Snutliv (1985)

Media (2 st)

I filmens första scen ser man i svartvitt en man i en sjukhussäng. Där inleds också filmens fiktiva ramberättelse: att regissörens far var polis, och ingen särskilt sympatisk människa. Därför vill han lära känna faderns vardagsverklighet bättre.

Man tas med till olika utbildningssituationer; hur en polis alltid måste vara på sin vakt när våldsmän ska gripas, liksom vilka olika fysiska skador, ibland mycket otäcka, en polis kan stöta på i tjänsten. Framför en filmbild simuleras ett ingripande med skottlossning, varpå följer en diskussion huruvida polisen gjorde rätt eller ej.

I en tillbakablick berättas i stillbilder om pappans bakgrund: statar-Sverige.

Ett polisbefäl förbereder den utryckande styrkan på att det kan bli problem att avbryta gatumusiken i Gamla Stan; publiken ställer sig på trubadurernas sida. Vi får följa olika poliser på deras pass. Några stimmiga punkare avhyses från tunnelbanan. I Gamla Stan blir det mycket riktigt bråk när gatumusikanter förbjuds spela med förstärkare; patrullen tillkallar förstärkning och den mest obstinate bland de protesterande förs till stationen tillsammans med sin polare. Poliserna får stå ut med en hel del smädande tillmälen.

I en piketbuss talas med viss cynism om rundgången Socialen/Systemet/polisstationen. Poliserna plockar upp ett fyllo som efter viss diskussion körs till sjukhuset, men eftersom han är våldsam tas han vidare till fyllcellen. De tar en runda i Björns trädgård på Söder och haffar några fyllon.

I en tillbakablick berättas om hur pappan/polisen och hans lille son lekte en lek när pappan kom från jobbet; denne kastade sin skärmmössa mot sonens huvud, men den hårda skärmen träffade honom alltid i pannan.

Poliserna sitter och spelar kort när det kommer larm om en knarkarkvart. I trappuppgången muddrar de ett misstänkt par, och en polis sticker sig på en kanyl. Inne i knarkarkvarten omhändertar de en ung flicka, Sandra, som går på ett frivilligt behandlingsprogram som inte fungerar.

I några korta scener från polisstationen får man exempel på den vardagliga verksamheten med olika former av anmälningar. En patrull rycker ut till ett lägenhetsbråk; det är ett äkta par som grälar om vårdnaden av barnet, men eftersom inget brottsligt förevarit kan polisen inte göra annat än att uppmana dem att ta det lugnt, och möjligen starta en civilprocess.

Efter ett annat larm hittar patrullen en kvinna som legat död länge i sin totalt nedgrisade lägenhet. Sedan får man åter rycka ut till det bråkande paret, kvinnan hävdar att mannen hotat barnet med kniv och han förs under våldsamt motstånd till stationen.

Ett av polisbefälen berättar om regissörens far; att denne en gång råkat vådaskjuta en ung inbrottstjuv till döds, via en rikoschett. Han berättade aldrig detta hemma.

En patrull, tungt beväpnad och med skottsäkra västar och tårgas, ska med en kommandoliknande aktion övermanna en känd våldsman som barrikaderat sig i ett rivningshus, försedd med ett hagelgevär.

I en tillbakablick får vi höra berättelsen om hur fadern en gång kallat till sig sin son. Han upptäckte att fadern satt med pistolpipan i munnen, så tryckte han av. Pistolen klickade. Han frågade sonen om han blev rädd.

Pressreaktion Svensk filmografi

Den svenska kritikerkåren var genomgående mycket positiv till denna dokumentärliknande fiktionsberättelse om polisens vardagsarbete. Blott en och annan reservation kring kamerans delaktighet i berättelsen och funderingar kring integritetsproblemen hördes i en recensionskör som såg filmen som en injektion för svensk film.

Jannike Åhlund, AB: ¿Men vad är då Snutliv? Självterapi på bioduk eller PR-film sponsrad av polisfacket?

Faktiskt varken det ena eller det andra. Snutliv är en dokumentärliknande spelfilm, ett påhitt förvillande likt 'verkligheten'. Jag sitter under filmens gång och grunnar över hur Janne Wallin tampas med integritetsproblemet: kameran går närgånget in på hustrumisshandlare, tjackhoror, medvetslösa fyllon och döda pensionärer.

Det är oerhört skickligt, bara i undantagsfall infinner sig en misstanke om att det kan röra sig om spelade scener.¿

Hanserik Hjertén, DN: ¿Snutliv berättar om polisjobb i Stockholm. Vi får följa med när poliserna ska dämpa ner gatumusiken i Gamla stan och nästan orsakar publikkravaller, när de rensar bland alkoholister och i knarkarkvartar, ingriper i lägenhetsbråk eller får ta hand om en äldre kvinna som ligger död i sin nersjaskade våning.

Det är så övertygande gjort att den som inte vet att det är en spelfilm tror sig vara med på autentiska utryckningar. Även om polisernas frispråkighet och de haffades likgiltighet inför kameran verkar lite misstänkt.

Det finns en spänning i denna känsla av autenticitet som är filmens tillgång. Som exempel på vad vi kan åstadkomma i den här vägen i Sverige är det helt enkelt briljant.¿

Anders Ahlberg, Expr: ¿Janne Wallin måste ha vunnit polisernas och busarnas förtroende, för det finns ytterst lite av amatörspel för kameran. Skådespelarna lyckas vara sig själva. Det skapar en stark känsla av trovärdighet.

Dock: alldeles i onödan låter Janne Wallin kameran bli en del av spelet, poliserna ger den tänkte fotografen en kommentar, han stoppas i känsliga ögonblick, får ett skällsord efter sig av en knarkare.

Det är ett grepp som jag inte tror att Janne Wallins förebild Ken Loach (Family Life, Kes ¿ falken) skulle använt. Kameran ska bara vara ett registrerande öga. Att låta den ta del i spelet är att gå för långt.

Snutliv är gjord enligt ett nytt mönster, med en budget kring miljonen, bara bråkdelen av en normal inspelningsbudget. Den är värd att följas av fler i samma stil. Det skulle bli en injektion för svensk film.¿

Hans Schiller, SvD: ¿Trovärdigheten i Wallins 'dokumentära' iscensättningar varierar men på det hela taget känns hans nedslag i den polisiära vardagen så sannolika att bilderna griper tag om åskådarna.

Även om det kan finnas anmärkningar mot Wallins bevisföring och viss tveksamhet inför hans arbetssätt så har han med Snutliv åstadkommit en film som intresserar mer än den irriterar och som därmed ställer viktiga frågor om den svenska polisens och den svenska filmens verklighet."

Kommentar Svensk filmografi

Regissören Janne Wallin (f 1950) förberedde sig för filmen genom att under tre månader följa Stockholmspolisens arbete. Snutliv visades för första gången offentligt under dokumentärfilmdagarna på Göteborg Film Festival 1985.

I en artikel i DN (13.2.1985) funderade Betty Skawonius med Janne Wallin över publikreaktionerna: "I eftertexterna avslöjas (-) detta: ingen av de avbildade personerna finns i verkligheten, poliserna har spelat poliser ¿ visst, men situationerna är uppdiktade med verkligheten som mönster. Den elake polispappan har aldrig funnits. Reaktionen hos förstagångspubliken är olika men ganska många känner sig lurade.

¿ Jag blev nog överraskad över att den reaktionen blev så stark. Själv har jag en föreställning om att många filmer skulle må bra av att man så långt det gick fick en känsla av att det var på riktigt. På bio, och framför allt med svensk film, är det mycket sällan som någon behöver nypa sig i armen när det blir för skrämmande eller verkligt och påpeka att det är på låtsas."

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se