På liv och död (1986)

Media (1 st)

Originaltitel	På liv och död
Svensk premiärtitel	På liv och död

Regi	Marianne Ahrne
Manus	Marianne Ahrne Bertrand Hurault
Produktionsledare	Nils Johansson
Foto	Hans Welin
Musik	Ilja Cmíral
Scenograf	Anna Brown
Klippning	Marianne Ahrne
Ljudtekniker	Lars Lundberg Åsa Lindgren-Dawidsson (som Åsa Lindgren)
Scripta	Pia Lafrenz
Verkställande producent	Stefan Hencz
Inspelningsledare	Elisabeth Persson Sirkka Silin Niemelä Maijo Leppänen
Pressinformation	Aina Bellis Lars-Olof Löthwall
B-foto	Lisa Hagstrand
Elektriker	Anders Dahlberg
Passare	Bengt Wallin
Ljussättare	Leif Lindholm
Snickare	Johan Sjöqvist
Dekormålare	Johan Sjöqvist
Rekvisita	Steffen Martinsson
Attributör	Pontus Lindblad
Kläder	Tania Alyhr
Sömmerska	Kim Berg
Smink	Lolo Murray
Klädassistent	Rebecka Wallerö
Ljudläggning	Lars Lundberg Åsa Lindgren-Dawidsson (som Åsa Lindgren)
Synkläggning	Niclas Jensen
Mixning	Berndt Frithiof

Lena Olin	Nadja Melander, journalist
Svante Martin	Stefan Hjelm, läkare
Måns Westfelt	Olle, redaktionssekreterare
Krister Henriksson	Frej, fotograf
Stina Rautelin	Arja, kvinnan med prematurt barn
Ewa Fröling	Kristina, Stefans fru
Sara Key	Marta Berglund, nybliven mor som dödar sitt barn
Marian Gräns	servitrisen på ölkaféet
Margaretha Byström	Gertrud, barnmorska
Johan Hedenberg	Peter Berglund, Martas man
Henry Bronett	Roman, förlossningsläkare
EwaMaria Björkström	Berit
Louise Raeder	barnmorskeelev
Anna von Rosen	Tove
Cecilia Walton	Ingrid
Göran Schauman	Johan
Christina Indrenius-Zalewski	Jutta
Lilian Johansson	"kycklingmamman"
Lena-Pia Bernhardsson	Ulla, journalist
Svante Grundberg	Leif, journalist
Ulla Steen-Zupanc	födande kvinna
Bengt C.W. Carlsson	den födande kvinnans man
Jacob Wilton	Ricko, 10 år
Eva von Hanno	Rickos mamma
Leif Ahrle	Rickos styvpappa
Margareta Pettersson	kvinnan som föder i bilen
Helge Skoog	poliskommissarien
Henric Holmberg	bilföderskans man
Gerhard Hoberstorfer	fotbollssupportern på ölkaféet
Sten Ardenstam	polisinspektör
Irene Lindh	Birgitta, journlist
Tintin Anderzon	Maria
Mimi Pollak	Rickos mormorsmor
Margreth Weivers	Rickos mormor
Ann Zacharias	ung läkare
Yvonne Lin	kvinnlig vakt
Lasse Pöysti	sångaren i tunnelbanan
Pedro Hietanen	musikanten i tunnelbanan
Arja Saijonmaa	sångerskan på stranden i Helsingfors
Marianne Ahrne	blond kvinna som kommer ut från fångvårdsanstalten/teaterbesökare
Lilga Kovanko

Produktionsbolag	Filmfotograferna AB
	Stiftelsen Svenska Filminstitutet
	Sveriges Television AB TV2
	Ariane Filmproduktion
Distributör i Sverige (35 mm)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	1986
Distributör i Sverige (16 mm)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	1994
Distributör i Sverige (inst. video)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	1994
Laboratorium	AB Film-Labor
Mixning	FilmMixarna AB

Nadja Melander, framgångsrik reporter, får klartecken att hon kan åka på reportageresa till Japan med fotografen Frej. Till hans överraskning vill hon inte åka med; hon ska göra reportage från BB. Han förstår henne inte: barn och gravida kvinnor är det värsta hon vet. Men hon menar allvar. På tidningen är redaktionschefen misstänksam och undrar om hon har något särskilt i kikaren: provrörsbarn? vattenförlossning? monsterfabrik? En annan kvinnlig journalist får åka till Japan.

På BB träffar Nadja förlossningsläkaren Stefan Hjelm, som hon älskar sedan 15 år tillbaka men inte sett på länge. Hon säger att hon aldrig gett sig in på ett BB om hon inte älskat honom så mycket.

Hon är med om en förlossning och får veta detaljer om problem som kan tillstöta. Stefan berättar om den hundraprocentiga kontroll som krävs vid kejsarsnitt. Nadja undrar varför han inte berättat vad han gjort under de år de inte setts. Han säger att hon inte frågat. Hon undrar om han var med när han själv blev pappa; det var han inte.

Nadja berättar att BB får henne att minnas sin barndom: Hur hon hade sönder den docka hon fick, att hon var ledsen för det, hon ville gråta men kunde inte. Andra barn retade henne.

En familj kommer och besöker en mamma med en nyfödd baby. Alla gullar med babyn men storebror Ricko säger sturigt att han tycker den ser för djävlig ut. Han blir utkastad och Nadja försöker trösta honom.

På BB träffar Nadja olika sorters mödrar. Där finns hon som tog ut spiralen i hemlighet och inte bryr sig om mannen värst mycket; hon går helt upp i att vara mor. Där finns Marta som önskar att hennes man Peter vore där, det är inte samma sak utan honom.

I en lång monolog berättar Nadja att hennes mor ville ta livet av sig när hon blev med barn. Fadern var redan gift och krävde abort. Men det var redan för sent, och Nadja vägde fem och ett halvt kilo när hon föddes; hennes mor var nära att dö. Nadja känner igen sig i Martas kärlek till mannen. Där står hon inte utanför.

Dagen därpå hör Nadja Stefan prata med sin fru Kristina om kvällens middag. Plötsligt känner hon sig utanför. Senare anklagar hon Stefan för att han aldrig sagt henne att han älskar henne, det som han sagt till Kristina. Hon undrar vad hon betyder för honom. Han svarar undvikande, han måste iväg till tre kvinnor med värkar. Nadja vill stryka meningarna "Jag vet inte" och "Jag måste iväg" ur svenska språket.

Nadja fotograferar på avdelningen och Marta ber henne ta ett foto på henne och bebisen. Hon vill ge det till sin man Peter.

Nadja berättar om förhållandet till Stefan utan att nämna hans namn: Att hon varit så kär i honom att hon svimmat, men så var han plötsligt bara borta en dag, utan förklaring. Inget brev, inget telefonsamtal. En väninna berättade att han väntade barn med sin fru, och sedan fick de ett till. Efter många år sågs de igen. Det var som ett mirakel. Marta är förvånad - hon skulle aldrig kunna dela sin man med någon annan.

Ricko kommer på BB-besök med sina föräldrar, men han springer därifrån. Han är ledsen och arg. Han ska bo hos mormor och känner sig undanskuffad av sin nyfödde lillebror. Nadja försöker trösta honom med att hans mamma inte kommer att älska honom på samma vis som förut. Älskar honom gör hon ändå.

Marta rymmer från BB med sin baby för att överraska mannen. När Nadja senare på kvällen ska lägga fotot på Marta och babyn i ett kuvert och skicka det till henne, kommer ett larm från just den adressen. Någon har kastat en nyfödd unge ut genom fönstret. Nadja åker dit, det är mycket riktigt Marta. Hon har överraskat sin man Peter med en annan kvinna och kastat ut barnet genom fönstret. Mannen har via polisprotokoll avgett en stapplande redogörelse för hur det gick till: "Hennes oförutsedda återkomst utlöste dramat. Upptagna som vi var med intima nöjen..." etc. Dock var det hans replik att "barnet är det viktigaste" som direkt utlöste den tragiska handlingen.

Nadja och Stefan går och tar en öl. Nadja säger att hon förstår Marta. Om han sagt att han älskade henne hade det aldrig hänt. Nu sa han att barnet var det viktigaste, vilket fick henne att känna sig dubbelt förolämpad.

Stefan berättar om sin fru, att också hon kan vara våldsam. Nadja undrar vad han ska med henne till, när han bara älskar sin fru. Stefan svarar undvikande att inget är så enkelt, han måste hem, har kejsarsnitt dagen därpå. På natten drömmer Nadja mardrömmar om kejsarsnitt och sin egen övergivenhet.

Nadja tittar på fotografier. När Stefan övergav henne, trodde hon det var ett principbeslut, att han bara ville leva med sin fru. Sedan dess har hon fått höra att han också haft en kvinna i Amerika. Var det kärlek? Eller måste han alltid ha två kvinnor? Hon känner att hon håller på att tappa fotfästet.

Sköterskorna på avdelningen frågar om Nadjas upplevelse av BB-miljön. Hon säger att hon slagits av hur ensamma kvinnorna är, uppskurna, uppklippta, sårbara. Deras kroppar ser ut hur som helst, ändå begär alla att de ska vara lyckliga. Vissa håller med, andra tycker att hon överdriver. Någon pikar henne för Stefan. Nadja undrar vad annat det finns att tro på än kärleken. En av sköterskorna hånar henne för att vara av den värsta sorten, den romantiska.

Efteråt försöker hon prata med Stefan, att hon önskar att han älskat henne, någon enda gång. Han säger att han är ledsen att han gör henne illa, och han måste iväg. På T-banestationen träffar hon Ricko, som rymt från mormor. Han anklagar henne för att ha ljugit. Det blev inte alls som hon sagt när han och hans mamma skulle träffas. Hon hade inte tid för honom.

Nadja känner igen sina egna barndomsupplevelser, när hon väntat på sin mamma som inte kommit. Hon ger honom rätt, hans mamma älskar honom inte. Hon berättar om att hon älskar en man som inte älskar henne lika mycket, och att hon aldrig velat se det. Hur smärtsamt sådant kan vara. Ricko får sova över i hennes lägenhet. De är ett stöd för varann.

Under följande dags förlossningsfotografering är stämningen bland personalen lite uppsluppen; man talar matrecept över patientens mage. Hon har ont och ropar på sin Micke, som är närvarande men inget egentligt stöd. Nadja får ett raseriutbrott och slår efter honom och skriker att han är feg, att han överger henne. Avskedsrepliken är till Stefan: Du är likadan som han.

När han skjutsar henne efteråt, måste han hem som vanligt. Hon söker sig till Martas port och av en slump möter hon hennes man Peter. Han vill inte gå hem längre; hon följer med honom och tar en öl. Han har aldrig förstått sig på Martas våldsamma känslor, fast han älskade henne så gott han kunde, gjorde allt för henne, skaffade henne till och med ett barn. Han tycker att hon krävde det omöjliga. Han känner sig som ett offer.

Nadja säger att det inte handlar om att göra det man ska, utan det som är äkta. Han vill att hon ska stanna hos honom, men hon har inget att ge honom, ingen annan heller. Peter går.

Nadja ringer till Stefan för att säga att det inte är hans fel att han inte älskar henne bara för att hon krävt det. Hon tycks nära ett psykiskt sammanbrott.

Dagen därpå söker Stefan efter henne, han hittar henne i regnet i parken utanför sjukhuset. Hon blir inte insläppt i förlossningssalen efter det som hänt dagen innan. Stefan uppmanar henne att skriva sin artikel. Det gör hon, men på redaktionen är man inte imponerad. Redaktionschefen undrar varför hon sumpat den mest självklara grejen: att söka upp Marta i fängelset. Han är orolig att hon håller på att gå under.

Hon och Stefan besöker fängelset. Plötsligt blir Stefan illamående och får vila sig i ett vilorum. När Nadja undrar vad som står på, berättar han att han inte klarar av fängelser sedan hans pappa en gång på orättvisa grunder dömts för förskingring och de som lovat vittna till hans förmån inte ställt upp. När han besökte fadern i fängelset, såg han hur denne gradvis bröts ned. Stefan började tappa förtroendet för alla.

Tillsammans åker Nadja och Stefan ut på landet, de badar i en sjö. Nadja säger att hon kommit Stefans hemlighet på spåren: när han trodde på dem som lovat stödja pappan hade han förlorat sin oskuld; orden blev så viktiga att han nästan inte tordes använda dem av risk att yttra falska ord på samma sätt som de gjort. Det han sa måste stå till döddagar - medan hans tystnad blev det värsta sveket för Nadja. Hon berättar om vilken känsla av frihet Marta utstrålat i fängelset - hon hade hämnats, hon var fri. Stefan hade aldrig kunnat hämnas på dem som svikit honom och hans pappa; därav blev han stum och ofri. Ändå vill hon inte döma honom. Han har inte ens tillåtit sig att se det onda han gjort andra genom att låta andras onda leva vidare i sig. Stefan ler lite blekt, han tycker det var mycket på en gång.

Nadja skriver om sin artikel, och nu är man nöjd på tidningen. Hon följer med Stefan på en konferens i Helsingfors. Hon ser nu att hon gjorde sig blind för sin mammas brist på kärlek till henne för att kunna överleva. Därav kom också hatet till andra barn, och till havande mödrar som verkade lyckliga i sitt havande. Han har hjälpt henne se detta, också med sin tystnad. Det var en härdsmälta att gå igenom insikten att han inte älskade henne, men hon klarade det. Nu kan allt bara bli bättre.

När Stefan automatiskt tackar ja till en middagsinbjudan blir hon arg och upprörd, hon tycker att meningslöst umgänge stjäl tid från deras korta stunder av möjlig samvaro i något som åtminstone liknar kärlek. Konferensordföranden vill tala med honom om föredragslistan under morgondagen.

Nadja väntar på stranden, någon sjunger en sång på temat "Jag tror du också väntar bakom en reglad dörr/vill du kan du räcka mig din hand". Nadja väntar.

Censurnummer	126265
Datum	1986-08-04
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Originallängd	2421 meter
Kommentar	Aktlängder: 493-469-536-572-351 m.

Bildformat	1.66:1
Ljudsystem	Dolby Stereo 04
Färgtyp	Färg
Färgsystem	Agfacolor
Bärare	35 mm
Hastighet	24
Längd i meter	2421 meter
Längd i minuter	88 min
Akter	5 rullar

Pressreaktion Svensk filmografi

Kritikerna var inte särskilt nöjda med denna Marianne Ahrne-film, den första på sju år. Också de som såg det seriösa och vällovliga i försöket att kartläsa passionens olika bevekelsegrunder tyckte i allmänhet att mycket av detta pratades bort på vägen.

Jurgen Schildt, AB: "Rollerna spelas av Lena Olin och finländaren Svante Martin, och med tanke på materialet avundas jag dem inte.

Det behövs inget stetoskop för att upptäcka att Ahrnes film blivit en mödosam och intill ledan själfull konstruktion; med ansträngda poser och skruvade ord, på en gång retorisk och ihålig, deklamatorisk och polkalyrisk, dekorativ och banal. Inte en sekund ifrågasätter jag att hennes historia är bräddfull av goda känslor. Av goda känslor blir ofta dålig poesi.

Journalistmiljön då? Såna journalistmiljöer existerar inte. Och journalisten?

Om en av sina antagonister yttrade Goethe en gång att "Om han vore en bok skulle jag inte läsa honom". På samma sätt kan sägas att om Nadja Melander vore en journalist, vilket ingenting utom presskortet och Nikonkameran tyder på, skulle jag inte läsa henne. I varje fall inte mer än ingressen. Kvinnliga journalister låter inte som prosaiska karikatyrer på Edith Södergran.

Hans Welins foto, dock, är fint som snus. Summan av texten och bilderna ser ut som en korsning av Vogue och Husmodern. Bilderna är Vogues. Texten, novelltexten, är Husmoderns. Själen, som för dagen sprungit vilse, tillhör Marianne Ahrne."

Hanserik Hjertén, DN: "Men vad kan jag säga annat än att Ahrne själv har en olycklig benägenhet för att prata i stället för att gestalta. I den löftesrika debutfilmen hyllade hon i alla fall den sanning som finns i tystnaden. Här har den blivit hennes fiende.

Naturligtvis finns det en poäng i att man försöker få hål inte bara på mutister utan också på mentalt instängda svenskar, till vilka finlandssvensken Svante Martins sympatiske men verbalt hämmade gynekolog får räknas.

Men som denna förälskade reporter går på och förklarar alla känslor, både egna och andras, slocknar snart publikens egna. Och vore det inte för Lena Olins fantastiskt uttrycksfulla ansikte, som säkert kan spegla den dolda dramatiken i telefonkatalogens båda Stockholmsdelar, skulle kvinnan i fråga bli outhärdlig.

Det finns ett par scener - den ömsesidigt tröstande omfamningen mellan Lena Olin och en liten olycklig pojke, bilden av den evigt väntande kvinnan vid en lägereld - som visar ett annat sätt att berätta.

Här bränner det till ett ögonblick. Synd att det inte finns fler."

Bernt Eklund, Expr: "Svante Martin i den manliga huvudrollen har filmens otacksammaste uppgift. Han ska vara snäll och vänligt avvaktande - och det är han. En obestämd person som åskådarens egen fantasi får ge fastare konturer. Om någon frågar sig hur en självständig och intelligent kvinna i femton år kan längta hejdlöst efter denna alldagliga figur, så är det i och för sig befogat (men avslöjar att den som frågar inte förstått att topografin i lidelsernas landskap är okänd).

Mot denna bleka infattning framträder så Lena Olin i huvudrollen.

Hon är lysande i en alldeles bokstavlig mening. Den blanka rösten strängt kontrollerad, ansiktets nakenhet. Hela hennes uppenbarelse uppfylld av en märklig glöd som bär över manusets fällor. Den mest skrivbordsdoftande replik får liv och trovärdighet.

Vad vi ser är något så sällsynt som en filmskådespelerska, en aktris som blir ett med sitt medium - på samma sätt som några av Ingmar Bergmans stjärnor i gamla tider.

Och med Lena Olins hjälp blir det här trots allt inte en kärleksfilm där passionerna och de vita rockarna dekorativt fladdrar i sjukhuskorridorerna.

Utan faktiskt en film om kärlek.

På liv och död."

Elisabeth Sörenson, SvD: "Marianne Ahrne är en filmare med en personlig framtoning som inte är utan spännande motsägelser. I hennes bilder förnimmer man en duell mellan tillvarons hetta och svalka; mellan den starka känslan och den glasklara tanken, mellan sensualism och esteticism.

Konsten har alltid hämtat näring ur sådana brytningar - det är bara om kampen blir alltför ojämn som det kan bli problem. Marianne Ahrnes nya film På liv och död har drabbats av den sortens obalans.

Det är en vacker och på flera sätt modig film som har ambitionen att skildra kärleken - själva känslokomplexet - så ärligt som möjligt; dess 'banalitet' såväl som dess mörkare och sällan synliga strömdrag. Det fatala är att den intellektuella tanken och den estetiska omsorgen lägger sig för tungt över den passion som skulle övertyga oss i sitt filmiska uttryck.

Det är smärtsamt att konstatera att förtjänster som tankens klarhet och säker känsla för bildens raffinemang faktiskt kan bli till förfång för det artistiska resultatet, men det är väl snarast så att dessa förträffligheter måste balanseras med en gnutta galenskap eller åtminstone sporadisk spontanitet. Ändå tycker jag att Marianne Ahrne når längre än de flesta i det hon vill säga om relationen man-kvinna på det känslomässiga planet."

Ingrid Hagman, Chaplin: "På liv och död saknar gestaltning. Den är en räcka monologer och dialoger om livsavgörande, oerhört spännande frågor: kärlek, svek, moderskap och - på ett eget huvudspår ¿ kommunikation.

Liksom Marianne Ahrnes Långt borta och nära (1976) är huvudpersonerna en man som inte vill tala och en kvinna som absolut vill. På liv och död är en hyllning till ordet, både tematiskt och dessvärre också formmässigt ¿ bildspråket är fattigt och fantasilöst, och överlåter åt dialogen att bära fram hela dramatiken. Så är replikerna också både tungfotade och litterära. (-)

På liv och död är två berättelser i en film. Den ena handlar om kärleksförhållandet mellan Nadja och Stefan, med fokus på hans oförmåga att tala om sina känslor. Den dramatiska frågan är: Ska hon få honom att tala?

Filmens andra gren handlar om moderskapet, och är ingen berättelse med början och slut utan snarare en presentation av en rad kvinnoöden. Här finns ingen dramatisk framåtriktning, bortsett från Martas historia, och här fullkomligt vimlar det av pinsamheter. T ex den nyblivna modern som på sådär 30 sekunder får hävda att män bara är till för att ge sperma. Eller hon som lika snabbt får beskriva hur hon blev 'uppskuren både på tvären och längden'. Barnmorskorna byter recept över den födande kvinnans särade knän, och får uttala 'Jag gillar ett bra ligg, men kärlek det tror jag inte på'. Nidporträttet av barnmorskorna kan inte försvaras med att det är Nadjas subjektiva upplevelse av dem - det är helt enkelt okänsligt gjort. (-)

Men den andra berättelsen då, den om tystnadens svek mot kärleken? Ja, den får en snabb upplösning när Stefan äntligen berättar om ett barndomstrauma, och Nadja därmed får Förklaringen. 'Det känns som en födelse!' säger hon med övertydlig symbolik."

I en recension i Göteborgs-Posten apropå TV-visningen den 1990-02-05 gick Britt-Marie Mattsson ännu längre än recensenterna i samband med premiären. Efter att ha karakteriserat Lena Olins repliker som tagna ur Mitt livs novell konstaterar hon: "Ahrnes tanke är möjligen att 'ta tag' i några existentiella problem. Men hon förvandlar i stället Olin till en påfrestande hysterika, totalt upptagen av sig själv. Stackars duktiga Olin att drabbas av detta eländiga manus."

Kommentar Svensk filmografi

I en dagbok i Svenska Dagbladet 1985-09-22 berättade Marianne Ahrne om den andra inspelningsveckan 9.-09-15, då man bl a filmat på Nacka sjukhus. Tidningsmiljön hade Ahrne studerat på Svenska Dagbladet (Elisabeth Sörenson i krönika 1985-07-12). Scenerna med tidningsredaktionen spelades in på Svenska Dagbladets näringslivsredaktion.

Liksom vid flera tidigare tillfällen hade Marianne Ahrne skrivit filmens manus i samarbete med den franske skådespelaren Bertrand Hurault.

	Stockholm	Sverige
Nacka sjukhus
Svenska Dagbladet			(tidningsredaktionen)

Sverigepremiär	1986-11-21	Röda Kvarn	Stockholm	Sverige	88 min
TV-visning	1990-02-05	Kanal 1		Sverige	85 min

Originaltitel	Kylmä rakkaus
Kompositör	Erik Lindström
Textförfattare	Sauvo Puhtila
	Lars Huldén	(svensk text)
Sångare	Lasse Pöysti

Originaltitel	Ge mig din hand
Kompositör	Ilja Cmíral
Textförfattare	Marianne Ahrne	(fritt efter Edith Södergran)
Sångare	Arja Saijonmaa

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Kopia
Bärare	16 mm

Typ	Kopia
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	2415

Typ	Duplikatpositiv Neutral bakgrund
Bärare	35 mm

Typ	Originalnegativ bild
Bärare	35 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	35 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	16 mm

Typ	I-band musik
Bärare	35 mm

Typ	Slutmix
Bärare	35 mm

Typ	Slutmix
Bärare	16 mm

Typ	Videokopia digital
Bärare	Digital Betacam (PAL)

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Storlek	Cirka 70 x 100 cm
Antal exemplar	2
Affischtitel	PÅ LIV OCH DÖD

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Första versionen. Långfilmsmanus av Marianne Ahrne och Bertrand Hurault.
Omfång	99 s.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Deuxième version. A la vie, à la mort. (Scénario de long-métrage) par Marianne Ahrne et Bertrand Hurault.
Omfång	102 s. + 2 s. brev 1984-11-28.
Språk	Franska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Andra versionen. Långfilmsmanus av Marianne Ahrne och Bertrand Hurault.
Omfång	101 s.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Tredje versionen. Långfilmsmanus av Marianne Ahrne och Bertrand Hurault.
Omfång	109 s.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Fjärde versionen. Långfilmsmanus av Marianne Ahrne och Bertrand Hurault.
Omfång	108 s.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Deuxième version. A la vie, à la mort. (Scénario de long-métrage) par Marianne Ahrne et Bertrand Hurault.
Omfång	102 s.
Språk	Franska

Typ	Dialoglista
Omfång	33 s. + 1 s. dialoglista trailer 1987-01-13
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Manustitel	A matter of life and death.
Omfång	41 s.
Språk	Engelska

Typ	Dialoglista
Manustitel	A matter of life and death.
Omfång	54 s.
Språk	Engelska

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Svartvitt papper	12
Färg papper	SET
Bakombild papper	1
Album	Nej

Typ	Reklamtryck
Språk	Engelska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Svenska