Macken (1990)

Media (1 st)

Bröderna Roy och Roger har en mack på landet. När Roy på morgonen kommer cyklande för att öppna, står där redan familjen Milton, som ska på semester och de vill tanka. Herr Lundal tittar förbi på cykel för att höra sig för om huruvida lagningen av hans vita Opel gör några framsteg. Det gör den inte.

Roger har som vanligt försovit sig och måste väckas per telefon och med hjälp av mamma. Rolf och Maj kommer till macken för att betala en fönsterruta Rolf råkat slå sönder tidigare. Han går vilse på macken och förirrar sig in i Miltons husvagn och blir inlåst när familjen åker vidare. Maj vakar troget vid macken i hopp om att han ska komma fram någonstans. Några besiktningsmän från Vägverket smyger runt och värderar macken inför en tvångsinlösen på grund av vägbygge.

Försäkringsagenten Tryggve får punktering utanför macken. Han tjatar sig till att Roy ska fixa ett nytt däck, men när det kommer till betalning har han bara kreditkort, som Roy inte accepterar. Tryggve lämnar då sitt visitkort och smiter i ett obevakat ögonblick.

Roy och Roger bestämmer sig hastigt och lustigt för att stänga för semester; de har inte lust att jobba längre. På vägen hem knorrar Roy över smitaren Tryggve och visar hans visitkort, där det står att han arbetar i ett Edvard Persson-företag. När de kommer hem och träffar mamman visar det sig att Tryggve tillbringat natten hos henne och att han lovat hjälpa henne att få det underhållsbidrag pojkarnas pappa aldrig betalat, 220.000 kronor för 30 år. Hon avslöjar nu att brödernas pappa hette Edvard Persson. Hon blir nu misstänksam mot Tryggve, tänk om han tänker ta pengarna själv. Bröderna bestämmer sig för att åka till Stockholm och kassera in pengarna från pappan på egen hand.

I Stockholm parkerar bröderna utanför försäkringsbolagets kontor. Roger går in för att fråga efter Edvard Persson medan Roy väntar utanför. Då kommer plötsligt Tryggve ut genom dörren. Roy följer efter honom. Tryggve är en mobiltelefonentusiast och det är lätt för Roy att tjuvlyssna på samtalen. Därigenom får han veta att Edvard Persson inte är i Stockholm utan på hotell Plaza i Köpenhamn. Roy hämtar upp Roger och de bilar till Köpenhamn.

På hotell Plaza söker de upp Edvard Persson på hans rum. Tryggve är redan där, därtill Cornelia, som inte blir glad över att höra att hennes pojkvän är gift sedan länge. Bröderna presenterar sig, men Edvard har inte tid. Han ska arrangera en boxningsturnering i staden och måste träffa alla boxarna. Han har den lilla vanan att ge var och en en blå nalle inför varje match. Alla vill följa med. Kartongen med nallarna får inte plats i Edvards bil, eftersom både Tryggve och Cornelia tränger sig in, utan han måste under stor vånda lämna den till Roy och Roger. De lovar att följa tätt efter på väg till arenan. Snart har de förlorat kontakt med varandra och de två ekipagen åker kors och tvärs i Köpenhamn för att hitta varandra.

Roger kommer på att de när allt kommer omkring har hittat fel person. Den de söker heter Rune Edvard Persson, den de hittat heter Edvard Rolf Persson. Bröderna åker tillbaka till Sverige. I Köpenhamn blir läget alltmer prekärt för Edvard Persson. Nallarna innehåller nämligen mutpengar till boxarna för läggmatcher och nu är alla ute efter att ge honom stryk.

Roy och Roger övernattar hos ett vänligt gammalt par. Dessa tar reda på att den Edvard Persson bröderna söker bor i Simrishamn. De åker dit, Edvard blir mycket lycklig över att äntligen få se sina barn och sjunger en glad sång. Han säljer huset och följer med för att återigen fria till sin fru.

Bröderna är tillbaka på sin mack. Miltons kommer tillbaka från semestern och med dem Rolf, som återförenas med sin Maj. Nallarna säljs för 75 kronor styck och har gått åt innan Cornelia hunnit leta rätt på dem och berätta att de innehållit stora penningsummor. Värderingsmännen återkommer och det visar sig att de haft fel, det blir ingen tvångsinlösen.

Roy och Roger tar med sig flickvännerna och åker till sjön för att fiska - tjejerna stannar dock kvar på land. Tillsammans sjunger bröderna ut sin livsfilosofi "Det ska va' gött å leva".

Pressreaktion Svensk filmografi

Besvikelsen över filmen var stor i kritikerkåren.

Leif Furhammar, DN: "Allt verkar gjort på en löftesrik receptblandning med smak av både Buster Keaton och Åsa-Nisse i väl avvägd balans. Men snart försvinner Keatonkryddorna och den här njutbara välavvägningen.

Dessutom sviker filmen sin provinsiella lustspelsförankring och skickar iväg intrigen till de anonyma storstäderna Stockholm och Köpenhamn. Jag tror det är ett allvarligt missgrepp. Det är ett svek av samma art som när Åsa-Nisse måste åka till Mallorca för att det tog slut med uppslagen i Knosjö. (-)

Det hela är rätt trivsamt, men det är faktiskt inte särskilt skrattretande. (-)

Ack, hur gärna skulle man inte vilja utropa att Macken är lösningen på den svenska filmkrisen.

Den är inte det."

Sven Malm, SvD: "Filmen Macken är en 90-talsvariant på den svenska 30-talsfilmen, ett par dumma typer i jakt efter sin pappa, lite bond- och situationskomik, några skumma typer och ett par glada typer.

Jämfört med de tidigare Eriksson-filmerna saknar den här tyvärr de halsbrytande och smått geniala infallen. Macken lunkar på i ett tryggt men såsigt tempo. Transportsträckorna är långa och ofta poänglösa. Man kan med bästa vilja i världen inte säga att detta är en bra film."

Petter Karlsson, Expr: "Claes Erikssons styrka är som vanligt hans förkärlek för detaljer:

Mesige Miltons fotriktiga sandaler, tärningar för bilrutan och vindtygsjackan vi alla sett någon fet granne bära. (Lägg också märke till frisörens klocka som har saxar till visare!)

Men helheten är tunn.

Aj då, Macken."

Jens Peterson, AB: "Kom tillbaka Åsa-Nisse, allt är förlåtet. (-)

Roy och Roger har alltså blivit 90-talets Åsa-Nisse och Klabbarparn. Det är inte snällt mot de trevliga bilmekanikerna.

I TV-serien var de avspända, förnuftiga hjältar som dolde sitt folkvett bakom fula kepsar och en trög dialekt. Man lurades att tro att de var dumma. (-)

Claes Eriksson har dammat av de flesta typer och klyschor från de senaste decenniernas pilsnerfilmer. Sedan har han skrivit en intrig på baksidan av ett frimärke. (-)

Macken har inte kostat mycket, varken pengar eller ambition. Dess enda dragningskraft är etiketten 'känd från TV'."

Jan Aghed, SDS: "Claes Eriksson, som svarat för manus och regi, och hans SF-producent Waldemar Bergendahl kan här notera en avsevärd humoristisk framgång, för såvitt de hyst ambitionen att sätta nytt svenskt rekord i talangfri lågkomik. Bingo!

Beträffande Macken kan man upprepa ett utlåtande som en amerikansk recensent en gång i tiden gav om en ung förmågas förstlingsverk: den här filmen har inte släppts ut, den har rymt. Först efter ett drygt timslångt lidande, varunder man bara gapat av förundran över att ett filmbolag kan slösa produktionspengar på buskis i snigeltakt, en sådan debil dialog, så erbarmligt spel och så visuellt stendöda scener, syns något tecken på begåvning till i bild, och då i form av Hans Alfredson. (-)

Men varför han blir glad över att träffa två sådana ointressanta fårskallar till söner är det omöjligt att bli klok på."

Kommentar Svensk filmografi

En ovanlighet med lanseringen av Macken var att den inte förhandsvisades. Orsaken var att regissören och manusförfattaren Claes Eriksson inte ville få dåliga recensioner. I stället ordnades PR-jippon under inspelningen, som Macken-tåget, vilket gav bra resultat i form av förhandsreklam. Den uteblivna pressvisningen resulterade bl a i att Arbetet avstod från recension överhuvudtaget. Dessutom krävde Eriksson att filmen inte skulle släppas på video om den spelade in sina produktionskostnader.

Filmen fick dålig kritik av recensenterna, men älskades av publiken. Nästan 100.000 personer såg filmen under premiärhelgen, vilket var mer än någon annan julfilm. Den 10.1.1991 hade drygt 350.000 personer sett filmen och den hade spelat in 17 Mkr (produktionskostnad ca 10 Mkr). Fenomenet blåste återigen liv i debatten om kritik- kontra publiksmak.

Filmen gick bättre i landsorten. Claes Eriksson kommenterade i AB 28.12.1990): "Det kanske ligger något i det... Storstäderna har en större finsmakarpublik, som ser mer sofistikerade komedier. Jag är inte mycket för sådana. Jag tycker t ex Woody Allen var bättre i sina första, mer bullriga, filmer än i salongskomedier som Hannah och hennes systrar." "Bättre än så här kan jag inte", sade han i Expr 22.12.1990.

Den mack som användes i filminspelningen var en riktig mack som drevs av Nils och Sonja Johansson i Bitterna utanför Vara i Västergötland.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se