Det sociala arvet (1993)

Media (1 st)

Den sista delen i Stefan Jarls klassiska trilogi om de svenska modsen Kenta och Stoffe , där första delen utgörs av Dom kallar oss mods (1968) och den andra delen Ett anständigt liv (1979). Trilogin avrundades 2006 med kortfilmen Epilog.

"Alltihop är en jävla smet av ömsesidiga förhållanden mellan dem framför och mig bakom kameran. Jag växte ihop med dem jag filmade. Och dem med mig." Som citatet från Stefan Jarl antyder handlar Det sociala arvet inte bara om barnen till huvudpersonerna i Dom kallar oss mods, utan också om hur regissörens handlingar inverkar på och bidrar till att forma de livsöden som skildras.

Det sociala arvet är den avslutande delen i Stefan Jarls klassiska dokumentärfilmstrilogi om modsen i Stockholm som inleddes med Dom kallar oss mods 1968. I den första filmen följde Jarl och medregissören Jan Lindkvist de tonåriga modsen "Kenta" och "Stoffe" och deras vänner, arbetarklassungdomar från Stockholms förorter som gjorde uppror mot samhällets förväntningar, samtidigt som de i intervjuer vittnade om uppväxtmiljöer präglade av missbruk, misshandel och misär.

Många av modsen var redan i den första filmen på god väg in i samma alkoholism som förstört deras barndom. På sjuttiotalet, då den mörka uppföljaren Ett anständigt liv spelades in (och slog publikrekord för dokumentärfilm) hade merparten av modsen avancerat från spritmissbruk till narkotika, och dog som flugor i överdoser. Utvecklingen i de två första filmerna gick därmed helt i linje med barnpsykiatern Gustav Jonssons teorier (publicerade på sextiotalet) om hur barn till personer som är socialt marginaliserade ofta "ärver" föräldrarnas problem. Titeln på den tredje filmen signalerar alltså regissörens pessimistiska förväntningar; filmen handlar om hur modsens barn hanterar det så kallade sociala arvet, och genom inklippta bilder från de tidigare filmerna gör Jarl jämförelser mellan nu och då. Men redan i öppningsscenen, där en telefonsvarare spelar upp ett rasande meddelande från Stoffes fru Lena, som förklarar för Jarl att det minsann inte ska bli någon tredje film, är det tydligt att motsträviga och motsägelsefulla röster kommer att utmana regissörens tes.

Jarl leker med idén att kontakta Stoffes son Janne men väljer istället att fokusera på Kentas son Patric och Carina, dotter till "Jajje" som också var med i de tidigare filmerna. Patric har bott hos sin mamma, Eva, medan Carina har växt upp i fosterhem men har återetablerat kontakt med sin far. Vi följer Patric när han mönstrar och muckar, och ser Carina ta studenten. Lumpen och studenten: socialiseringsritualer som signalerar att modsens barn är på väg in i det samhälle som deras fäder gjorde uppror emot på sextiotalet.

De tre filmerna om modsen representerar nedslag i olika tidsepoker i det moderna Sverige, och att återse samma personer i olika delar av deras liv är ett effektivt dokumentärt grepp. Men Modstrilogin är mer än summan av de livsöden och den samhällsutveckling som skildras. Filmerna låter oss också på ett fängslande sätt följa en egensinnig svensk dokumentärfilmares utveckling och förhållningssätt till filmmediet. Den första filmen är ung på så många sätt: filmens svartvita fräschör och den tekniska lekfullheten utifrån den begränsade budgeten matchar det helt nyinvigda svartvita mönstret på Sergels torg och modsens ekonomiska situation. Ett anständigt liv är en expressionistisk färgfilm, ett mörkt, suggestivt och argt porträtt av ett samhälle som låtit Stockholms city missfärgas av modsens blod utan att försöka hjälpa dem. I den sista delen reflekterar en mer mogen filmskapare över sin egen roll i berättelsen om modsen. Om den första filmen åtminstone delvis följde devisen att låta filmkameran registrera vad som händer "som en fluga på väggen" gör Jarl i Det sociala arvet ingen hemlighet av att hans kamera snarare är en fluga mitt i livets soppa, som påverkar alla inblandade – och som kanske har bidragit till att ge modsens barn perspektiv på sin uppväxt.

Ingrid Stigsdotter (2015)

Den här filmen finns i distribution hos någon annan än Filminstitutet. För bokning av filmen, kontakta aktuell distributör direkt. Se längre ned på sidan under rubriken ”Bolag”.

Läs mer om denna film i vår artikel "Intervju med Jessica Nettelbladt"

Se denna film i Minibion inne i vårt bibliotek i Filmhuset

Originaltitel	Det sociala arvet : Den avslutande delen i en trilogi
Svensk premiärtitel	Det sociala arvet
Alternativtitel	Misfits to Yuppies (alternativtitel använd vid internationell lansering) L'héritage social (alternativtitel använd vid internationell lansering)
Videotitel i Sverige	Det sociala arvet

Regi	Stefan Jarl
Manus	Stefan Jarl
Producent	Stefan Jarl
Foto	Per Källberg
Musik	Fläskkvartetten (originalmusik)
Klippning	Anette Lykke Lundberg
Ljudtekniker	Stefan Jarl
Regiassistent	Henrik Georgsson
Rådgivare	Carsten Palmær (manus)
Fotoassistent	Olof Jonsson
Ljussättare	Gunnar Andersson
Negativklippning	Kerstin Hellgren
Optisk printer	Christer Berglund
Musikarrangör	Fläskkvartetten Kenneth "Kenta" Gustafsson
Orkester	Fläskkvartetten 22-Pistepirkko
Ljudläggning	Bengt Andersson Wille Peterson-Berger Per Carleson Peter Holthausen Lars Jameson
Mixning	Per Carleson Berndt Frithiof
Övrig medarbetare	Gunnar Källström (kompletterande foto) Olof Jonsson (kompletterande foto) Anders Cederholm (kompletterande foto)

Stefan Jarl
Kenneth "Kenta" Gustafsson
Eva Blondin
Patric Gustafsson
Jan "Jajje" Klingryd
Carina Pettersson
Doddo			m.fl.

Produktionsbolag	Stefan Jarl Filmproduktion AB		(med ekonomiskt stöd av)
Finansiär	Forskningsrådsnämnden
	Allmänna Barnhuset
	Folksams Sociala Råd
	Svenska Filminstitutets Garantinämnd
	Socialstyrelsen
	Konstnärsnämnden
	Brottsförebyggande Rådet
Distributör i Sverige (35 mm)	Folkets Bio AB	1993
Distributör i Sverige (DCP)	Folkets Bio AB	2016
Distributör i Sverige (hyrvideo) (fysisk)	Föreningen Filmcentrum	1995
Distributör i Sverige (köpvideo)	Stefan Jarl Filmproduktion AB	1995
Laboratorium	FilmTeknik AB
Mixning	Studio Lagnö AB
	FilmMixarna AB
Övrigt bolag	Animagica Film & Video AB		(grafisk form)
	Filmfotograferna AB		(kompletterande teknisk utrustning)

Filmen är den avslutande delen i en trilogi som inleddes med Dom kallar oss mods (1968/6) och följdes av Ett anständigt liv (1979/7). Filmen är tillägnad modsens barn. Stefan Jarl undrar vad som egentligen hänt med Kentas, Stoffes och Jajjes barn. Är dessa barn till utslagna föräldrar förlorade från början? Filmen igenom klipper Jarl in scener från de båda föregående filmerna som kommenterar de intervjuer som görs.

Stoffe dog av en överdos heroin under inspelningen av Ett anständigt liv. På sin telefonsvarare hör Stefan Jarl - efter ett meddelande från dokumentärfilmaren Arne Sucksdorff - hur Stoffes fru Lena förbittrad förbjuder honom att träffa hennes och Stoffes son. Hon säger att hon är trött på Jarls trakasserier och att det inte ska bli någon trilogi. Jarl går till en kyrkogård och letar reda på Stoffes gravsten.

Stefan Jarl söker upp Kenta i hans lägenhet i Jakobsberg. Kenta har just blivit stämd för att olovligen ha förtärt alkoholhaltiga drycker på offentlig plats. Själv hävdar han att han enbart druckit cider. Åtalet ogillas då vittnet på avstånd inte kunnat garantera att Kenta druckit något annat än cider.

Kenta har också fått barn. Sonen Patric mönstrar och gör sin miliärtjänst när vi träffar honom i denna film efter att ha sett klipp med honom som liten i Ett anständigt liv. Han är en ung, sympatisk man som vill bli egen företagare. Patrics mamma Eva tappade Jarl kontakten med när hon flyttade till en förort norr om Stockholm. Efter att ha suttit en tid på kvinnofängelset Hinseberg drev hon en liten butik, som dock inte klarade konkurrensen. När Jarl nu träffar henne igen har hon bestämt sig för att flytta till den lilla orten Hallabro i Blekinge, där hon köpt ett hus och tänker öppna kafé och pensionat. Kenta följer med i flytten; tillsammans ska de försöka skapa ett nytt liv. Kenta vill bort från alkoholmissbruket och har sagt upp sig från sitt jobb.

Även Kentas och Stoffes kompis Jajje intervjuas. Vi får se honom i Dom kallar oss mods, där han berättar att han själv tror att han kommer att bli alkoholist, och i Ett anständigt liv, där han är en sliten man med bibehållen livsglöd. Hans dotter Carina är också ett modsbarn. Hon säger att hon sett alkoholismen på nära håll och blivit stark av det. Jajje har fått hjälp av folk som trott på honom och han har börjat tro på sig själv. Han har fått ett fast arbete för första gången sedan han och Stoffe arbetade på Posten 1966. Jajje är glad över att äntligen bli en skattebetalare, så mycket som han kostat samhället.

På vintern flyttar Eva och Kenta till Blekinge. Kenta sjunger en egen visa och spelar gitarr. Han är orolig för hur de ska klara det nya livet. Eva däremot är förtröstansfull. När Eva fyller fyrtio år skålar de i champagne. Kenta är fullt sysselsatt med att renovera huset. Patric kommer på besök och imponeras lite av sin fars händighet. Patric är ungefär lika gammal som Kenta var i Dom kallar oss mods. Patric har förträngt det som varit dåligt i barndomen. Han träffade sin pappa ganska sällan, och då tyckte han att Kenta var lugn.

Stefan Jarl och Kenta upptäcker att Stoffes son Janne bor nära huset där Kenta och Eva bor nu. När Stoffe dog kom Janne på fosterhem. Nu arbetar han som bilmekaniker. Jarl och Kenta kör iväg för att leta upp honom. Kenta hittar honom i en bilverkstad, men Jarl stannar i bilen och vill inte längre träffa honom. Han minns modern Lenas hot. Varför ska han störa Janne i hans nya liv? På hemvägen i bilen är Kenta förbannad på Jarl för att han ångrat sig. Jarl berättar inte för Kenta om Lenas telefonsamtal.

Carina är också ett fosterhemsbarn. Hon menar att barn måste få träffa sina föräldrar. Socialen bestämde att hennes mamma, som var alkoholist och tablettmissbrukare, inte var lämplig som mor. Carina har en fin bild av henne, kanske alltför fin. Hon dog när Carina var tolv år.

Patric var en riktig mammagris. Han bor ensam nu, vilket känns bra. När han hälsar på i Blekinge är det föräldrarnas regler som gäller.

Carina berättar att hon träffade Jajje när hon var liten. Efter det att hon kom till fosterhemmet höll han sig undan, men när Carina var sexton år sökte hon upp honom. Hon tyckte då att de var mycket lika.

Patric hyser inte heller något hat gentemot sina föräldrar. Han säger att det inte finns så mycket att vara arg för. Patric muckar och festar på en färja.

Eva och Kenta inviger sitt pensionat Crazy House, där Eva också inrett en presentbod som hon stolt presenterar.

Patrics barndomskamrat Doddo intervjuas. Både han och Patric är försäljare och kommunicerar med varandra med biltelefoner. Doddo tillhör yuppiegenerationen. Han tycker att pengar betyder mycket, eftersom pengar ger oberoende. Det är viktigt att ha snyggt omkring sig och kunna resa någonstans när man vill. Patric är också villig att slita hårt för att en gång ha ett eget företag. Det är viktigt att lyckas, att kunna ge sin framtida familj vad den behöver. Han vill kunna det han håller på med och ha kontroll. Stefan Jarl frågar sig varför han oroat sig så mycket över den här generationen. Han trodde de var uträknade. Han konstaterar sakligt att han läst för många böcker om det sociala arvet - ingen är dömd på förhand att gå under.

Carina tar studenten 1991. En mycket stolt Jajje tar emot henne vid studentavslutningen med sedvanlig skylt med uppförstorat fotografi. Carina strävar efter ett tryggt liv och ett trivsamt arbete.

I Blekinge konstaterar Kenta och Eva att det inte gått riktigt som de tänkt sig. Pensionatet har inte gått så bra. De klarar inte uppehället längre. Kenta har inget att se fram emot i Stockholm heller. Han vet att han är tillbaka i gamla vanor så snart han kommit dit. Kenta sjunger en egen visa om hur han sticker ifrån byn. Han liftar tillbaks till Stockholm. Väl hemma igen fastslår han att han alltid kommer att vara ett mods, och att han är stolt över det. Han säger sig vara Sveriges fattigaste luffare.

Stefan Jarl visar i slutscenerna bilder från dagens Stockholm: affärsgator, hemlösa luffare, punkare, välsminkade damer och skinheads. Som symbolhandling bränner Jarl avslutningsvis upp den jacka han burit i filmen, vilken bär ett porträtt av Malcolm X och dennes devis "By Any Means Necessary".

Censurnummer	131930
Datum	1993-03-18
Åldersgräns	Tillåten från 7 år
Originallängd	2369 meter
Kommentar	Aktlängder: 579-527-526-376-361 m.

Bildformat	1.66:1
Ljudsystem	Dolby Stereo 04
Färgtyp	Svartvit och färg
Bärare	35 mm
Hastighet	24
Längd i meter	2369 meter
Längd i minuter	86 min
Akter	5 rullar
Dialogspråk	Svenska

Pressreaktion Svensk filmografi

En enig kritikerkår välkomnade varmt Stefan Jarls avslutande del av trilogin om modsen Kenta, Stoffe och Jajje och deras barn. Med Det sociala arvet menade man att han ännu en gång visat att han är Sveriges främste dokumentärfilmare.

Jens Peterson, AB: "Filmen inleds med en telefonsvararröst, Stoffes änka uttalar sin förbannelse över Jarl, och förbjuder honom att leta upp hennes son.

Hur långt ska en dokumentärfilmare gå? Det är en av frågorna i Det sociala arvet, och svaret får man när Jarl bränner upp sin Malcolm X-jacka på slutet.

Allt det här låter tungt och allvarligt. Och viktigt är det förstås, men Det sociala arvet är också en rolig film, en tragikomisk svensk rapport där de färgstarka Kenta och Jajje ställs mot de allvarliga, mogna arvingarna. Kenta är en burlesk berättare, och Jarl får t o m en episod där Kenta åtalas för att ha druckit på allmän plats att bli underhållande.

Även de som inte sett Dom kallar oss mods och Ett anständigt liv har glädje av filmen, som innehåller minnesbilder från de två första filmerna.

Se den."

Bernt Eklund, Expr: "För 25 år sedan röjde Kenta och Stoffe och deras kompisar runt i Stockholm, de drev med knegarna och etablerade en egen tillvaro vid sidan av Svenssons trista trampande.

Dom kallar oss mods hette Stefan Jarls och Jan Lindqvists film. Den orsakade stort rabalder, Svensson lät sig provoceras.

I skiftet mellan 70- och 80-tal skapade fortsättningen, Stefan Jarls Ett anständigt liv, ny uppståndelse. Men nu var tonen en annan, den glada revolten hade gått under i droger och missmod. Stoffe dog av en överdos praktiskt taget inför filmkameran. Som infernoskildring överträffar Ett anständigt liv det mesta som gjorts i vårt land.

Här är trilogins tredje del. Den drivs av en överrumplande optimism. Livet går vidare - hela tiden, med okuvad kraft."

Hans Schiller, SvD: "Det sociala arvet lyckas ändå framkalla eftertanke, främst genom det (som det tycks) i sista minuten pålagda slutet, men annars är det mest en film om en ursäktande Stefan Jarl som tror att han hade fel när han trodde på det sociala arvet och som inte vill tränga in på de domäner han tidigare betraktade och skildrade på ett, som han nu tycker, förutfattat sätt.

Det sociala arvet blir på något sätt en film om allas vår tro på och förhoppningar om framtiden, en film som visar att när verkligheten bjuder på ett annat facit än det som formulerats i teorin så är det inte säkert att verkligheten har rätt. Teorin och de dystra profetiorna kan slå tillbaka och få rätt snabbare än vi anar. Det känns som om det inte skall stanna vid en trio filmer, fyran bör bli mer spännande än såväl vi som Stefan Jarl kunde ana."

Hanserik Hjertén, DN: "Här saknas självklart dynamiken och dramatiken kring revoltörer och knarkare i de tidigare delarna. Här finns inga suggestiva metaforer och emotionella råsopar i magen. Däremot många glada skratt, för Kenta Gustafsson är Sveriges roligaste man på film, utan ansträngning.

Det sociala arvet är mer utredande och jämförande. I återblickande bildrutor sammanställs nuet med det förgångna. Långa intervjuavsnitt fungerar som block i en byggnad.

Färdigbyggt, alltså, och utmärkt att hela trilogin nu blir tillgänglig på Folkets Bios nya biograf.

Den vittnar om en unik och storartad insats i svensk filmhistoria, av en man vars eld - när det gäller filmkonstens sociala ansvar - nog är den största i landet."

Jan Aghed, SDS: "Nu ifrågasätter denna sista del i Jarls modstrilogi inte bara det sociala arvets betydelse (låt vara att indiciekedjan kan te sig väl otillräcklig: endast Patric, Carina och Janne). Indirekt polemiserar filmen också mot de beteendeforskare som sedan en tid, till förmån för reaktionära socialpolitiska intressen, hävdar ärftliga faktorers avgörande betydelse för personlighetsutvecklingen.

Patric och Carina tycks ha kommit bägge teorierna eftertryckligt på skam. Hon verkar vara en ovanligt mogen och klok ung tjej, som trots mörka minnen frimodigt blickar framåt. Hennes monolog rakt in i kameran om traumat efter mammans död är en av denna starka films tyngdpunkter. Hon har en idealistisk syn på sin framtid, medan Patric betonar ekonomiska värden och i all sin sympatiska framtoning tycks vara en typisk produkt av ett mycket materialistiskt och konsumtionsfixerat samhälle.

Stark, sa jag, för det finns få filmare - och ingen annan i Sverige- med Stefan Jarls förmåga att porträttera ett samhälles tillstånd genom en handfull individuella öden och med samma djupa solidaritet gentemot sina huvudpersoner och deras ogynnsamma förutsättningar. Modstrilogin borde vara obligatoriskt studium för både filmskoleelever och samhällsforskare. Tack vare den vet vi mycket mer om livet och utvecklingen i det svenska samhället under det senaste kvartsseklet än vi annars skulle ha gjort.

Strukturellt och dramatiskt har inte tredje delen samma självklara kraftfält och organisation som de båda första filmerna. Tänk bara på den omstridda samlagsscenen i Dom kallar oss mods och på Stoffes död av en överdos heroin i Ett anständigt liv. Det sociala arvet är snarare en fängslande psykologisk studie av föräldrar och barn, som inte nödvändigtvis är beroende av att man sett de föregående delarna, eftersom inklippsbilder orienterar oss om huvudpersonernas förflutna. Filmen hålls samman av Stefan Jarls solidariska intresse för dem och deras bakgrund och av hans uppmärksamhet på deras omgivning, förmedlad i skarpa glimtar av ett Sverige som ännu mer än i Ett anständigt liv avtecknar sig som en nation utan gemenskap, samhörighetsimpulser och medkänsla, frusen i kritisk splittring och klasskiktning -företagsnedläggelser, arbetslöshet, isolerade ungdomsgrupper, nyfattigdom å ena sidan, biltelefoner och lyxkonsumtion å den andra. "

Kommentar Svensk filmografi

Det sociala arvet är den tredje och avslutande delen i Stefan Jarls (f 1941) stora filmprojekt om Kenta, Stoffe, Jajje och deras barn. Ett projekt som spänner över 28 år. De inledande delarna, Dom kallar oss mods (1968/6), gjord tillsammans med Jan Lindqvist (f 1941), och Ett anständigt liv (1979/7), väckte stor uppmärksamhet och debatt och var betydande publik- och kritikerframgångar. Tillsammans sågs de av drygt en miljon biobesökare, och inhöstade en rad nationella och internationella priser.

Den första filmen skildrar upproret mot Svensson-livet hos en grupp förortsungar som själva beskrev sig som mods. Den andra filmen, som Jarl redan då kallade för "del två i en trilogi", skildrar hur revolten omkom i knark. Under filminspelningen avled Stoffe av en överdos heroin. Kenta ville sedan vända livet till det bättre. Efter premiären på Ett anständigt liv deltog han i schlagerfestivalen, gjorde en LP och hamnade på Svensktoppen med "Just idag är jag stark".

I Det sociala arvet ville Stefan Jarl främst skildra modsgenerationens barn. I filmen är de ungefär lika gamla som Kenta och Stoffe var i Dom kallar oss mods. Här förekommer också Stefan Jarl själv för första gången framför kameran. I Det sociala arvet vänder han sig mot den sociala determinism som präglar de båda tidigare filmerna. Så här skriver han i ett brev 10.8.1992 till vännen och kollegan Carl Henrik Svenstedt (f 1937):

"Ett anständigt liv bygger i många avseenden på teorin om det sociala arvet. Denna teori betyder kortfattat: sådan far, sådan son, dvs vi ärver vår sociala miljö minst lika mycket som vår genetiska. I Ett anständigt liv presenteras de medverkande som offer för sina föräldrars 'felsteg', de ges inte någon större chans här i livet. Som barn till alkoholister och missbrukare är de i stort sett dömda på förhand. Den här teorin har jag med åren kommit att betrakta med en tilltagande avsky. Jag anser idag inte bara att den är otillräcklig, jag anser att den är befängd. Den stämmer inte, den är på många sätt en produkt av 'socialdemokratisk filosofi': kan vi bara ändra miljön, så ändrar sig människorna också. Det finns många poänger med ett sådant resonemang, allt blir åtkomligt för instrumentell välfärdspolitik. Det är därför som jag kallar den här filmen Det sociala arvet (utan att jag därmed menar att det är en bra titel på den färdiga filmen. Den kommer säkerligen att heta något helt annat). Kentas son, Patric, är inte dömd att gå under, det är bara jag som dömt honom till undergång i Ett anständigt liv. Det är den här inställningen som jag hade tänkt göra upp med." (Filmkonst nr 21; se Källmaterial).

Stefan Jarls planer på att få med alla modsbarn i filmen gick dock i stöpet. Stoffes son Janne, som arbetar som bilmekaniker i Blekinge, avstod han från att söka upp efter hotelser från Jannes mamma Lena. För Sydsvenskans Jan Aghed berättar han om sin pragmatism (7.2.1993): "Jackan som jag har på mig i filmen bär texten: `By Any Means Necessary. Orden associerar till frågan om hur man behandlar människor i en dokumentärfilm." På frågan "Ska man verkligen gå fram hur hänsynslöst som helst" svarar Jarl: "Jag tycker inte det. Lenas reaktion kom som en chock. Så inställd som jag var på att ha med alla modsens barn - det var ju barnen som var själva poängen med del tre - tänkte jag att det här reder jag aldrig upp. Så småningom intalade jag mig att liknande situationer alltid uppstår då man gör dokumentärer. Man måste ständigt vara beredd att korrigera sina planer. Och nu är jag glad över att jag inte fick med Janne. Filmen har vunnit på att ställa ett ungt manligt och ett ungt kvinnligt perspektiv - Patrics och Carinas - mot varandra."

Inspelningen av Det sociala arvet pågick i omgångar mellan 1987 och 1992. Budgeten slutade på omkring fyra miljoner kronor, en blygsam summa för en långfilm. Klippningen tog exakt ett års tid. Klipparen Anette Lykke-Lundberg var med redan på Ett anständigt liv, liksom filmfotografen Per Källberg (f 1947) och delar av ljudteamet.

Stefan Jarl tappade en av sina betrodda medarbetare i samband med filmen, nämligen filmmusiktonsättaren m m Ulf Dageby (f 1944), som bl a gjort originalmusiken till Ett anständigt liv. Dageby ogillade de tidiga prov han fick se av Det sociala arvet och ville inte komponera filmmusiken. Enligt Jarl rekommenderade Dageby honom att lägga ned projektet, eftersom han tyckte filmen verkade för dålig. Förtvivlad över beskedet upphörde Jarl med klippningsarbetet i två månader. Om sina våndor att förlora Dageby och om sin revanschlusta gentemot honom berättar Jarl för Carl Henrik Svenstedt i "Kinnekulle - Paris, En brevväxling", utgiven som ett nummer av tidskriften Filmkonst. Brevväxlingen ägde rum under drygt ett år 1992-93, och ger därmed intressanta inblickar i tillkomsten av Det sociala arvet.

Filmen hade världspremiär 12.2.1994 vid filmfestivalen i Göteborg. I mars samma år deltog hela trilogin i Cinéma du Réel i Paris. I december tilldelades Stefan Jarl det europeiska filmpriset Felix för årets bästa dokumentärfilm. Vid Göteborgs filmfestival 1994 fick han ta emot Svenska Filmkritikerförbundets pris för bästa film 1993, något som gladde dem som menade att han förbigåtts under Guldbagge-utdelningen. Av Svenska Filmakademin fick han dessutom motta en silverplakett för trilogin. Publikframgången var dock långtifrån lika stor som för de båda tidigare filmerna i trilogin. Med sammanlagt drygt 19.000 biobesökare lyckades filmen inte komma upp i de 30.000 besökare som filmavtalet stipulerar för att en film ska få efterhandsstöd.

		Sverige		1987	1992
	Stockholm
	Jakobsberg, Järfälla kommun
	Hallabro, Ronneby kommun

Sverigepremiär	1993-04-02	Victoria	Stockholm	Sverige	87 min
	1993-04-02	Zita - Folkets Bio	Stockholm	Sverige	87 min
Videorelease	1995-05			Sverige	84 min

Originaltitel	Till the Day I Die
Kompositör	22-Pistepirkko
Textförfattare	22-Pistepirkko
Framförs av	22-Pistepirkko

Originaltitel	She's So Shy
Kompositör	22-Pistepirkko
Textförfattare	22-Pistepirkko
Framförs av	22-Pistepirkko

Originaltitel	Swamp Blues
Kompositör	22-Pistepirkko
Textförfattare	22-Pistepirkko
Framförs av	22-Pistepirkko

Originaltitel	Jannelåten
Kompositör	Gustav "Stoffe" Svensson
Textförfattare	Gustav "Stoffe" Svensson
Sångare	Gustav "Stoffe" Svensson

Originaltitel	Hallabroflytten
Kompositör	Kenneth "Kenta" Gustafsson
Textförfattare	Kenneth "Kenta" Gustafsson
Sångare	Kenneth "Kenta" Gustafsson

Originaltitel	Hem igen
Kompositör	Kenneth "Kenta" Gustafsson
Textförfattare	Kenneth "Kenta" Gustafsson
Sångare	Kenneth "Kenta" Gustafsson

European Film Award	Berlin	1993			(bästa europeiska dokumentär)
Nöjesguidens Stockholmspris	Stockholm	1993
Svenska Filmakademins silverplakett	Stockholm	1993			(För hela trilogin)
	Stockholm	1993			(För hela trilogin)
Svenska Filmkritikerförbundets pris	Göteborg	1993			(årets film)

Dom kallar oss mods (1968)	Citeras i	Det sociala arvet (1993)
Ett anständigt liv (1979)	Citeras i	Det sociala arvet (1993)

Dokumentärfilm

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Kopia
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Polyester
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Polyester
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	2362

Typ	Kopia
Materialbas	Polyester
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Polyester
Bärare	35 mm

Typ	Duplikatnegativ
Bärare	35 mm
Längd i meter	2369

Typ	Duplikatpositiv
Bärare	35 mm
Längd i meter	2369

Typ	Tonnegativ
Bärare	35 mm
Längd i meter	2369

Typ	Printmaster
Bärare	35 mm

Typ	Slutmix
Bärare	17,5 mm

Typ	Slutmix
Bärare	35 mm

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Storlek	Cirka 70 x 100 cm
Antal exemplar	2
Affischtitel	"DET SOCIALA ARVET"

Storlek	Mindre än 40 x 75 cm
Antal exemplar	2
Affischtitel	"DET SOCIALA ARVET"

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Svartvitt papper	4
Färg papper	19
Dia	2
Album	Nej

Typ	Övrigt tryck
Språk	Svenska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Svenska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Engelska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Franska

Ljudtyp	Ljud
Färgtyp	Färg
Längd i minuter	87 min
Dialogspråk	Svenska

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	ProRes

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	DCP

Typ	Digitalt ljud
Bärare	WAV

Typ	Digitalt ljud
Bärare	WAV

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	H264