Härenstam huvudrollen och med Anki Lidén som kvinnlig motspelare. "Kille och tjej-trilogin" avslutades med Två killar och en tjej (1983), nu med både Brännström och Härenstam i fin form mot Pia Green i den kvinnliga titelrollen. De tre lätt självbiografiska filmerna utgör essensen i auteuren Hallströms filmarskap – en nordisk och protestantisk Woody Allen med igenkänning av verkligt liv, förhöjt till ljuv filmupplevelse av sin upphovsman och hans två trogna musketörer.

Det var dock via andras litterära förlagor Hallström fick en internationell karriär. För SF gjorde han Tuppen (1981) efter Ivar Lo-Johansson och Alla vi barn i Bullerbyn (1986) efter Astrid Lindgren. Han tog sig också 1985 an Reidar Jönssons självbiografiska roman "Mitt liv som hund", om grabben Ingemar, 10, vars tillvaro rymmer en lungsjuk mamma, ett sexuellt uppvaknande och en rad hemmasnickrade filosofier om livets käftsmällar. Filmen tog sig så småningom till USA och blev 1987 Oscarnominerad för regi och manus med flera Hollywood-anbud som följd.

Sedan 1990 har Lasse Hallström med ett undantag gjort film på engelska efter andras manus, stundtals med det personliga på undantag men sannerligen inte utan framgång. Filmer som Gilbert Grape (1993), Alla talar om Grace (1995), Ciderhusreglerna (1999), Chocolat (2000) och Casanova (2006) har vunnit många priser, även Oscarstatyetter, och rymmer rollistor med de största, från Leonardo DiCaprio till Gena Rowlands, av vilka många uttryckt sin uppskattning för Hallströms inkännande handlag.

En enda svensk insats har det blivit sedan Hollywoodkarriären gick i lås. Kriminalfilmen Hypnotisören (2012) antyder att denna genre inte helt passar Hallströms temperament. Själv antyder han gång på gång en återkomst till egna manus och svensk mark – något många ser fram emot.

Jan Lumholdt (2019)