Stilleben (1985)

Media (1 st)

Originaltitel	Stilleben
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Marie-Louise Ekman (som Marie-Louise De Geer Bergenstråhle)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Hinden/Länna-Ateljéerna AB
Åldersgräns	Barntillåten
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1985-12-20

Medverkande

Johannes Brost
Mebel

Örjan Ramberg
Rupel

Rolf Skoglund
sköterskan

Philip Zandén
den unge mannen

Kaj Nuora
Valbert

Lisa Lindgren
den lilla flickan

Om filmen

Rolf Skoglund är barnjungfru och läser om bävrar, Johannes Brost talar låtsasengelska i krinolin, Örjan Ramberg spelar älg och Philip Zandén är kär i en mycket för ung...

Visa hela texten

Handling

Vi ser en ung man som gömmer sig i ett buskage. Han betraktar dold en liten flicka i en gunga. Av klädsel och frisyr att döma är tiden 1700-talet, rokokons tid. Den unge mannen tar upp...

Visa hela handlingen

Press

Kritikerna var överens om regissörens unika begåvning i svensk film. Några var utomordentligt positiva, andra välvilliga men pekade på tekniska och andra brister i den uppenbarligen inte...

Visa all press

Rolf Skoglund är barnjungfru och läser om bävrar, Johannes Brost talar låtsasengelska i krinolin, Örjan Ramberg spelar älg och Philip Zandén är kär i en mycket för ung flicka.

Våren 2001 gjorde Kulturradions Gunnar Bolin ett inslag om Stilleben, som han sett om efter femton år och fortfarande tyckte var helt lysande. Han mindes "den porlande eufori" han känt på väg ut ur premiärbiografen, efter en film som måste ha varit "en mardröm för varje bidragsgivande myndighet som ville ha ett synopsis". "Stilleben är mer Beckett än Bergman – surrealistiskt vansinne blandat med barnkammarrealism."

Om handlingen är omöjlig att återge, är rollfigurernas positioner desto klarare. Gunnar Bolin: "Hela tiden har vi en aning om att ett spel pågår, att vi iakttar någon sorts lek. Grundtemat är rollspel. […] Ramberg, Skoglund, Brost och Zandén är som en stråkkvartett med absolut gehör, och de tar i så att hartsen yr. […] Det är den manliga vänskapen, utsattheten och ömkligheten som står i fokus. Det enda som kan rädda dem är konsten, teatern, spelet, förklädnaderna."

Det börjar med en näsa som sticker ut ur en häck. Det är den vitpudrade Philip Zandén som står och trånar efter en flicka i en gunga, till Caruso-arian "En förstulen tår". Flickan har rosa rokokoklänning och är kanske sex-sju år. Zandén vill ge henne ett kärleksbrev, men stoppas av barnsköterskan Rolf Skoglund, i full uniform och med fingret i luften. "Nähä. Nähä, det går inte, det!"

"Bäverrrn är ett brrrrunt djur", läser Skoglund för flickan. "Vad sa jag för djur?" "BÄÄÄÄVER!!" skriker flickan, och tappar boken. "Fan också." Så kommer Örjan Ramberg i byxor och Johannes Brost i krinolin. Brost är flickans mor, en ömtålig varelse som inte kan dricka för stark saft. Ramberg, som hela tiden talar om att jaga, vet man aldrig var man har.

"Har du sett en älg falla?" frågar Ramberg Zandén. Så spelar han med stort allvar en älg, och hans elev blir tvungen att skjuta honom med sin sko. Dödskampen blir utdragen. När älgen kallnat och Ramberg är på benen igen, börjar han trakassera Zandén. "Man retar sig på dig. Jag också, jag retar mig oerhört. Dina händer placerar sig på ett mycket olyckligt sätt i luften. Det är svårt att tåla. Om vi var far och son du och jag, skulle jag slå ihjäl dig."

Brost berättar lyriskt om Amerika, där de är före oss i allt och kan ha fyra-fem tankar i huvudet samtidigt och hela tiden provar nya saker. "Ni ska ha benen så här, på amerikaaanskt vis (här ligger de på rygg med korsade ben och skådespelaren kan för ett ögonblick inte hålla sig för skratt). Brost talar språket också: "Yr nek har summeln tå. Det är en kärleksdikt."

Så går det på. Sprit flödar, tårar sprutar, bössor åker fram och dimmigt är det också. Brosts man Kaj Nuora är tillbaka. "Det är så mycket skit som glider omkring i vägen för en. Det är ett jävla elände att jaga."

En förälskad yngling, en rasande far, en trolös mor, en "vän i familjen", en dådkraftig jungfru, skjutvapen och kärleksbrev, män i volangklänningar och dubbeltydigheter i varannan mening. "Stilleben" är en opera utan sång (nästan). Tablåerna är surrealistiska, samtalen absurda och allt opålitligt. Men tappar tråden gör man inte, för det finns ingen tråd. Mening, men ingen tråd. Och vill man ha fast mark under fötterna får man hänga i till sista akten.

"Vad fan ska man vara konstnär för om man inte gör som man vill?" – Marie-Louise Ekman

Nina Widerberg (2016)

Den här filmen har ingen aktuell distributör men med tillåtelse från filmens rättighetshavare kan den bokas på dcp för biografvisning genom Filminstitutets arkiv.

Boka film ur filmarkivets digitala samlingar

Vi ser en ung man som gömmer sig i ett buskage. Han betraktar dold en liten flicka i en gunga. Av klädsel och frisyr att döma är tiden 1700-talet, rokokons tid. Den unge mannen tar upp en bok, river ur en sida som han binder om med snören och närmar sig den lilla flickan. "Varsågod", säger han. Men innan han hinner överlämna presenten, kommer flickans barnsköterska och förhindrar all vidare kontakt. Hon bannar flickan för att inte ha läst något. "Vad ska mamma säga? Och farbror Rupel?"

De slår sig ned på altanen till ett hus med franska fönster. Sköterskan förhör den lilla flickan. Hon läser högt om bäverns utseende och egenskaper: "Bävern är ett brunt djur"" osv.

"Du är inte mycket för att lära dig nya saker", säger sköterskan kritiskt. "Varsågod och läs!" Flickan läser "Giraffen är ett avlångt djur"" till sköterskans tydliga irritation. Ordet avlångt finns nämligen inte i texten.

Farbror Rupel anländer och sköterskan hälsar honom inställsamt och svassande: "Ja, här sitter vi med dagens text." Ut ur huset kommer nu Mebel, flickans mamma, uppsnofsad och på gott humör. "Jag har gjort mig i ordning. Har inte varit ute på hela dagen."

"Ska vi jaga i kväll", föreslår Rupel, "du vet hur förtjust jag är i jakt." Men Mebel lyssnar inte på det örat. Hon tänker på sin man. "Nu är Valbert borta igen. Han gav sig iväg med några ridvänner." " "Jaså, heter det så nuförtiden", säger Rupel syrligt.

Den unge mannen återinträder i handlingen. Han kommer fram till altanen. "Goddag", säger han. "Usch", säger sköterskan. Men Mebel inbjuder honom att sitta ner och ta ett glas. "Det här är vår nye granne", säger hon. Den unge mannen börjar genast flirta med den lilla flickan.

"Gillar du att jaga kaniner", frågar Rupel, men Den unge mannen är inte intresserad. I stället frågar han: "Om man vill gifta sig med någon " vad gör man då?" " "Man frågar väl", svarar Rupel. "Men om den personen bor kvar hemma hos mamma och pappa?"

Rupel svarar myndigt: "Alltså, förr i tiden när jag växte upp, diskuterade man inte såna här saker. Då bestämdes det bara ovanför ens huvud. Men nu, nu ska flickan och pojken tillfrågas om dom vill eller inte vill. Det hela är rent barnsligt och opraktiskt."" "Men kärleken..." , säger Mebel. " "Kärleken, den fick väl komma när den kom", replikerar Rupel. " "Den ska komma meddetsamma", fortsätter Mebel. " "Annars får man jaga", säger Rupel, "kanin, tjäder, orre"" " "Hundvalp", tillägger Den unge mannen. "Kärleken är det viktigaste", hävdar Mebel. "Äsch, det finns mycket annat", slår Rupel fast. "Om jag var som du, skulle jag tala med den unga damens föräldrar. Något annat gives icke. Men", tillägger han, "fadern i det här huset är för tillfället bortrest och jag är bara en enkel farbror."

Den unge mannen utgjuter sig om sin stora kärlek: "Jag ligger sömnlös på nätterna. Men hon är så långt borta. Jag försöker få en glimt av henne så ofta jag kan. Hon är så ljuvlig. Dessutom har hon humor." " "Verkligen", säger Rupel, "det var inte vanligt på min tid." Mebel: "Din gamle stofil. Försök nu att vara lite modern."

Rupel hävdar att Valbert gjort honom förorättad. Därför undviker denne honom, varpå Mebel lämnar sällskapet. Rupel: "Hon tål inte att man säger något negativt om hennes man."

Den unge mannen och Rupel är nu ensamma på altanen, och Rupel utnyttjar tillfället för att mobba och terrorisera honom. Till slut faller Den unge mannen ner i den lilla altandammen. Rupel: "Man retar sig på dig. Ditt hår, din klädsel. Känner du vilket retfullt sätt du har. Du får ändra på dig helt enkelt."

Rupel erbjuder Den unge mannen att förkroppsliga ett djur, vilket som helst. Den unge mannen väljer att vara get. Rupel skjuter honom med skon, men är missbelåten. "Det är ingen konst att skjuta på tama djur. Så långt har jag inte sjunkit."

Den lilla flickan kommer ut på altanen med sköterskan i släptåg. De äter plommon och spottar ut kärnorna på Den unge mannen, som också matas med plommon av den lilla flickan.

Rupel: "Hur länge ska man orka förlåta egentligen? Är det inte mig du sårar, är det någon annan. Jag blir så jävla trött. Jag måste säga åt folk vad de ska göra hela tiden. Som en sorts jävla lärare. Mitt liv, det är att jaga. Förstår du vad jag vill ha sagt?"

Mebel kommer ut på altanen, iklädd hatt. Hon röker. "Vad läser ni nu?" frågar hon. "Vi läser om bävrar", svarar sköterskan. Rupel avlägsnar sig. Mebel fortsätter: "I Amerika, till exempel, där sjunger folk ibland när de träffas. Det tycker dom är trevligt. Men ni kanske har annat för er?" " "Vi har inte hunnit till de som lägger larver än", säger sköterskan. Mebel: "En börjar sjunga på en ton och så fortsätter en annan människa på en annan ton. Dom som sjunger tillsammans, dom känner inte ens varandra. I Amerika. I Amerika ligger dom före oss i allt. Dom är inte ens rädda för att pröva på något nytt. Utan att känna varandra. Dom har ett helt annat sätt att hälsa på. Dom står inte stilla så länge som vi gör. Dom kunde ha fyra, fem tankar i huvudet på samma gång och samma dag. Dom mår inte illa, tvärtom. Dom ler hela tiden. Dom är mycket lyckliga människor."

Medan Mebel utgjuter sig om amerikanerna, slåss sköterskan och Den unge mannen om hennes gunst. Till slut drabbas alla av skrattattacker och sjunker ner i dammen.

Rupel kommer ut ur huset. Han har förstått att Valbert inte är ute och jagar, eftersom dennes bössa hänger kvar på väggen. "Nej, roligt har man inte i detta hus. Och det förstod Valbert. Vad han har lidit!" (Gråter)

Den unge mannen skriver på ett stycke tyg som han vill ska överlämnas till Valbert.

Det har blivit mörkt när Valbert anländer. Denne, en dvärg, får tygbrevet och blir mycket irriterad. Han skäller ut Mebel och sköterskan. I brevet står nämligen att Den unge mannen vill gifta sig med den lilla flickan.

Valbert och Rupel hämtar sina gevär och skjuter ut i mörkret efter Den unge mannen. Förföljarna förlorar sig i natten och träffas åter på altanen, där alla är församlade när Den unge mannen till slut återvänder. Alla förklarar sig trötta, och Den unge mannen klagar över att han alltid får spela den jagade.

"Förstår du inte att alla tröttnar på dig", säger Rupel. "Vad tror du dom gör här? Dom leker", säger han och går att byta till moderna kläder vid sin bil. "Folk har bekymmer med sin fritid", fortsätter han, "det är flera veckor som ska fyllas. Det här är ett sätt. Andra har väl andra sätt. Min semester är i alla fall slut. Nästa år tänkte vi göra något som hade med konst att göra. Då kan du få vara naken hela tiden."

"Vi ses", säger Rupel och kör iväg med bilen. Den unge mannen gråter fortfarande och sätter sig hulkande i den lilla flickans gunga.

Pressreaktion Svensk filmografi

Kritikerna var överens om regissörens unika begåvning i svensk film. Några var utomordentligt positiva, andra välvilliga men pekade på tekniska och andra brister i den uppenbarligen inte alldeles lättförståeliga filmen.

Eva af Geijerstam, DN: ¿Under samtalen om jakt, om amerikanernas sinne för modernt leverne och avhandlingarna om äktenskapet (-) växer åskådarens intresse för och undran över denna sällsamma kombination av buskis, levande charad och familjeporträtt, av amerikanskt sydstatsdrama, ryskt sommarnöje och pudrad svensk pilsnerfilm.

Marie-Louise De Geer Bergenstråhle är en fräck och självständig fan, lika medveten i sin naivitet som naiv i sin medvetenhet.

Stilleben har därmed samma infallsvinkel som hennes tidigare filmer; vuxnas oändliga självömkande barnslighet och barns utsatthet därför.

Men aldrig förut har hon så direkt tagit sig an livet som maktkamp och rollspel, eller om man så vill konsten som tidsfördriv och tidsfördrivet som det obehagligas konst.¿

Margareta Norlin, Chaplin: ¿I (-) Stilleben visar sig praktiskt taget hela filmen vara en teaterpjäs. Uppsatt av en grupp personer som vill fylla sin annars tomma fritid med spänningar, huvudsakligen av sexuell art. Men intill de sista fem minuterna, då fiktionen avslöjas, är inte åskådaren invigd. Vi är vana vid att De Geer Bergenstråhles figurer ska uppträda teatralt, så vi misstänker ingenting. Men plötsligt dras marken undan våra fötter, och ännu en fallucka öppnar sig.

Och detta teatrala drag är genomfört med stor estetisk konsekvens: i skådespelarnas ofta vitsminkade uppenbarelser, i deras utstyrsel som alltid är just utklädning, i scenografin med sina surrealistiska överdrifter. Det är en estetik som är realismens absoluta motsats. Vad regissören vill visa är verkligheten bakom verkligheten. Och verkligheten är den grymmaste av teatrar, tycks hon säga. Man kommer att tänka på Strindbergs ¿Ett drömspel¿.¿

Monika Tunbäck-Hanson, GP: ¿Ty så alldeles lättfångad är inte denna märkligt stiliserade teaterfilm. Här finns snygga färger, eleganta bildkompositioner, bilder m a o som talar till ens estetiska sinne. Här finns också ett spel, som är skickligt genomfört av Johannes Brost, Örjan Ramberg, Rolf Skoglund m fl.

Men vad säger Stilleben egentligen, var finns dialogen och känsloströmmarna mellan duken och dig? Jag varken hör eller känner ¿ men roas ändå ibland av medvetenheten och konsekvensen i galenskaperna.¿

Elisabeth Sörenson, SvD: ¿Den verkliga jägaren är förstås regissören som lustfyllt skjuter i väg giftpilar i alla riktningar från sin känsligt ljussatta terrass. Hon har kallat sin film Stilleben och det kan ¿ med fog ¿ tolkas också som ¿livlösa föremål¿. Vad Marie-Louise De Geer Bergenstråhle vill belysa är vår benägenhet att missa själva livet medan vi spelar allehanda roller. Tror jag.

¿Så jag målar, så det roar mig att måla¿ ¿ orden kunde säkert vara hennes, och hon roar medan hon målar. Nästan hela tiden; tvärstopp uppstår ibland, men så rycker det i gång igen. Viktigare tycks mig att hon tillsammans med skådespelarna fångat en ton ¿ unik i svensk film ¿ som bär.¿

Anders Ahlberg, Expr: ¿Det vimlar av tokiga kommentarer till konst-, film- och teaterhistoria i filmen. Blinkningar till en intellektuell publik. Det är egentligen det jag har mest emot Stilleben, den är så självklart riktad till en exklusiv elit. Den bjuder inte på de öppningar mot vanlig film som Marie-Louises andra filmer, som Hallo Baby, Mamma pappa barn och Barnförbjudet.

Ytterligare en invändning. Ljudet är dåligt filmen igenom. Massor av miljöljud har läckt in och sköljer över dialogen. Sådant är onödigt.¿

Kommentar Svensk filmografi

Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (numera Ekman), f 1944, hade tidigare gjort två långfilmer, Barnförbjudet (1979/16) och Moderna människor (1983/10).

Gunilla Bergman samtalade med henne efter göteborgspremiären (GP 16.2.1986): ¿När hon läser eller hör om filmregissörer, Lasse Hallström eller Hasse Alfredson, två nu väldigt aktuella personer i svenskt filmliv, känner hon inte igen sig och kan inte identifiera sig med dem eller de problem som de tar upp i sina filmer.

¿ Jag uppfattar det som om vi inte arbetade inom samma sektor, förklarar Marie-Louise. De sysslar inte med konst.

Det gör hon, både på filmduken och på målarduken. Hon började som konstnär och är numera [från 1984] till och med professor i målning på Konsthögskolan. Hon har regisserat två egna långfilmer förut (-) och tycker att film är en fantastisk konstform. Den ger henne lika fantastiska möjligheter att stänga av och sätta på tiden allteftersom det behagar henne och göra rekonstruktioner av faktiskt liv eller skapa snarlika situationer av något som just hänt eller just ska hända. (-)

Hon trampar (-) vidare på sina egna vägar och fortsätter göra det hon vill. Med jämna mellanrum redovisar hon offentligt hur långt hon kommit i sin skaparprocess i film- eller tavelform. Att det skulle vara en privilegierad sits, håller hon inte med om. Det är istället tragiskt att så få människor får göra det de helst vill. Det är det som är fel, inte att hon gör det som ingår i hennes funktion som konstnär.

¿ Vafan ska du vara konstnär för annars, om du inte gör det du vill, säger Marie-Louise De Geer Bergenstråhle.¿

Som förspel till Stilleben visades hennes 23 minuter långa kortfilm Sagan om den lilla flickan och den stora kärleken. ¿I den ger de absurda inslagen förtydliganden av verkligheten. I den finns det bilder som både känsla och förnuft kan läsa. I den finns därtill liv, och en humor av betydligt subtilare slag än Stillebens¿ (Monika Tunbäck-Hanson, GP).

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se