Imorron och imorron och imorron (1989)

Media (1 st)

Originaltitel	Imorron och imorron och imorron
Svensk premiärtitel	Imorron och imorron och imorron
Censurtitel	I morron och i morron och i morron

Regi	Stig Björkman
Manus	Stig Björkman
Producent	Christina Olofson
Foto	Lisa Hagstrand
Musik	Thomas Di Leva
Klippning	Stig Björkman
Ljudtekniker	Lars Rechlin
Inspelningsledare	Inger Antonsson
B-foto	Yngvar Lande
Elektriker	Johan Lindblad
Passare	Johan Lindblad
Negativklippning	Catrine Johansson
Ljudläggning	Lars Lundberg
Mixning	Lars Lundberg
Grafisk form	Claes Tobiason
Övrig medarbetare	Thomas Frantzén (teknik) Lennart Malmer (teknik) Mats Olofsson (teknik) Gabriella Seward (teknik)

Kent Andersson	en skådespelare
Maria Brändholm	en flicka på fabrik
Wilhelm Carlsson	en regissör
Thomas Di Leva	en sångare
Maria Ericson	en skådespelerska
Katarina Eriksson	en balettelev
Per Francke	en pensionerad journalist
Agneta Huldén	en flicka på fabrik
Johan Jonasson	en gymnast
Leena Muukki	en delfintränerska
Barbro "Lill-Babs" Svensson	en sångerska
Kaj Erixon
Karin Falck
Pia Jorås

Produktionsbolag	Hagafilm AB		(för)
	Sveriges Television AB TV1
Distributör i Sverige (35 mm)	Folkets Bio AB
	Föreningen Filmcentrum
Laboratorium	FilmTeknik AB

Filmen behandlar begreppet upprepning.

Text: "Mycket få människor lever i nuet, de förbereder sig för livet i morgon." (Jonathan Swift)

Upprepningen åskådliggörs genom företrädare för olika yrken: sångaren Thomas DiLeva som med många omtagningar spelar in en låt i en inspelningsstudio; skådespelarna Kent Andersson och Maria Ericson som repeterar en pjäs av Samuel Beckett i regi av Wilhelm Carlsson fram till färdig uppsättning; fabriksarbetarna Maria Brändholm och Agneta Huldén som arbetar vid löpande bandet på Marabou, där de lägger in praliner i chokladaskar; journalisten Per Francke, politiskt radikal, som har erfarenheter från löpande bandet som fabriksarbetare på 30-talet; sångerskan Barbro Svensson som övar in en krogshow, regisserad av Karin Falck; elitgymnasten Johan Jonasson under sin träning på olika redskap; baletteleven Katarina Eriksson som i otaliga övningspass utbildar sig till dansös; Leena Muukki som utbildar delfiner och lär dem att utföra konster i Kolmårdens djurpark; och en baby som lär sig umgås med vatten genom olika pass av babysim.

Upprepningen belyses episodvis. De olika avsnitten flätas i de olika stadierna av träning, övning, repetition och upprepning in i varandra på ett sätt som tydliggör det gemensamma i de medverkandes situation, men samtidigt även olikheterna. Något som motsvaras av en annan text i filmen: "Upprepningen av mina dagar/ som är varandra lika/ som saknar varje likhet." (Samuel Beckett)

Som musikaliskt ledmotiv fungerar DiLevas "Vi är vackra allihop".

Censurnummer	128132
Datum	1989-01-13
Åldersgräns	Barntillåten
Originallängd	1997 meter
Kommentar	Aktlängder: 527-483-497-490 = 1997 m.

Bildformat	1.66:1
Färgtyp	Färg
Bärare	35 mm
Hastighet	24
Längd i meter	1997 meter
Längd i minuter	73 min
Akter	4 rullar

Pressreaktion Svensk filmografi

Storstadskritikerna var splittrade i bedömningen av Imorron och imorron och imorron. Dock var praktiskt taget alla överens om att filmen var ovanlig till sin konception och hade stora förtjänster.

Jan Söderquist, Chaplin: "Stig Björkmans senaste film (-) är en betraktelse i dokumentär form över (-) nuets och jagets problematik. Den är lite svårgreppbart förbiglidande till karaktären; aktar sig noga för att påstå något, men antyder desto mer, inbjuder till reflektioner (-). Under den stillsamma ytan är filmen en spretig diskurs, delvis - sagt givetvis utan någon negativ bimening - motsägelsefull. Som livet. (-)

Ämnet och dess form sammanfaller; också filmen präglas av upprepning av typiserade situationer. Björkman inscenerar ett subtilt spel mellan likt och olikt, mellan det representativa och det unika. En mängd separata skeenden flätas in i varandra och belyser punktvis varandra. Figurer från den ena episoden kan också dyka upp på kortare gästspel i någon av de andra. (-)

För alla [nämnda] har det dagliga, yrkesmässiga upprepandet en objektivt sett väldefinierad inriktning. Man förbereder sig med sikte på ett alldeles särskilt nu, beläget inom en överblickbar framtid, då man i sin behärskning av uppgiften skall framstå som absolut säker, fullständigt närvarande. Man tränar sig för att i någon mån uppgå i en annan dimension; att upplåta sitt jag, bli ett instrument för sången, texten, dansen, rörelsen. (-)

Kent Andersson berättar (-) om hur de flyktiga ögonblicken då man känner sig säker under en lyckad repetition kan vara den enda fasta punkten i en kaotisk vardag, den enda punkt i tillvarons gungfly där man riktigt bottnar. Skådespelarna nöter in texten tills den "sitter i ryggmärgen" och därigenom blir ett slags jagets korsett.

Samtidigt finns det förstås betydligt mer snarfunna, för att inte säga krassa motiv att underkasta sig slitsamma repetitioner. Björkmans kamera och mikrofon finns på plats och förevigar en obetalbar "freudian slip" som drabbar Lill-Babs. Hon övar på en text som handlar om just det ögonblick en artist har förberett sig på i evinnerliga tider, och hon tänker sig att sjunga: "Allting måste stämma", men istället kommer det: "Allting måste sälja". Javisst!"

Elisabeth Sörenson, SvD: "[Thomas DiLeva, Barbro Svensson-Lill-Babs och Kent Andersson] får största utrymmet, men de övriga hänger med glimtvis. Stig Björkman varvar och travar och för varje varv tillförs, tack vare de framåtskridande repetitionerna något nytt, så att filmen tätnar. (-)

Det kan inte hjälpas, det är Anderssons och Carlssons Beckett-repetition som har substans och tyngd och till sist får en poäng, nämligen när Kent Andersson kommer med en ny aspekt på varför det är så viktigt att hitta den stabila form som ger ledighet på scenen: det är där och bara där han kan känna trygghet.

Filmen skulle mått väl av fler surpriser av det slaget, för hur det är sitter man och väntar att denna okonstlade, välgjorda och vackert fotograferade film skall leda fram till en poäng eller en överraskning - det räcker inte med att DiLeva försäkrar att "vi är vackra allihop".

Imorron och imorron och imorron är en stillsam betraktelse som omsluter fantasins nödvändighet: artisterna arbetar med fantasin i sitt repetitionsarbete, flickorna som plockar choklad tar fantasin till hjälp för att härda ut med upprepningen och fantasin blir deras verklighet, inte chokladen ¿ men man kan drömma att man flyger iväg på en chokladkaka."

Hanserik Hjertén, DN: "Björkman klipper och växlar mellan [de medverkande]. Man har inte direkt tråkigt. Artister som framträder i sina yrken är alltid lite spännande. Kent Anderssons livliga samtal med regissören, hans bekännelse till scenlivet som tillvarons enda trygghet och hans slutliga och ordlösa gestaltning av rollen tar man gärna del av. Men det är svårare att finna helheten intressant. Okej, jordelivet är fullt av upprepningar och repetitioner. En del kan vara tröstlösa, som flickornas löpandebandjobb på chokladfabriken. För andra, mera lyckligt lottade, är de betydligt roligare. Detta är vad jag kan förstå den ungefärliga kardemumman av Björkmans film, och det känns lite snopet. Trots sevärda enskildheter blir resultatet för platt och lättviktigt. Björkmans film blir själv en något substanslös upprepning.

Kanske behöver den begåvade Stig Björkman spelfilmens suggestioner och mångtydigheter för att komma till sin rätt. Här är han i varje fall inte någon riktigt bra dokumentärfilmare - inte ens med fantasins hjälp."

Sven E Olsson, Arbetet: "Björkman lägger (-) röster, åsikter och repetitionsögonblick i en brusten, men flertonig symfoni av bilder och ljud.

Det lovar gott och godardskt dubbelpipigt till en början. Texter som bryter in och ger referenser och problemställningar. Ljud och dialog från en scen som följer med bilden in till nästa person. Skillnaden i monotoni och personlig inlevelse i de skilda typerna av repetitioner.

Men anslaget fullföljs inte. Filmen leder inte fram till något. Den blir snarare kakafonisk än symfonisk, eftersom den i alltför hög grad väljer att stanna sig själv hos Lill-Babs, DiLeva och Kent.

Av Godards uppkäftiga struktur och Jonathan Swifts inledningsmotto (-) - blir det till slut inte mycket mer än lite kändisreportage."

Kommentar Svensk filmografi

Stig Björkman (f 1938) regidebuterade 1968 med Jag älskar, du älskar. Som dokumentärfilmare hade han tidigare gjort intervjufilmen Ingmar Bergmans värld (1972) och Ackord, en av nio kortfilmer i samlingsfilmen 1985. Vad hände katten i råttans år? (1985/10).

I filmens PR-material uttalar sig Stig Björkman om omständigheterna till filmens tillkomst: "Jag fick idén till filmen Imorron och imorron och imorron för ganska länge sedan. Den var inte särskilt konkret, tvärtom, men den var ganska envis. Det hela skulle handla om repetitioner, om förberedelser och upprepningar i våra liv. Giltigt för oss alla men samtidigt med helt unika och individuella förutsättningar och förtecken. (-)

Det blev en film om ett tiotal människor, som kanske egentligen inte har något annat gemensamt än denna film. Men som vi ändå kan identifiera oss med. Vi kan alla, tror jag, på olika sätt känna igen oss i deras arbeten och strävanden. Våra mål kan vara annorlunda. Deras ambitioner kan göra dem begripliga.

Det är en brokig samling, splittrad och märkligt homogen. (-)

Barbro [Lill-Babs] var en av de sista som engagerades till filmen, men egentligen och antagligen har hon tagit plats i den redan för flera år sedan. Jag minns att jag läste en recension av den franske filmregissören Jean-Luc Godards senaste provokationer, filmen Détéctive. I en av huvudrollerna uppträder Frankrikes store rockidol Johnny Halliday, och anmälaren skrev att det var en lika egen rollbesättning som om Stig Björkman skulle ha engagerat Lill-Babs till en film. Och jag tänkte varför inte? (-)"

Under Göteborg Film Festival 1989 hyllades Björkman med en retrospektiv, där bl a hans nya film visades. I en festivalrapport skrev Jan Aghed (SDS 1989-02-05) med syftning på filmens inledande Swift-citat: "Det är osäkert om detta också gäller Marabou-arbeterskorna, de enda i filmen som lever sitt tanke- och drömliv utanför det de håller på med. Björkman är en smula oklar beträffande deras relation till en helhet som i övrigt till största delen består av individer med en vardag i kreativitet och valfrihet. Hans film är rik på slående, tänkvärda och underhållande iakttagelser, men den är framför allt mjukt, musikaliskt och rytmiskt klippt, och det är den egenskapen som sammanför dessa olika individer till en annars ganska illusorisk och abstrakt gemenskap."

I filmen ingår utdrag ur "Va, Joe" av Samuel Beckett (översättning Magnus Hedlund) samt "The Assumption of the Rogues and the Rascals" av Elizabeth Smart (översättning Henrietta Hultén).

Urpremiär	1989-02-06	Hagabion	Göteborg	Sverige	73 min
	1989-02-06	Folkets Bio	Stockholm	Sverige	73 min
Annan visning	1989-11-17	Bio Victor	Stockholm	Sverige	73 min	(Filmens Dag)
	1989-11-19	Folkets Bio	Stockholm	Sverige	73 min	(Filmens Dag)
TV-visning	1990-01-23	Kanal 1		Sverige	70 min
	1990-01-28	Kanal 1		Sverige	70 min
	1990-07-02	Kanal 1		Sverige	70 min
Cinemateksvisning	2020-02-24	Filmhuset	Stockholm	Sverige
Cinemateksvisning, arkivkopia	2020-02-24

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Kopia
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	1989

Typ	Originalnegativ bild
Bärare	16 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	35 mm

Typ	Ljussättningsinformation
Bärare	Kassett

Typ	Slutmix
Bärare	35 mm

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Storlek	Cirka 70 x 100 cm
Antal exemplar	2
Affischtitel	IMORRON OCH IMORRON OCH IMORRON

Storlek	Mindre än 40 x 75 cm
Antal exemplar	1
Affischtitel	IMORRON OCH IMORRON OCH IMORRON

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Dialoglista
Manustitel	Imorron och imorron och imorron. En dokumentär fantasi om repetitioner i våra liv. Manus och regi: Stig Björkman.
Omfång	26 s.
Språk	Engelska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Imorron och imorron och imorron.
Omfång	27 s.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Imorron och imorron och imorron. En dokumentär fantasi om repetitioner i våra liv. Manus och regi: Stig Björkman.
Omfång	26 s.
Språk	Engelska

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Svartvitt papper	4
Färg papper	8
Album	Nej