Hans nåds testamente (1919)

Media (107 st)

Originaltitel	Hans nåds testamente : Gjord till levande bilderbok i fyra avdelningar
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Victor Sjöström
Producent	Charles Magnusson
Manus	Victor Sjöström Hjalmar Bergman
Förlaga	Hans nåds testamente (Roman)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Svenska Biografteatern
Åldersgräns	Barntillåten
Sverigepremiär	1919-11-03

Medverkande

Karl Mantzius
Hans nåd, baron, titulärkammarherre och f.d. ryttmästare Roger Bernhusen de Sars

Carl Browallius
Anders Vickberg, Hans nåds hovmästare

Greta Almroth
Blenda, Hans nåds illegitima dotter

Tyra Dörum
fru Lovisa Enberg, Hans nåds hushållerska, Blendas mor

Georg Blickingberg
Toni, Hans nåds taffeltäckare

Semmy Friedmann
Jakob Enberg, Lovisas och Tonis son

Visa fler

Handling

På herrgården Rogershus härskar friherren och ryttmästaren Roger Gustaf Adolf Abraham Bernhusen de Sars, kallad Hans Nåd, samt hans hovmästare och faktotum, kammartjänare Wickberg. På...

Visa hela handlingen

Press

Hans Nåds testamente fick vid premiären ett genomgående positivt, om också föga engagerat mottagande. Man var tacksam för den mer förfinade komediton som Svenska Bio enligt egen utsago...

Visa all press

På herrgården Rogershus härskar friherren och ryttmästaren Roger Gustaf Adolf Abraham Bernhusen de Sars, kallad Hans Nåd, samt hans hovmästare och faktotum, kammartjänare Wickberg. På gården finns också Hans Nåds hushållerska, komministeränkan fru Enberg och hennes son Jakob, ett snedsprång med den italienska taffeltäckaren Toni, samt den unga Blenda, som nog är dotter till Hans Nåd, fast man inte talar om det. De unga tu är förälskade i varandra.

En dag anländer ett brev som förkunnar att änkedomprostinnan Julia, gemenligen kallad Jullan och syster till Hans Nåd, ämnar komma på besök för att fira dennes 65-årsdag. Hon tänker också ta sina söner med sig, eftersom hon räknar med att de ska få ärva sin morbror.

Detta roar inte Hans Nåd som beslutar sig för att spela systern ett spratt. Han låter sin vän häradshövdingen sätta upp ett testamente till förmån för "Jakob Enberg så snart han gift sig med min dotter Blenda". Testamentet skall undertecknas på 65-årsdagen i Jullans och hennes söners närvaro.

På födelsedagen uppvaktas Hans Nåd storståtligt av allt folket på gården och sjungande skolbarn, men Hans Nåds tacktal blir lite snöpligt i det att han här avbryts av den anländande Jullan. Ilsket drar han sig tillbaka och vill inte träffa henne. Jullans bägge söner, Per och Roger, träffar däremot Blenda och Jakob i parken, och ganska snart upptäcker Jakob att Per och Blenda funnit varandra. Han blir naturligtvis mycket svartsjuk.

Senare på dagen aväts middagen i salongen i sällskap med häradshövdingen och Hans Nåd passar nu på att tillkännagiva sitt testamente, vilket gör systern rasande. Hon vill genast berätta detta för sina söner, men Roger har försvunnit.

Han befinns sitta och dricka hos betjänten Jonsson, där Per och Blenda till sist finner dem och åhör ett samtal dem emellan där det framgår att Blenda eventuellt kan vara halvsyskon till bröderna. Deras far och Hans Nåd har bägge rivaliserat om gunsten hos Blendas mor.

Blenda blir förtvivlad, när hon får höra detta, och Per ursinnig. Det blir slagsmål mellan bröderna och Per kastar handgripligen ut sin bror Roger. Samtidigt berättar fru Enberg för Blenda om Hans Nåds testamente.

Dagen därpå reser Roger sin väg, men Jullan smider planer för Per och Blenda. Hon övertalar Blenda att tala med Per, som också han låtsas packa, eftersom han nu är överflödig -- men då springer Blenda gråtande sin väg och gömmer sig i växthuset, där Per finner henne och "tröstar" henne.

Blenda beslutar sig nu att tala allvar med sin "onkel", dvs sin far, och uppbragt säger hon åt honom att hon struntar i testamentet och i Jakob. Det är Per hon är kär i.

Samtidigt återvänder Jakob från skogen, där han varit och jagat, och när han nu får veta att Per och Blenda är "förlovade", griper han i svartsjuka till bössan och håller så när på att skjuta ner Per, men hans far slår turligt nog bösspipan åt sidan. Det blir stor uppståndelse och Blenda kastar sig i Pers armar -- till Hans Nåds häpnad. "Sickna krumelurer!" utropar han, men Jakob kommer naturligtvis i onåd och testamentet skrivs om med Blenda som universalarvinge.

Jakob flyttar med sin far till Italien, och Per och Blenda får varandra.

Pressreaktion Svensk filmografi

Hans Nåds testamente fick vid premiären ett genomgående positivt, om också föga engagerat mottagande. Man var tacksam för den mer förfinade komediton som Svenska Bio enligt egen utsago här introducerade. I programbladet hette det bl a:

"I den utländska filmproduktionen har komeditypen beretts ett med var dag alltmera ökat utrymme. Man har en känsla av att de tongivande filmproducenterna börjat fatta det som en hederssak att bana väg för den sortens filmer i publikens hjärtan på bekostnad av den oftast skäligen intelligensfria och på humorns bakgårdar tydligen inspelade slapstickfarsen, som mången gång endast varit ägnad att förskämma en okritisk publiks smak och i ännu flera fall bidragit till att hålla klyftan öppen mellan filmen och den s k intelligensen."

Kritiken sköt mest in sig på att filmen kanske blivit alltför beroende av sitt underlag, Hjalmar Bergmans roman:

"Boken har även fått leverera filmens text. Denna är kanske alltför riklig -- man undrar ibland om texten är till för filmens skull, eller tvärtom. Men som ju replikerna oftast äro roliga, verka de mindre störande än vad filmtexter bruka." (Co i SocD)

"Bokens stora fel är ju dess brist på komposition och sammanhållning, och filmen har därför blivit ett något summariskt hopsamlande av händelserna, i någon mån omändrade, för att få till stånd en röd tråd och en sammanhängande handling. Så rolig som boken är kan ingen filmbearbetning av den bli; alltför mycket av dess charm ligger i de oändligt utmejslade och kvicka replikerna och de uddiga situationsbilderna, skildrade i några få ord, vägda på guldvåg. Men frånsett detta är Hans Nåds testamente en glad och rolig film, iscensatt med verkligt lustspelshumör och mycken uppfinningsrikedom." (Marfa i DN)

Mestadels uppehöll sig kritiken annars vid de många skådespelarprestationerna, där även de smärre birollerna fick många rosor, inte minst Sigurd Walléns "inspektor är ett verkligt kulturdokument" (Marfa i DN). Främst höjdes dock Mantzius och Browallius till skyarna som Hans Nåd och Wickberg. "Deras prestationer höra till det bästa, mest utmejslat nyansrika som hittills åstadkommits på svensk film och torde med säkerhet komma att räknas till klassiska film!skapelser som höja sig över den oöverskådliga härskaran av goda genomsnittsresultat. Mantzius friherre [är! en storartad skapelse. (-) Mimik, rörelser, allting är taget på kornet med överdådig precision -- man har alla skäl i världen att vara tacksam för att denna från rent dramatisk synpunkt mästerliga prestation genom filmen bevarats åt eftervärlden." (M Lst i SvD)

Kommentar Svensk filmografi

Hjalmar Bergman (1883-1931) skrev sin roman "Hans Nåds testamente" redan 1909 och den blev också hans publika genombrott som författare. Den brukar betecknas som den första av hans Bergslagshistorier och hade viss verklighetsbakgrund. Porträttet av Hans Nåd bär många drag av Bergmans gudfar, den originelle kammarherre Stedingk på Ekeberg utanför Örebro.

Bergmans filmintresse väcktes på allvar av Sjöströms film Terje Vigen (1917/3), och inspirerad av denna skrev han sin första filmnovell, "Gycklaren", som han dock först våren 1918 skickade till Sjöström. Denne fann emellertid historien alltför fantastisk, men föreslog att de borde talas vid och på nyåret 1919 träffades de för första gången -- och fann genast varandra. Victor Sjöström blev en av Hjalmar Bergmans få nära vänner ända till den senares tragiska bortgång tolv år senare, vilket bl a deras utgivna brevväxling vittnar om. (Hjalmar Bergman-Samfundets årsböcker, 1966 och 1967).

I stället för en av Bergmans originalhistorier för film valde dock Sjöström att först filmatisera det mer säkra kortet "Hans Nåds testamente". Detta skedde sommaren 1919, direkt efter inspelningarna av Klostret i Sendomir (1920/1) och Karin Ingmarsdotter (1920/2), vilket möjligen kan förklara det föga bildgenomarbetade manuskriptet med dess 134 texter mot 351 kamerainställningar.

Endast i filmens upptakt med det sovande Rogershus och i den festliga och sant folkliga födelsedagsuppvaktningen förnimmer man något av Sjöströms bildberättande. I övrigt är det mest en bilderbok med de Bergmanska "krumelurerna", deras ofta ganska fjantiga svartsjukeförvecklingar och komplicerade ekonomiska transaktioner. I Sjöströms produktion från dessa år hör filmen definitivt till de minst betydande.

Skådespelaren Karl Mantzius gjorde i denna film sitt enda gästspel i svensk film. Mantzius var vid denna tid en synnerligen uppburen dansk skådespelare, som bl a också varit chef för Det Kongelige under flera år och givit ut flera böcker, bl a "Skådespelarkonstens historia" och "Engelska teaterförhållanden i Shakespearetiden".

Förutom till de nordiska länderna tycks denna film ha sålts i mycket begränsad omfattning. Produktionsliggaren anger endast Baltikum, Spanien/Portugal samt Sydamerika.

Hjalmar Bergmans roman filmades ånyo 1940 i Per Lindbergs regi och med Olof Sandborg och Ludde Gentzel i huvudrollerna (1940/36).

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se