Efter repetitionen (1984)

Media (1 st)

Originaltitel	Efter repetitionen
Svensk premiärtitel	Efter repetitionen
Internationell titel	After the Rehearsal
Distributionstitel	Efter repetitionen (Danmark) Efter repetitionen (Norge) After the Rehearsal (USA) Après la répétition (Frankrike) Nach der Probe (Västtyskland) Po próbie (Polen) Despues del ensayo (Spanien) Po zkoušce (Tjeckoslovakien)

Regi	Ingmar Bergman
Manus	Ingmar Bergman
Producent	Jörn Donner
Produktionsledare	Katinka Faragó
Foto	Sven Nykvist
Arkitekt	Anna Asp
Klippning	Sylvia Ingemarsdotter (som Sylvia Ingemarsson)
Ljudtekniker	Owe Svensson Bo Persson
Regiassistent	Eva Bergman
Scripta	Kerstin Eriksdotter
Inspelningsledare	Eva Ivarsson
Stillbildsfoto	Arne Carlsson
Fotoassistent	Lars Karlsson
Elektriker	Ulf Björck
Passare	Bengt Lundgren
Ljussättare	Nils Melander
Rekvisita	Kaj Larsen
Kläder	Inger Pehrsson
Smink	Anna-Lena Melin
Klädassistent	Lenamari Wallström
Mixning	Owe Svensson Bo Persson
Övrig medarbetare	Lars-Owe Carlberg

Erland Josephson	Henrik Vogler, teaterregissör
Ingrid Thulin	Rakel, skådespelerska
Lena Olin	Anna Egermen, skådespelerska, 23 år
Nadja Weiss (som Nadja Palmstierna-Weiss)	Anna, 12 år
Bertil Guve	Henrik, 12 år

Produktionsbolag	Cinematograph AB		(för)
	Personafilm GmbH
Laboratorium	FilmTeknik AB

Filmen utspelar sig på en teaterscen, efter en repetition av Strindbergs Ett drömspel. Kameran flyttar sig inte utanför spelplatsen.

Regissören Henrik Vogler har, försjunken i tankar, dröjt sig kvar på scenen. Det är hans femte uppsättning av pjäsen under hans långa teaterbana. Sittande vid regibordet tänker han genom dagens arbete och slumrar till. När han vaknar till, menar han sig märka att någonting är förändrat "på ett ogripbart sätt".

Den unga skådespelerskan Anna Egerman inträder på scenen. I pjäsen spelar hon Indras dotter. Hon har återvänt för att söka efter ett glömt armband. Det är uppenbart att det är en förevändning för att träffa regissören i enrum.

I en inre monolog (som ständigt återkommer) uttrycker Henrik de känslor han behärskas av: "avstånd och leda", "avstånd och ängslighet". Till slut: "jag vill att hon går".

Henrik och Anna samtalar om Annas moder, död sedan fem år. Hon var skådespelerska, högt begåvad. Henrik, som hade ett förhållande med henne, tänker att Anna kunde vara hans dotter. Anna, full av hat mot mamman, säger att hon födde en massa ungar och dog av alkoholförgiftning.

För Henrik är teater något magiskt. Tystnaden i scenrummet rymmer energi, känslor - äkta eller spelade - allt finns där och lever ett hemligt liv. Han säger också att han kan avlyssna allt, demoner, änglar, spöken, vanliga människor, och att han ibland talar till dem. Föreställningarna lever ett eget liv.

Anna är angelägen om att få veta varför hon fick rollen som Indras dotter. Därför att du är begåvad, säger Henrik. Han hade sett henne i en film, där hon var så dålig att hon måste vara begåvad.

Skådespelarens magi hade han upplevt redan som 12-åring, säger han, och efter ett citat ur advokatens monolog i Ett drömspel fortsätter han med att säga att han våldtar Strindberg, stryker ner och våldtar texten. Allt enligt högsta teatermode.

"Varför säger jag det här?" frågar han sig i den inre monologen. "Det är ju bara floskler. Varför rättfärdigar jag mig för den där unga personen?!"

Han menar att de stimulerar varandra. Han ger henne självförtroende och självbekräftelse (och det framgår klart att han är intagen av henne). Hon å sin sida förebrår honom att han alltid är så kritisk mot henne. "Jag tror inte alls att du tror på mig." Han svarar att det händer något inom henne. En omstrukturering. Att det kan göra ont, men att det likafullt gör henne nöjd och glad. På det viset blir hon en bättre skådespelerska. Dock menar han att hon ska såga av privataktrisen.

Du tycker alltså att jag spelar teater privat, säger hon. Jo, det menar han. Är du äkta, då? "Jag använder mig av alla medel för att få er att fungera", svarar han. Hon fortsätter: "Om jag inte har mitt lilla privatspel, hur ska jag då skydda mig mot omvärlden? Som barn är man i underläge, och sen fortsätter man för att det är enklare."

Hon tar fram rollhäftet, och han instruerar en liten scen ur Ett drömspel. Anna gör scenen och antecknar sedan i rollhäftet.

Henrik, trött, kan alla knep, ger kritik: "Dottern är tung, Flera 100 kilo i den här scenen. Hon står med hela kroppen, inte bara med benen."

Anna, förorättad: "Hur vet du att du alltid säger de rätta sakerna? Du har ju aldrig varit skådespelare." Henrik: "Jag känner det." Anna: "Är du aldrig rädd att känna fel?" Henrik: "När jag var yngre och hade anledning att vara rädd begrep jag inte att jag hade anledning att vara rädd."

"Många regissörers väg är kantad av ihjälslagna skådespelare. Har du räknat dina offer?", kontrar Anna, och Henrik svarar: "Många är säkert skadade av min framfart, liksom jag är skadad av andras hantering."

"Jag älskar skådespelarna", deklarerar Henrik, "deras mod och dödsförakt, deras svarta, hänsynslösa uppriktighet, deras godtrogenhet och skarpsynthet, när de försöker manipulera mig."

"En regissör ska lära sig lyssna och hålla käften", citerar Henrik sin lärare.

Anna och Henrik sitter nu båda i soffan. Hon säger att hon låtit håret växa för rollen. Han kommenterar rekvisitan: fåtöljen är från Fadren, soffan från Hedda Gabler, bordet från Tartuffe och stolarna från hans förra Drömspel. Främst uppskattar han ändå repetitionsskärmarna. De kan föreställa allt. Detta leder honom återigen in på teaterns magiska funktion:

"Allting föreställer, ingenting är tråkigt. Jag älskar de här gamla teatrarna, de är som violiner, känsliga, raffinerade. Ordet, skådespelarna, åskådaren - det är allt som behövs, det enda som behövs för att undret ska verka."

Henrik citerar åter sin lärare och hans indelning av skådespelare: Dom ena ska in, dom andra ska ut. "Det är ojämlikt", kommenterar Anna.

Den äldre skådespelerskan Rakel gör entré. "Det regnar, riktigt höstregn", säger hon. - "Det är ju höst", säger Henrik torrt.

I sin inre monolog radar Henrik upp sina känslor: avstånd, leda, rädsla, maktlöshet, maktlös vrede, avstånd.

Rakel vill ligga med honom, men Henrik har inte lust. Han är inte road och förhåller sig undvikande inför hennes intimiteter. De har tidigare haft ett förhållande med varandra.

Det framgår att hon fått en mindre roll i pjäsen "för gammal vänskaps skull". Hon är slarvig, odisciplinerad och alkoholiserad, men har inte självinsikt och känner sig trots allt förödmjukad. Hon vårdas numera på sjukhus.

Rakel berättar om incidenter i hemmet med maken Michael och dottern Anna, bl a en där Michael slår henne med en tidning. Anna, 12 år, (som vi nu ser sitta i soffan på scenen, klädd exakt som Anna, 23 år) tycker synd om fadern, säger Rakel.

Rakel bjuder på nytt ut sig åt Henrik och visar både lår och bröst. "Nå, vad säger du," insisterar Rakel. Men Henrik är bara besvärad.

"Tror du att mitt instrument är förstört för all framtid," säger Rakel. "Egentligen inte", svarar Henrik. "Idiot!" blir Rakels ripost.

Rakel berättar om hur hon slog Anna och om hur hon togs om hand av polis och vårdpersonal. Att hon spärrades inne anklagar hon Henrik för. Han hade intygat att det fanns risk för självmord. "Konspirationsteorier", menar Henrik.

Henrik kommer ur balans. "Jag vill aldrig mer ha med dig att göra. Jag har en gång för alla utplånat dig."

"Varför kan du inte satsa på mig en gång till?" - "Jag vågar inte", säger Henrik. "Jag hatar tumult, aggressioner, känsloutbrott." Hans pjäsuppsättningar är som operationer i en operationssal. "Jag förvaltar texter och arbetstider. Jag är inte impulsiv, spontan, medspelande. Det ser bara så ut."

Rakel svarar: "Lilla dumsnut, teater är bara skit och snusk och kåthet. Jag tror inte på din renlighetsteori."

Henrik kommer ur balans. Nu ser vi att Anna, 23 år, sitter i soffan.

Henrik bekymrar sig i inre monolog över att Rakel ljuger och gör sig till. Snart drabbas hon av insikt, menar han, vilket leder till sammanbrott.

Rakel är förtvivlad, vill göra Molières Tartuffe, men Henrik tycker pjäsen är tråkig. "Ingen idé, alltså", säger Rakel. Henrik omfamnar henne. "Du är alltid i mina tankar", säger han, "jag kommer till dig om en timme."

Henrik tar Annas hand i sin. Hon är rädd för sin barnslighet. Han säger att barnslighet är ubredd i deras bransch och att hon ska vara rädd om den. Han säger också att han är svag för henne och att han gläder sig åt att de har fem veckor av gemensamt arbete framför sig. Till slut säger han att han är förälskad i henne. Därpå får han ett utbrott mot hennes sambo, Johan.

Anna säger att hon är med barn. Hon är redan i tredje månaden. Henrik blir irriterad men viftar bort förslag om abort: "Nej, inte för teatern, det är den inte värd." Trots allt vill han inte att hon avsäger sig rollen.

Plötsligt bekänner Anna att hon gjort abort, för rollen. Henrik är irriterad på nytt. Anna säger att hon ville se honom tappa ansiktet. Henrik säger att hon verkligen är mycket lik sin mor. Anna säger att det var sambon Johan, som Henrik avskyr, som övertalade henne att göra abort. "Så nu är jag här, i din hand", säger hon. "Och jag i din", fyller han i.

När det sedan framgår att hon vill att han och hon ska bilda ett par, sparkar han bakut. "Jag ger dig identifikation, omtanke, ömhet, jag ser till att publiken älskar dig och att du blir vackert belyst. Jag är färdigskriven och nästan färdigspelad. Jag vägrar att spela i ditt drama. Det kan bara bli förödmjukande. Vad hade du tänkt sig? Passionsdrama? Kärleksäventyr? Du har ju redan en kompetent pappa. Inte behöver du en till. Du är alltför lik din mor. Du kan vara både grym och hänsynslös."

Även när hon uttryckligen ber honom, säger han nej. "Vore jag 10 år yngre¿", säger han och båda brister ut i skratt.

Under en liten promenad på scenen beskriver Henrik i detalj deras blivande förhållande, sådant det skulle ha tett sig, inklusive den oundvikliga krisen.

"Jag blev ledsen av det här samtalet", säger Anna. På väg ut frågar hon: "Hör du kyrkklockorna?"

"Nej", säger Henrik, "jag har börjat höra lite dåligt."

Inom sig tänker han: "Det som oroade mig i detta ögonblick var nog att jag inte kunde höra kyrkklockorna."

Bildformat	1.85:1
Ljudtyp	Ljud
Ljudsystem	Optisk mono
Färgtyp	Färg
Bärare	35 mm
Hastighet	24
Akter	6 rullar

Pressreaktion Svensk filmografi

Kritikerna var fulla av beundran för Bergmans suveräna behärskning av mediet och hans förmåga att inspirera skådespelarna till storartade prestationer. Dock fanns det någon som ifrågasatte allmängiltigheten i det framställda, som menade att det ibland kändes alltför privat.

Jurgen Schildt, AB: "Bergmans (-) TV-spel handlar framför allt om en demaskering, eller noga räknat tre. Först Anna, med sin blandning av ljug och allvar, lockelse och gåtfullhet, prudentlighet och yrkeslidelse. Hur mycket hos henne är spel och mask, och vad är verklighet? Vilket är teaterns pris?

Lena Olin skänker henne under alla förhållanden, med stenkolets blänk i ögonen, en intensitet som är på en gång ung och mörk, trevande och besjälad.

Sen Rakel, den förruttnade livslögnerskan som klamrar sig fast vid scenen i insikten att privatlivet inte har någonting klädsammare att erbjuda. Hennes instrument är förbrukade, hennes brunnar sinade. Som Ingrid Thulin tecknar henne artar det sig till en styv och tämligen skärrande uppvisning i självdestruktion.

Men framför allt vilar kameran, den skamlöst närgångna, på den Henrik Vogler som spelas av Erland Josephson och som hunnit bli tung och ärrad i regissörstjänsten. Det är honom det åligger att torgföra ett urval av Ingmar Bergmans erövrade synpunkter.

Att konstnärskapet är en salighet och ett fanskap och därtill, om jag inte hörde fel mellan raderna, en social onödighet som tangerar lyxliret. (-)

Men under dialogerna, om vi skrapar på dem, handlar alltså Bergmans kammarspel om rutinerna och genomskådandet, om världen som vilja och föreställning. Det vill säga om triumfens leda, vetskapen att han behärskar alla tricken parad med aningen att han inte gitter tillgripa dem en gång till.

Det gör han nog. Till dess ska sägas att gårdagens Bergman-inlaga blev en sträv och dov begivenhet; tät i sitt spel, indiskret i sina psykiska belysningar, på en gång begränsad i formatet och snärjande i sin uttrycksrikedom. Om beskhet och kärlek låter sig förenas, i synen på Bergmans yrke och hans aktörers, så sker det här."

Jan Aghed, SDS: "Efter repetitionen är (-) ett stramt och laddat kammarspel där de lättsamma tonfall varmed teaterkonsten diskuterades i Fanny och Alexander efterträtts av fränt cyniska, hänsynslöst uppriktiga och självutlämnande uttryck. I motsats till Oscar Ekdahl i (-) släktkrönikan företer Henrik Vogler dessutom tydliga tecken på att vara ett bergmanskt alter ego.

Den nya filmen har i hög grad karaktären av plågsamt sanningssägeri och obarmhärtig självuppgörelse, levererade av två mästerliga språkrör för upphovsmannens på en gång brutala och ömsinta demaskering av teaterns och konstens människor: Erland Josephson och Ingrid Thulin. Som Rakel (- ) inträder den senare i handlingen efter en stund och ger en lysande, i varje nerv vibrerande uppvisning i sårbarhet och naket självförakt. I Annas roll ser vi Lena Olin, av allt att döma på väg att bli ännu en i raden av berömda Bergman-aktriser. (-)

Efter repetitionen är en bildmässigt stillastående historia. Men Bergman har sedan länge en så fingertoppskänslig intuition för bildstorlek, bildväxling och bildrytm och omger sig som bekant med så expressiva skådespelaransikten att även den dramatiska miniatyren blir en intensiv visuell upplevelse."

Per Allan Olsson, DN: "Visst finns här innehåll, utsagor om rollerna i livet och konsten som många kan identifiera sig med - men i högre grad ett drag av naket utlämnande, av direkt bekännelse, som Bergman inte tidigare gjort sig skyldig till. Det är en kommentar till konstnärslivet som inte nödvändigtvis lägger till något när det gäller konstnärskapet.

Det paradoxala är att draget av privat och personligt sannolikt ökar med tittarens kunskap om film- och teatervärlden och Ingmar Bergmans biografi.

(-) Är demaskeringen av regissören Henrik Voglers drivkrafter lika avslöjande när det gäller människor som står utanför den magiska teatern?

Alla frågetecken till trots, fångas även jag i Efter repetitionen av den bergmanska magin: hans dramatiska bildberättande och förmåga att sporra skådespelare till stordåd. Ingrid Thulins porträtt av den äldre, alkoholiserade skådesperskan bränner ännu på näthinnan och äger naturligtvis en giltighet utöver alla förebilder; fången i sitt 'enda uttryck' - teaterns - kämpar hon för sitt liv på och utanför scenen. Erland Josephsons självklara, avväpnat 'naturliga' skådespelarkonst tycks bara ha blivit precisare med åren ¿ och Lena Olin växlar mellan spelade känslor och naket utbristande, i en gestalt som summerar mycket av den här filmens - kanske medvetna - vacklan mellan liv och dikt, verklighet och illusion."

Kommentar Svensk filmografi

Efter urpremiären i TV1 visades Efter repetitionen vid filmfestivalen i Cannes i maj 1984, i tävlingsserien, dock utom tävlan. Den 1984-06-21 hade filmen biografpremiär i New York och den 6.3.1985 i Paris.

Filmen var uttryckligen gjord för TV, och detta att filmen utomlands fick biografdistribution visade sig vara kontroversiellt. Inför de beramade biografvisningarna i USA skickade Ingmar Bergman ett telex till den amerikanske distributören Triumph Films, ett dotterbolag till Columbia Pictures. I detta förklarade han att det var mot hans vilja att Efter repetitionen lanserades som spelfilm, eftersom han tidigare klart uttryckt att Fanny och Alexander var hans sista spelfilm.

Triumph Films hänvisade dock till ett av filmens producent Jörn Donner undertecknat kontrakt, som gav bolaget rättighet att exploatera filmen på TV, video och biograf. Därmed var saken för bolagets del utagerad (Expr 1984-04-04).

Donner dementerade för sin del alla rykten om en schism mellan honom och Bergman på grund av detta:

"Ingmar är mycket väl medveten om att [filmen] bara kommer att gå på ett litet antal biografer, s k art cinemas (-).

Det är en liten film, gjord för TV, men det är väl inte så farligt att den visas på bio några gånger." (AB 1984-05-13)

Både i amerikansk och fransk press bestods filmen översvallande hyllningar.

Filmen kostade cirka 2 Mkr att spela in och hade redan före urpremiären sålts till Canada, Frankrike, Italien, Storbritannien, USA och Västtyskland.

I Sverige biografvisades Efter repetitionen för första gången på Fågel Blå i Stockholm den 1987-06-29. Filmen har därefter visats där en gång varje år.

Originaltitel	Efter repetionen (Pjäs)
Författare	Ingmar Bergman

TV-visning	1984-04-09	TV1		Sverige	75 min
Annan visning	1984-05		Cannes	Frankrike		(filmfestivalen i Cannes)
	1984-06-21		New York	USA
	1985-03-06		Paris	Frankrike
Stockholmspremiär	1987-06-29	Fågel Blå		Sverige	75 min
Cinemateksvisning, arkivkopia	1994-12-20
	1994-12-23
	2004-01-29
	2004-01-31

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	1996

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	1995

Typ	Kopia
Materialbas	Polyester
Bärare	35 mm
Längd i meter	2000

Typ	Kopia
Materialbas	Polyester
Bärare	35 mm
Längd i meter	1987

Typ	Originalnegativ bild
Bärare	16 mm

Typ	CRI-negativ
Bärare	35 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	35 mm

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Storlek	Större än 80 x 110 cm
Antal exemplar	1

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Dialoglista
Manustitel	Nach der Probe. Von Ingmar Bergman.
Omfång	56 s.
Språk	Tyska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Svensk dialoglista. Svensk Filmindustri visar Efter repetitionen.
Omfång	29 s. Rollista (2 s.) ingår.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Manustitel	After the rehearsal. English dialogue list.
Omfång	38 s.
Språk	Engelska

Typ	Inspelningsmanus
Omfång	53 s.
Språk	Svenska

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Svartvitt papper	1
Färg papper	10
Bakombild papper	8
Album	Nej

Bildformat	1.33:1
Ljudtyp	Ljud
Hastighet	24
Längd i minuter	73 min

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	WAV