Nu är pappa trött igen (1996)

Media (1 st)

Originaltitel	Nu är pappa trött igen
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Marie-Louise Ekman
Producent	Peter Gustafsson (som Peter "Piodor" Gustafsson)
Manus	Marie-Louise Ekman
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Hippie AB AB Svensk Filmindustri
Utmärkelser	Guldbaggenominerad Visa utmärkelser
Åldersgräns	Tillåten från 11 år
Sverigepremiär	1996-08-30

Medverkande

Gösta Ekman
pappa, herr Khopp

Chatarina Larsson
mamma

Rebecka Hemse
dottern

Marika Lagercrantz
den andra frun

Örjan Ramberg
källarmästaren

Rolf Skoglund
den ryckige mannen

Visa fler

Handling

En man, uppenbarligen starkt berusad, anländer i bil till en imposant byggnad. Hans båda ledsagare, en man och en kvinna, försöker hjälpa honom uppför den höga ingångstrappan....

Visa hela handlingen

Press

Storstadspressen gav filmen ett i huvudsak uppskattande mottagande, även om det förekom anmärkningar mot den för monotoni och longörer. Särskilt framhöll man regissörens...

Visa all press

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

En man, uppenbarligen starkt berusad, anländer i bil till en imposant byggnad. Hans båda

ledsagare, en man och en kvinna, försöker hjälpa honom uppför den höga ingångstrappan. Han

avvisar dock deras assistans och tar sig själv, raglande och snubblande, upp till husets

port, där han inträder.

Några dagar senare. Mannen - herr Khopp - har installerat sig på sjukhuset ( som han

alltså anlände till i den tidigare scenen). Han delar rum med en spastiker med ryckiga

rörelser och stora talsvårigheter. Båda är iförda sjukhuskläder.

Khopp är faderligt beskyddande gentemot den ryckige mannen. I brist på aktiv

samtalspartner - den ryckige mannen kan bara uttrycka sig gutturalt - pratar han själv på i

en enda lång monolog. Han orerar, docerar, är ibland vänligt sträng mot den ryckige mannen,

blir sentimental, rycker upp sig, ger rumskamraten goda råd så att han ska sluta skaka. Han

ringer efter avdelningssköterskan för att få hjälp, och när hon hänvisar till läkarens

medicinering, skäller han ut henne. Hon kontrar hotfullt med att han ska få flytta till en

annan avdelning.

Det växer så småningom fram en gemenskap mellan de båda patienterna. I en krampaktig

omfamning börjar de skratta tillsammans, ett skratt som övergår i gråt. Skratta så här,

skulle man inte kunna göra därute, säger Khopp. Till slut känner han sig besvärad av den

andres ömhetsbevis och drar sig undan.

Dig skulle man kunna använda till mycket, säger han. Jag har ett sånt jobb att jag

träffar många människor. När en stjärna kommer hit, så är jag där. Jag är den ende som kan

hantera en sån sak.

Rumskamraten får på nytt goda råd för att skakningarna ska upphöra: Du måste

koncentrera dig. Jag är psykolog, också. Du blir lugnare. Alla skådespelare är som du innan

dom ska in på scenen. Allt gör de sen med samma säkerhet därför att dom koncentrerat sig

innan. Du klarar nog av det här, ska du se. Låt dom inte stoppa i dig vad som helst, du

måste göra nånting själv också.

Han börjar gå groteskt som den ryckige mannen, som följer efter honom ut i

korridoren, till avdelningssköterskan. Hon säger att hon talat med läkaren om en flyttning

av Khopp: Intensiven är full, men på kortslutningen finns det en plats.

Khopp kopplar på sin charm: Jag trodde ni hade humor. När jag kommer ut, ska jag

ordna så att ni får se hur de finaste skådespelarna i det här landet arbetar. Jag hyser den

största respekt för er och er arbetsbörda. Jag sa samma sak till honom nyss. Det är ett knep

vi har inom teatern. Först lyssna till folk, sen säga nåt djärvt, och när man fått kontakt,

inte släppa greppet.

När sköterskan tror att han menar operan, avbryter han upprört: Nej, jag talar inte

om operan. Jag talar om privatteatrarna där man satsar skjortan för att få folk att skratta!

Honom där ska ni ta väl hand om, säger han och pekar på rumskamraten, ge honom lite

trevliga kläder.

Det har gått en tid och Khopp blir utskriven från sjukhuset, där han hämtas av samme

man som körde honom dit, källarmästaren Svalsjö. Khopp läxar upp honom närmast rutinmässigt.

Ingenting passar.

På sitt kontor förbereder Khopp en stor fest . Han är lite dragen när han ger sig

iväg hem till familjen. Frun (hustru nr 2, visar det sig) blir rasande för att han kommer

hem full, och man förstår att det inte är första gången. Jag vill inte veta av dig mer. Jag

vill se nåt vackert, skriker hon. Hon kastar ut honom.

Khopp sitter kraftigt berusad på krogen och arbetar med sina papper. Som vanligt

skäller han ut källarmästaren. Denne dryper iväg ut i köket. Han är sårad. Khopp följer

efter. Källarmästaren säger gråtande: Du behandlar mig som en gris. Alltid har jag fel. Så

har det alltid varit.

Khopp peppar upp honom: När det här jubileet är över, skulle det inte förvåna mig om

du får anbud utifrån. Ring till min dotter och be att hon kommer och hämtar mig.

Dottern bor hemma hos ex-hustrun, som, när hon vaknar av telefonen, far ut i

förbannelser över Khopp. När dottern gör sig redo att hämta honom, säger ex-hustrun: Han

förför alla liksom han gjort med mig en gång i tiden. Du är så lik honom.

Khopp vacklar ut från krogen, stödd på dottern. Nu ska du följa med mig hem. Jag kan

inte gå hem ensam, säger han.

Han sätter sig vid ratten och börjar en vinglig färd. Det var en jävla bil att köra

fel, klagar han. Hur går det för dig i skolan, fortsätter han. Pappa, jag har slutat skolan,

svarar dottern.

Nu ska jag kanske skiljas igen, säger han och blir gråtmild: Du ser hur allting är.

Du är sån. Det är min förtjänst. Nej, jag är inte bra. Jag har lurat alla. Jag tycker inte

om några.

Jo, du tycker om mig, invänder dottern. Ja, men du är som jag, svarar han, annars

hade jag aldrig brytt mig om dig.

De får ett brutalt mottagande av hustrun (nr 2), som slänger in en resväska till

honom på hans rum: Packa. Ta vad du vill.

Han blir på nytt utkastad.

Khopp är på sitt kontor sysselsatt med planeringen av den stora festen med hjälp av

ett kortsystem. Hustrun kommer med hans tillhörigheter. Han blir ledsen och gråter. Du

kommer väl i kväll, frågar han. Vi får se, svarar hon.

Han får också besök av ex-hustrun, även hon med saker som tillhör honom. De dricker

whisky, börjar gräla och hon virvlar om i hans kortsystem. Hela planeringen är omintetgjord.

På krogen skäller källarmästaren ut personalen, och får i sin tur ovett av

restaurangchefen som känner sig trampad på tårna.

Gästerna anländer, däribland avdelningssköterskan med den ryckige mannen. Khopp med

dotter infinner sig. Han är kraftigt berusad. Dottern bär kokett ett par vita trosor på

huvudet.

Khopp kritiserar mekaniskt källarmästaren för arrangemangen: Jag ska se till att du

får sparken.

Han bestiger orkesterestraden och talar i mikrofonen: Jag vill bara säga några ord

från dom som inte syns, därför att vi inte vill det- Dessa skådespelare, dessa människor som

offrar sina liv- (rösten bryts) som gjort allt för att ni, och jag, ska må bra-

Festens värd, generaldirektören, ingriper: Se till att han får telefon så vi får

iväg honom härifrån.

Khopp baxas ut, får med sig den ryckige mannen, och båda blir utkastade. Festen

fortgår.

Utanför krogen spelar den ryckige mannen munspel. Khopp vilar i hans famn. Det är

det bästa du nånsin gjort, säger han.

Ett festfyrverkeri hörs utbryta.

Pressreaktion Svensk filmografi

Storstadspressen gav filmen ett i huvudsak uppskattande mottagande, även om det förekom

anmärkningar mot den för monotoni och longörer. Särskilt framhöll man regissörens

konsekventa fasthållande vid en egen estetik, tematik och en personlig dramaturgi som något,

tyvärr, enastående i svensk film. Även skådespelarna, i synnerhet Gösta Ekman i titelrollen,

ägnades många berömmande rader.

Jan Aghed, SDS: "Marie-Louise Ekman är värd respekt som filmare för att hon envist

och kompromisslöst håller sig till en absolut egen värld. ( ) Som svensk spelfilm i gemen tar

sig ut måste man välkomna regissörer som vägrar att anpassa sig till

underhållningskommersialismens regler och djärvt månar sig om en konsekvent personlig

tematik och stil.

Avigsidan i Ekmans fall är en visserligen scenografiskt mönstergill, men visuellt

stillastående, teatralisk estetik med långa scener utan klipp och en överdriven, närmast

terroristisk tilltro till det talade och malande ordet, företrädesvis i form av ändlösa

monologer. (-)

Ekman tycks ha en outsinlig tematisk leverantör i självbiografiskt färgade trauman

och neuroser, kopplade till barndomen, familjeförhållandena under hennes uppväxt, relationen

till hennes far och andra män i hennes liv och så vidare. Den nya filmens minutiöst

genomtänkta och välgjorda scenografi utgör en spännande avvikelse i svensk produktion: ofta

mörka interiörer som uttrycksfulla speglingar av personernas inre kaos.

Upphovsmannen är konstnären Ernst Billgren. Han har även signerat filmens

reklambild, som föreställer en räv på rygg i en sjukhussäng under ett täcke med ett rött

kors. Det tyska ordet för räv är 'Fuchs'. Så hette också regissörens egen pappa i efternamn.

(-)

Nu är pappa trött igen (-) kan [också] karakteriseras som en statiskt filmad,

psykoanalytisk, psykoterapeutisk, svart komedi, där det mest spännande som händer visuellt

ofta består i att kameran närmar och fjärmar sig mellan olika bildformat i en och samma

tagning. Tekniken ställer naturligtvis stora krav på skådespelarna, som i de långa

enbildssekvenserna måste kompensera och avleda betraktarens uppmärksamhet från bristen på en

annan faktor som Marie-Louise Ekman förefaller grundligt ointresserad av: visuell och yttre

dramatisk dynamik. (-)

Den tyngsta spelbördan faller på Gösta Ekman och Chatarina Larsson. Bägge är mycket

skickliga. Ekmans unika talang för neurotisk komik blommar som aldrig förr i ett både

hudlöst och dråpligt porträtt av en sublimt desorganiserad fixare, pratkvarn och

livslögnare. Men inte ens den kan förjaga ett intryck av upprepningar och monotoni."

Maaret Koskinen, DN: "[Detta] är Marie-Louise Ekmans hittills mest ömsinta film. För

i motsats till Hallo Baby [1976/3] är den styrd av ett dubbelt berättarperspektiv: dels

dotterns och hennes obändiga lojalitet mot sin far mot resten av familjen och alla andra

idioter, dels ett mer vuxet som har en skärva medkänsla över för Khopps dubbla uppsättning

fruar och barn.

Filmen har också en mjukare och i någon mening lättillgängligare form. Där Ekmans

tidigare filmer är stiliserade och tablåartade (kanske influerade av hennes egen naivistiska

konst i dockskåpsstil) är Nu är pappa... uppbyggd i mer konventionella scener och sekvenser.

Men hon arbetar fortfarande med långa tagningar och helbilder som bara i sällsynta fall

glider in mot halvbild.

På så sätt förblir också tiden och rummet intakta, vilket ger svängrum åt

skådespelarna. Överhuvudtaget har det i Ekmans produktion alltid funnits en stark

fascination inför skådespelarkonsten eller maskspel i någon mening: i radiopjäserna Den

falska människan, där Olof Buckard imiterade sin egen föregångare i rollen, Georg Rydeberg;

i filmen Stilleben [1985/22], där hela spelet på slutet visar sig vara en pjäs i pjäsen; och

de ideliga identitets- och könsbytena i Ekmans tavlor och pjäser.

Inte förvånande med tanke på hennes motivkrets: lögner och rollspel, föreställningar

och förställningar, bedrägeri och självbedrägeri ¿ framfört med en dialog som oavlåtligt

pendlar mellan språkets ytterligheter: att dölja lika mycket som att avslöja. Hos Ekman

säger människor en sak, menar något annat, gör något tredje.

Nu är pappa trött igen är strängt taget en kärleksförklaring till

skådespelarkonsten, i flerdubbel belysning: i ett förflutet till fadern, den borne

estradören - och i ett här och nu, till skådespelaren Gösta Ekman, en av Sveriges få geniala

komiker."

Gunnar Bergdahl, GP: "I scen efter scen borrar sig Ekman ner i sin rollgestalt. Det

teatrala anslaget får en omvänd effekt. Det är en skicklig balansgång mellan kliché och

verklighetskontakt. Som naken rollprestation närmast unik i modern svensk film. Den

självbelåtna entusiasmen kolliderar hela tiden med den iögonfallande oförmågan. Verkligheten

och drömmarna glider isär och pappa är så trött, så trött.

Det är med andra ord en ömsint, svart film med komiska övertoner. Herr Khopp är

enligt upphovskvinnan delvis kalkerad efter Marie-Louise Ekmans egen far. En möjlig

förklaring till att filmen brinner innanför skalet av stilmässig konsekvens. Peter

Mokrosinskis stillastående kamera ger ett förtätat foto, Ernst Billgrens scenografier är en

blandning av avskalade sjukhusmiljöer à la Roy Andersson och guldglänsande, kitschiga

krogmiljöer och vid sidan av Gösta Ekman firar de stora gesternas skådespelare stora

triumfer.

Örjan Rambergs förnedrade källarmästare svajar mellan förtvivlans gråt och

bekräftelsens lycka, Rolf Skoglund hittar en absolut ton mitt i de parodiska överdrifterna

och Rebecka Hemse gör Marie-Louise Ekmans alter ego på ett rörande sätt som återkastar

stämningar från Johan Bergenstråhles suveräna 70-talsfilm Hallo Baby. Chatarina Larsson och

Marika Lagercrantz kompletterar med kraftfulla utspel.

Alla de fina konstprofessorerna i Stockholm är gapande statister och Benny

Anderssons musik skär, med sina milda klanger, som en kniv genom känslokaoset."

Endast Bertil Palmqvist i Arbetet Nyheterna var odelat negativ: "Mycket av spelet

försiggår i slutna rum, ett slags kammarspel. Men sådant kräver en dialog och en dramaturgi

som Marie-Louise Ekman inte kan eller inte vill arbeta med. Liksom i sitt måleri gör hon

schabloner av figurer och situationer - och hamnar inte sällan i svårartade longörer med

eller utan fyllesludder.

Därför är det inte bara pappa som är trött. Långa stunder känns hela filmen lite

ned- och snedgången."

Kommentar Svensk filmografi

Marie-Louise Ekman underströk att filmen inte var en självbiografisk dokumentär utan en film

"som tar avstamp i hennes relation till pappan under tonåren"(SDS 30.8.1996). Och Gösta

Ekman hade redan tidigare förklarat att "herr Khopp är inte rakt av ett porträtt av [pappan]

Walter (-). Han är en kombination av våra samlade föräldraerfarenheter" (Vi nr 28/29, 1996).

Alla sådana reservationer till trots är det uppenbart att filmens huvudperson, herr

Khopp, i sina huvuddrag motsvarade Marie-Louises far, Walter Fuchs, reklamman och

festarrangör: "Han var tecknaren som blev reklamchef för Metro-Goldwyn-Mayers

stockholmskontor och sedan sadlade om i samma befattning till Vasan, en post han som ett

slags hedersuppdrag bibehöll ända till sin död för två år sedan" (DN 10.10.1995). Med tiden

blev han ett legendariskt namn i Stockholms nöjesliv: "[Han] kände alla och (-) såg till att

synas själv. Oslagbar när det gällde att dra publik till biograferna och till ett oändligt

antal av Vasans uppsättningar" (GP 10.10.1995).

Walter Fuchs hade redan tidigare representerats på film, i Hallo Baby (1976/3) efter

dotterns manus, i en excentrisk biroll spelad av Toivo Pawlo. Fuchs hade tillfälle att ta

del av ett utkast till Nu är pappa trött igen före sin död 1993 (Expr 7.9.1995). Han var

gift fyra gånger.

Marie-Louise Ekman: "Precis som Gösta [Ekman] är jag uppvuxen med privatteatern och

lärde mig tidigt älska skådespeleri. Om någon frågar mig vilken konstart jag mest sätter

värde på svarar jag tveklöst skådespeleriet. Därför förlitar jag mig i hög grad på vad de

tillför filmen och jag ger dem både tid och utrymme". (-)

Hon är en mångsidig konstnär som åren 1984-1991 var den första kvinnliga professorn

på Konsthögskolan i Stockholm.

- Eftersom jag alltid har målat mycket berättande, aldrig abstrakt, är utvecklingen

från den frysta bilden till den rörliga, det vill säga filmen, inte så märklig. Dessutom har

färgerna, både i målningarna och på filmen, en talande funktion. På film får de expandera.

(-) Förutsättningarna för de olika uttrycken varierar men i grunden handlar det om ungefär

samma sak. Det berikar mig att växla mellan allt det här och det passar mitt psyke. (-)

Att hon skulle bli konstnär bestämdes tidigt i livet. Pappan fattade beslutet. (-)

- Jag är oftast ute efter en gnutta humor, en klackspark, men samtidigt vill jag

komma åt livssmärtan och få publiken att faktiskt både skratta och gråta" (Annika

Gustafsson, SDS 30.8.1996).

Svenska Filminstitutet gick genom filmkonsulenten Per Lysander in med 5,5 Mkr i

produktionen.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se