Två killar och en tjej (1983)

Media (2 st)

Originaltitel	Två killar och en tjej
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Lasse Hallström
Manus	Lasse Hallström Lars "Brasse" Brännström Magnus Härenstam
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Svensk Filmindustri
Utmärkelser	Svenska Filminstitutets kvalitetsbidrag Visa utmärkelser
Åldersgräns	Tillåten från 11 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1983-03-25

Medverkande

Magnus Härenstam
Klasse Wallin

Lars "Brasse" Brännström
Thomas Bengtsson, tandläkare

Pia Green
Anna Wallin, operasufflös och Klasses före detta

Ivan Oljelund
Erik Bengtsson, Thomas son

Lars Amble
Fredrik Wahlgren, en gammal studentkamrat

Ann-Cathrine Fröjdö
Lena, Klasses nya

Visa fler

Handling

De tre huvudpersonerna utför ett revynummer, där texten bl a handlar om triangeldramats intriger. En närbild på Anna förvandlas till en stillbild, och en gammal mans berättarröst bryter...

Visa hela handlingen

Press

Alla hade något gott att säga om Lasse Hallströms blandning av humor och allvar, men de flesta var osäkra om huruvida han fått proportionerna rätt. Däremot berömdes hans flyhänta...

Visa all press

De tre huvudpersonerna utför ett revynummer, där texten bl a handlar om triangeldramats intriger. En närbild på Anna förvandlas till en stillbild, och en gammal mans berättarröst bryter in. Det är Thomas som år 2003 bläddrar bland foton ur det förflutna. Han minns att bilden på Anna var tagen från en kårhusrevy 1966. Men hans tankar går inte till det året utan till 1983 då han återsåg sina gamla vänner Anna och Klasse på Operan, där Anna arbetade som sufflös.

Filmen förflyttar oss till den tidpunkten. De tre har då inte setts på sjutton år när de återförenas, så de har mycket att prata om. De spenderar en kväll och en natt hemma hos Klasse. Thomas berättar att han skilt sig och flyttat tillbaka till Stockholm från Umeå, Klasse och Anna att de också skilt sig men ändå fortsätter att ha något slags äktenskaplig relation.

Mest av allt pratar de tre om sin studietid det magiska året 1966, då de träffades på samma karnevalsvagn. Anna hade en kärleksfull men kysk relation med både Thomas och Klasse, och så här efteråt tycker de alla att de totalt missade sexliberalismens årtionde som många av deras studiekamrater vältrade sig i. De blev emellertid framgångsrika artister inom studentrevyn och skrev flera mycket uppskattade föreställningar. Störste supportern var Humanistiska föreningens ordförande och juridikstuderanden Fredrik Wahlgren, som bl a såg till att de turnerade i liten skala.

På morgonkvisten lämnar Anna och Thomas Klasses lägenhet tillsammans. De pratar om vad som gick fel i deras respektive äktenskap. Anna kände aldrig att hon kom Klasse riktigt nära, att han aldrig släppte henne in på livet. Thomas kan däremot vittna om betydligt våldsammare uppgörelser innan hans äktenskap tog slut. Anna och Thomas är dragna till varandra. Den trevande romantiken avbryts dock när Anna försöker skjutsa Thomas på sin cykel och välter så att Thomas spräcker ögonbrynet. De blir tvungna att söka upp ett akutintag så att Thomas kan bli sydd.

En tid senare ringer Klasse till Thomas för att meddela att de bägge är inbjudna till Fredrik Wahlbergs svensexa. På den studentnostalgiska festen gör de snabbt succé genom att dra gamla nubbevisor från studenttiden. Upplivad beordrar Fredrik Klasse och Thomas att omedelbart sätta samman en revy med slagnummer från de gamla studentupptågen till bröllopet. Hedrad accepterar Klasse å bägges vägnar. Thomas är inte så förtjust, men smittas snart av Klasses och Annas entusiasm. Efter snabb genombläddring i sina gamla revymanus förkastas emellertid tanken på att återuppliva de gamla numren. I stället beslutar Klasse och Thomas att skriva en helt ny revy. Efter några fruktlösa försök satsar de på Annas förslag - att revyn ska heta "Vad nygifta bör veta" och ska ha formen av ett slags äktenskapsskola. Men arbetet går trögt.

Under arbetet med revyn flammar häftig kärlek upp mellan Anna och Thomas, men av rädsla för att förstöra vänskapsrelationen till Klasse håller de det hemligt för honom. Helt konfliktfri blir inte deras passion. Anna ser snart samma känslomässiga analfabetism - om än i mildare form - i Thomas som hon såg i Klasse. Denne försöker, som vanligt, skämta bort alla konflikter eller smärtsamma diskussionsämnen, men börjar snart fundera över sin brist på livskänsla, sin oförmåga att uppleva. Han försöker även ta upp det med Thomas, men denne möter sådana tankar enbart med ironi och kall rationalism.

I ett desperat försök att bryta igenom revyskrivkrampen tar Thomas och Klasse bilen på Finlandsbåten och spenderar en helg på hotell i de finska urskogarna. Resan blir mest prat om gamla minnen och känslan av att ha åldrats i förtid, och de återvänder nedslagna till Stockholm med skrotade revyplaner. Anna övertalar dem emellertid att med mer realistiska underhållningsambitioner återuppta manusarbetet. Thomas och Klasse bestämmer sig för att gå till botten med begreppet kärlek, och ha det som utgångspunkt för revynumren. De gräver sig genom lexikala definitioner (Nordisk Familjebok), terapeutiska analyser (Fromm) och mer samtida, narcissistiska teorier (Dwyer).

Över en helg i skärgården bestämmer sig Thomas och Anna för att berätta om sin kärlek för Klasse, men när Thomas under manusarbetet lite trevande försöker tala om hur det är möts han bara av Klasses förakt. Inte heller Anna förmår bryta genom Klasses försvarsinställning, och under en repetition av ett revynummer då Thomas och Anna lekfullt börjar hångla, går Klasse förbannad iväg och säger att han skiter i revyn.

När Anna senare kommer till Klasses lägenhet har han samlat ihop alla hennes saker i en hög. Han ber henne ta sina saker och sticka därifrån. De grälar och Klasse får ett raseriutbrott, under vilket han slår sönder alla Annas saker. Efteråt försonas han med Anna och de talar ut.

Strax därefter tar 20-åriga Lena, som Klasse haft en tillfällig förbindelse med på Finlandsbåten, åter kontakt och de får ett fast förhållande. Klasses nya kärlek gör också att han på nytt kan ta upp kontakten med Thomas och Anna. Revyn görs klar och blir en stor succé på bröllopet. Klasse håller till och med ett hyllningstal till kärleken, eller Dementia Amorosa som han kallar det. De framför åter det revynummer - en tolkning av Donizettis "Kärleksdrycken" - som inledde filmen.

I en epilog år 2003 berättar den åldrade Thomas hur det gick sen: Fredrik Wahlgrens äktenskap höll inte länge efter bröllopet. Själv blev Fredrik med tiden tämligen försupen. Klasses förhållande varade inte heller, men han gav upp sin tidigare karriär, omskolade sig till etnograf och började ett forskningsarbete i Peru. Thomas och Anna fick ett barn. Och Erik, Thomas son från det tidigare äktenskapet, blev violinist i hovkapellet.

Kommentar Svensk filmografi

Som flera recensenter nämnde, var huvudrollerna inte alltför olika skådespelarna själva. I en intervju med Expressens Agneta Söderberg 25.3.1983 meddelade de:

"- Jag är nog ganska känslomässigt hämmad som Klasse. Jag känner mig förlöst när han - dvs jag - får slå sönder möblerna, säger Magnus.

Brasse nickar instämmande. Man talar i manliga kodord, man raljerar och har svårt att tala öppet om hur man egentligen mår, menar han.

Lösningen är alltså att slå sönder möblerna?

- Magnus har alldeles för snyggt hem. Han kan ju komma hem till mig och slå sönder möblerna, föreslår Brasse."

Schlager publicerade i nr 33 1983 en stor intervju med Lasse Hallström (f 1946), Magnus Härenstam (f 1941) och Brasse Brännström (f 1945). På frågan "Vad är humor för er?", svarade de:

"B: - Den bästa sortens humor jag vet är det man ser i verkligheten, som händer varje dag. För att få det visat som humor måste man förvränga perspektiven en liten aning. Det mest påtagliga sättet är lite för stora byxor, eller lite för små, som saker ser ut fast lite förvrängt, lite skrattspegel.

- Men hur man konstruerar perspektivförskjutningen som komiker när man arbetar med den, det har jag ingen aaaaaaning om... det får du ta.

M: - Det handlar om att berätta det som alla har sett eller upplevt, men ur en vinkel som gör att man plötsligt får reda på att det inte är en unik situation för mig. Även andra människor drabbas av det, t o m dom där kända nyllena på scen.

- Så finns det en terapeutisk verkan i det. Plus att man får ett löje omkring det, en möjlighet att garva åt eländet.

L: - Det är också ett sätt att se, också privat, på allting. Att humor är ett sätt att överleva. Humor är inget man tar till för att avslöja, utan ett sätt att stå ut. Gösta Ekman är ett perfekt exempel. Klara sin psykiska hälsa genom humorn.

M: - Brasse har faktiskt föreslagit att vi ska ha en gemensam grav, där skulle devisen vara "Det är tur att man kunde garva åt eländet"."

Pia Green (f 1944) fick i Två killar och en tjej sin första stora filmroll. Hon kom från TV-ensemblen, som bildades 1980, och hade medverkat i flera TV-teateruppsättningar.

Pressreaktion Svensk filmografi

Alla hade något gott att säga om Lasse Hallströms blandning av humor och allvar, men de flesta var osäkra om huruvida han fått proportionerna rätt. Däremot berömdes hans flyhänta berättarteknik och nästan alla hade lovord att säga om nykomlingen Pia Green i den kvinnliga huvudrollen.

Gunnar Rehlin, GT: "Tro nu inte att det blir någon banal triangelhistoria av det här. Nej, här berättas i stället en vemodigt rolig historia om relationer och om oförlösta känslor, om känslobundenheten i privatlivet som kontrasteras mot utspelet när de tre står på scenen. Det är en berättelse som kommer att borra sig in någonstans i hjärteroten hos alla oss över de 30 som ser den. Hallström parallellklipper med scener från operan, och händelserna beledsagas av operamusik. Kanske hade han kunnat låta bli en del av detta - nu känns det ibland i mesta laget.

Men annars finns det inget att klaga på. Två killar och en tjej är inget mästerverk, men är en välgjord och bra film, som man aldrig har tråkigt åt utan hela tiden ser med ett leende och då och då med ett gapskratt. Och det är inte så illa det. Magnus och Brasse är - detta är ju lite grand en berättelse även om dom själva. Kanske är det sig själva dom spelar. De sekunderas mer än väl av Pia Green. Ge den kvinnan fler filmroller snarast! Hon har möjligheten av att bli en oundgänglig nödvändighet på de svenska filmdukarna."

Elisabeth Sörenson, SvD: "Två killar och en tjej är en produkt som i viss mån bär på några av de bekymmer som skall gestaltas. När Thomas och Klasse till en gammal studentkamrats bröllop skall försöka leva upp till sin ungdoms flinka revyskrivande så hamnar de i en produktivitetskris. Det går trögt för Thomas och Klasse och det gör det dessvärre också för filmen. Miljöerna skiftar snabbt och ofta men varken revyskrivarna eller filmen kommer ur fläcken på ett bra tag. Så länge detta tillstånd varar har filmen också svårt att öppna sig: trions förehavanden har ingen högre angelägenhetsgrad. Det hela verkar för en stund privat - men så bränner det till mitt i en snabbköpsscen där Anna plötsligt visar sin irritation över att Thomas aldrig kommer ur sin intellektuella raljans, aldrig kan säga en rak mening utan skyddande distans.

Just där tycker jag att filmen kommer loss ur sin egen distansering. Från och med den scenen svarar man som publik med ett större engagemang på Lasse Hallströms bildberättande och det blir litet mer än bara trivsamt. Trots invändningarna tycker jag om den här filmen med sin roligt insatta, friskt flödande operamusik, sina pigga bildövergångar och sin vänlighet. I det hallströmska komedihandlaget förenas värme, fräschör och elegans och däri har hans komedier sin personliga ton."

Eva af Geijerstam, DN: "Kärlekens vinglande mellan det upplyftande och löjliga, cynism och jargong - det låter som ett utmärkt fält för Lasse Hallströms ironiskt vänliga förmåga att observera mänsklig svaghet. Två killar och en tjej är dessutom tekniskt säker där den placerar sig mellan Hasse Ekmanska galanterier och nyare amerikansk medelklassironi. Men det vill sig inte. Där den glassiga tekniken och sofistikerade intrigen gått in har Lasse Hallströms intuition och observationsförmåga gått ut. En film som velat spegla hämningar och konflikträdsla har paradoxalt blivit konflikträdd och flack. I varje ögonblick då filmen bränner till och är på väg att höja blicken från en liten grupps internnostalgi - då går den vidare till nästa sketch, nästa piruett. Den allmänna igenkänningen går förlorad, det befriande skrattet uteblir.

Jag tror felen finns på flera plan. Magnus och Brasse är som rollfigurer alltför lika. Den sofistikerat tänkta intrigen, med sin glassiga yta, sin sång och dans - och operans lidelser som symbol för 40-åringens glömda tillgångar - hamnar i konflikt med de tydliga improvisationerna. Den nästan totala avsaknaden av bakgrund, miljö och biroller gör att komedins allegoriska undertext går förlorad. Något svindlande uttalande om 60-talets och 80-talets seder och nostalgins karaktär görs aldrig. Och det är väl åt det vi egentligen skrattar i den sortens komedier?"

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se