Morrhår & ärtor (1986)

Media (2 st)

Originaltitel	Morrhår & ärtor
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Gösta Ekman
Producent	Christer Abrahamsen
Manus	Rolf Börjlind Gösta Ekman
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Cinema Art Productions AB AB Svensk Filmindustri FilmTeknik AB Visa alla
Åldersgräns	Barntillåten
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1986-02-07

Medverkande

Gösta Ekman
Claes-Henrik "Håna" Ahlhagen

Margaretha Krook
mamma

Lena Nyman
Boel

Kent Andersson
Crille

Sten Ljunggren
affärsföreståndaren

Claes Jansson
Tompa

Visa fler

Handling

Filmen inleds av en text: "Kroppen är den största delenmed ett litet hål för själen."Pyttens A-, B- och C- D-läraHuvudpersonen Claes-Henrik Ahlhagen, kallad...

Visa hela handlingen

Press

Kritikerna förstod att uppskatta många av Gösta Ekmans clownerier. Dock menade flera att han varit värd ett bättre manus i sin regidebut, att vissa enskildheter var av gott märke men att...

Visa all press

Filmen inleds av en text:

"Kroppen är den största delen

med ett litet hål för själen."

Pyttens A-, B- och C- D-lära

Huvudpersonen Claes-Henrik Ahlhagen, kallad Håna av kompisarna för sina H:n i namnet, är kring de 40. Han har en begynnande flint och - en liten hästsvans. Ekonomiskt är han beroende av sin synnerligen dominanta mamma, konsulinnan, vars lilla hund Tiffin han spatserar varje söndag. De pengar han själv tjänar gör han med olika udda projekt med kompisen Krille, som han "har några påsar ihop med". Förutom att han ibland kör taxi.

Denna söndag sticker mamman till honom en slant till en ny ytterrock. Med pengarna går han dock att äta lunch sedan han raskt stoppat hunden i en låda för sandning på trottoaren. På restaurangen träffar han Krille som ber honom följa med till Vanadisbadet för en affär. Denna går ut på att hyra ut Hånas mammas ståtliga Östermalmslägenhet i tre dagar för en filminspelning.

Håna får bråttom att locka bort mamman och finner på att bjuda henne på en resa. De enas till slut om att hon ska resa och besöka moster Olga i Åre.

Efter att förgäves ha försökt sälja ett parti tröjor han kommit över, följer han mamman till Centralen. Här installerar han mamman i sovvagnskupén med bagage och hund men upptäcker sedan till sin fasa att tåget är destinerat till Göteborg. Han baxar med stort besvär ut mamman, som fallit i dvalaktig sömn, på perrongen men hinner inte ut med bagaget från tåget som rullar iväg.

I sovkupén befinner han sig nu med Boel Bengtsson, en trevlig tjej i hans egen ålder. Hon bjuder på whisky och hjälper honom också att förklä sig när konduktören kommer för biljettkontroll.

Återkommen till Stockholm beger han sig till modern, som befinner sig i högljudd konflikt med ett filmteam. Håna håller sig undan och smiter.

På väg i buss hem till sig efter ett taxipass återser han Boel, som bjuder hem honom till sin lägenhet på Söder där hon bor med sin tonåriga dotter Lina och sin 8-årige son Tompa.

Uppe i lägenheten råkar Håna riva ned en gardinstång och när han ska reda upp det hela, gör han det med sin klumpighet ännu värre. Han demolerar hela vardagsrummet. Han erbjuder sig att köpa mat men försvinner sedan han gjort ett misslyckat försök till snatteri i ett snabbköp. Han vilar ut hemma hos mamman med vilken han försonats.

I en park träffar han Tompa som vill ta livet av ¿Kungen¿, den elake skolvaktmästaren. Håna har ett osvikligt recept med morrhår och ärtor: Man klipper av morrhåren på en katt och sticker sen in dem i gröna ärtor. Det är viktigt att man klipper av morrhåren så att de inte syns. Sen bjuder man ärtorna på den man vill ta livet av. Denne sväljer dem så att de går ner i magen. "Dom där små morrhåren går genom magen, ut i blodet och upp i hjärtat. Som en propp. Sen dör man. Pang!" Smart, säger Tompa.

Konsulinnan möter på gatan Håna i sällskap med Boel, som blir kritiskt granskad. I fortsättningen omnämner hon Boel endast som Bengtsson.

Håna tar itu med moderns ståndshögfärd. I själva verket, säger han, var ju pappa inte konsul utan konsult och hon därmed på sin höjd konsultinna. Men så lätt går det inte att komma underfund med hennes livslögn.

Hemma hos Boel diskuterar han sitt förhållande till modern.

- Det är lite svårt ibland att älska sin moder.

- Man måste ju inte älska sin mamma, genmäler Boel.

- Inte?, säger Håna klentroget.

Han har blivit häftigt förälskad i Boel men är rädd för att engagera sig och ta ansvar för henne och barnen.

Boel föreslår att de ska tillbringa söndagen i hennes hus på Möja. Problemet är bara att Håna ska ta hand om mammans hund, och Boel är allergisk mot hundar. Han sover över hos Boel.

På morgonen väcks de av Tompa som säger att ¿det är nån som käkat upp mitt mordvapen. Åt ni ärtor i går?- De var avsedda för "Kungen". Håna lugnar honom, innan han störtar i väg för att "snacka med morsan". Han kommer överens med Boel om att ses klockan 11. Då avgår båten till Möja.

Hemma hos mamman har han det jobbigt att värja sig mot hennes känslomässiga manipulationer men lyckas till slut övervinna de skuldkänslor hon försöker inge honom.

Håna sprintar till båten, som redan är på väg ut. Han hoppar men hamnar i vattnet.

På kajen sitter Boel och betraktar det hela skrattande.

Pressreaktion Svensk filmografi

Kritikerna förstod att uppskatta många av Gösta Ekmans clownerier. Dock menade flera att han varit värd ett bättre manus i sin regidebut, att vissa enskildheter var av gott märke men att helheten var tunn.

Hanserik Hjertén, DN: "Här finns råmaterial till en intressant komedi, och Gösta Ekman som Claes-Henrik Ahlhagen gör vad han kan av denna undanglidande människa. Och Ekmans förmåga att ge plastisk åskådlighet åt de existentiella och komiska tveksamheterna mellan livets Express och Aftonblad är som bekant betydande.

Men vad hjälper det när manuset är så erbarmligt tunt och regissören Ekman visar tydliga tecken på bristande insikt i filmberättandets konst.

Filmen består mest av enkla lustigheter som verkar tillkomna för sin egen skull och inte för att berika vår uppfattning av Claes-Henrik Ahlhagen. Ibland gylfhumor, gamla Buttericks- och Lindemanskämt och en kupésketch med doft av Pensionat Paradiset.(-)

Men fars och komedi kräver tempo, och regissören Ekman degar omkring som om han hade all tid i världen. Möjligheterna tas inte till vara, uppslag slocknar och lösa trådar hänger i stiltjen.

En av dem är modersupproret som det aldrig blir någon fason på. Claes-Henriks problem klaras av med en kick när det är dags. Ekman och manusförfattare Börjlind ersätter den psykologiska dynamiten med komiska småknallar.

Margaretha Krook har det rätta bettet i sin Östermalmsdrake, Lena Nyman är klädsamt nedtonad och Lasse Björnes foto som vanligt utmärkt.

Men summan av det hela är en besvikelse, mera ärtor än morrhår. Får vi be Gösta Ekman, den begåvade delen, komma igen?"

Lasse Bergström, Expr: "Morrhår och ärtor är en liten film, men med pärlglans. Den flanerar i ganska maklig takt genom ett ljust och grönskande Stockholm, ty dess huvudperson Håna Ahlhagen/Ekman är en lätt åldrad ung man utan raka sysselsättningar.

Men plötsligt gör den ryck och hamnar då i den våldsamma farsens land, där ingen olycka kommer ensam och där Ekman är Buster Keatons arvtagare; Papphammar, snubbelkonstnären.

Det är fint avvägt och balanserat, med mänskliga komplikationer som modersbundenhet och rädsla för nya gemenskaper. Här finns Margaretha Krooks Mamma, en magnifik feminin fregatt på Narvavägen, med son och knähund i samma starka gummiband. Och här finns Lena Nymans reko tjej, som bjuder på så svåra val som kärlek och frihet.

Men framför allt är det Gösta Ekman, själv, suverän i sina dubbla roller, rolig som ingen och rörande som få. Han har skrivit filmen tillsammans med Rolf Börjlind, han har regisserat den alldeles själv och solen lyser över alltihop."

Jurgen Schildt, AB: "Komiken i Gösta Ekmans film bygger framför allt på den skojfilosofi som föddes i Paris på 50-talet och som kallas resistentialismen; läs motståndsläran. Enklare uttryckt: Tingen djävlas. Låt oss djävlas med dem, även om oddsen är urusla. Det gäller alltså, om ni så vill, katastrofteorin omvandlad i praktiska termer.

För visst är den fumlige Hånas förehavanden kringgärdade av en serie katatsrofer. Ekman anlitar Papphammarplastiken en gång till. Han har gjort det tjugo eller trettio gånger förut. Är det roligt den trettioförsta?

Filmen har sina slappa moment, som det blir när ett antal sketcher ska limmas ihop till en långfilm. Men spelscenerna tillsammans med Lena Nyman lyser av en sympati som i valda stycken också kommer resten till del. Stefan Nilssons musik rider spärr mot discodunket och avtecknar sig som personlig och profilerad, tankfull och påpasslig. Och nog är Claes-Henrik Ahlhagen en svensk miniatyr som lever sitt både komiska och tragikomiska egenliv."

Elisabeth Sörenson, SvD: "Ekman iakttar tillvaron samt hur densamma djävlas med oss, ger det hela artistisk form - och vår glädje blir stor. På klassiskt maner har han för vana att kasta ned sina infall, hugskott och iakttagelser på små lappar att användas för framtida bruk. Så småningom blev lapparna många och Ekman blev sugen på att göra en film - en hel långfilm.

En långfilm är något annat än ett antal perfekta nedslag och skall den göras i syfte att tillvarata just dessa nedslag, vilket naturligtvis är möjligt, så måste det nog fungera som en tät fond mot vilken enskildheterna kan glittra - nöjer man sig med att lägga ut ett nät blir det otillfredsställande och i värsta fall ramlar en och annan pärla genom hålen mellan maskorna.

Manuskriptet till Morrhår och ärtor (-) är för tunt och det uppstår ett slags tomhet runt omkring personerna. I och för sig så är det i filmhistorien gott om exempel på svårigheterna med att skapa något slags handlingsram kring komikernas geniala hyss och ingen väntar sig någon märkvärdig story. Men det måste så att säga växa små blommor också utmed vägen som för till de platser där situationskomiken slår ut för fullt. I annat fall måste regissören hålla ett sådant tempo på mellansträckorna att ingen hinner reflektera över vegetationen."

Kommentar Svensk filmografi

Morrhår och ärtor var Gösta Ekmans (f. 1939) debut som långfilmsregissör. Ekman står visserligen tillsammans med HasseåTage och Fatima Ekman som regissör av Lådan (1968), men här rörde det sig om en inspelning av revyn med samma namn sådan den tog sig ut på scenen. Dock hade han mångårig erfarenhet som regiassistent till fadern Hasse Ekman i Sjunde himlen (1956), Med glorian på sned (1957), Himmel och pannkaka (1959) och Stöten (1961) samt till Ingmar Bergman i Smultronstället (1957), Nära livet (1958) och Ansiktet 1958).

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se