Karin Ingmarsdotter (1920)

Media (111 st)

Victor Sjöström räddar barn ur älven och Tora Teje gifter sig med drinkare som häller sprit i hennes lillebror. Efter två kapitel i Selma Lagerlöfs "Jerusalem".

"Ingmarssönerna hade levat så länge i världen, att de visste hur Vår Herre ville ha det."

På Ingmarsgården, där Stor Ingmar (regissören Victor Sjöström) råder, är det ordning och reda. Slåtterfolket lägger ner liarna när kyrkklockorna ringer, hässjorna är lika höga, hästarna blänker och barnen bugar. Spetsbården på dottern Karins hätta är kritvit och förklädet har inte ett veck. Men så svämmar Dalälven över…

Efter katastrofen måste Karin (Dramatenstjärnan Tora Teje) välja en av sina friare. När den lovande Tims Halvor stupar i rännstenen gifter hon sig med Eljas, som super sig genom resten av filmen. Karin ser på, utan ett ord.

I en recension kallades Tejes spel "entonigt", men det hon gör är banbrytande. I romanen är Karin ful, och det enda Teje gör är att sjunka ihop en aning, så lite att det knappt märks. Hon håller ansiktet alldeles stilla, och vi får föreställa oss hennes lidande. Den stora tragediennen, hyllad för Fedra och Medea, gör så lite som möjligt. Sjöström bryter med teatertraditionen, och en självständig konstart tar form.

I en lång närbild av en mans händer på ett täcke, ser vi hur han dör. När en dörr öppnas eller stängs mellan rummen i Ingmarsgården är innebörden lika tydlig som i en replik. I filmens vackraste scen hällregnar det, Karin står under ett paraply, och på andra sidan vägen står Halvor. De ser på varandra utan att säga något, och blir stående så. Det är allt.

Karin Ingmarsdotter är fortsättningen på Ingmarssönerna, som fick mycket beröm. När den nya filmen blev svalt mottagen la Sjöström ner planerna på att filmatisera hela Selma Lagerlöfs väldiga roman "Jerusalem", som publicerats 1901. Ingmarssönerna byggde på trettio sidor av inledningskapitlet och Karin Ingmarsdotter på delar av kapitel tre och fyra.

Första världskriget förändrade filmmarknaden radikalt, och Svenska Bio beslöt att erövra Europa med kvalitetsfilmer. Lagerlöf hade fått Nobelpriset 1909. Hon var nyfiken på det nya mediet, såg realistiskt på relationen mellan konst och kommers och välkomnade filmens sidoeffekter. I ett brev skriver hon: ”I och för sig tycker jag att filmen är en god sak. Jag har så mycket bott i småstäder och på landet, jag vet att människorna där behöva denna förströelse, den hindrar mycket kortspel och mycket drickande.”

Sjöström hade vunnit Lagerlöfs respekt med Tösen från Stormyrtorpet och Ingmarsönerna, och efter Karin Ingmarsdotter följde mästerverket Körkarlen. Med Stiller, den andra stora regissören under den svenska stumfilmens guldålder, var det annorlunda. Författaren uppskattade Herr Arnes pengar, men efter "förvanskningen" av "En herrgårdssägen" (Gunnar Hedes saga) kämpade hon för att stoppa Gösta Berlings saga.

Det gjorde intryck på Lagerlöf att Sjöström inte fokuserade på dramatiken i "Jerusalem", utan tvärtom ville "bygga ut och gestalta i bild även sådant som hon bara antytt i ord", som Leif Furhammar så vackert beskriver det i en essä i Dagens Nyheter. "Karin Ingmarsdotter bygger på en text av en nobelpristagare, men Sjöström litar på bilderna. Det behövs inga mellantexter för att vi ska förstå vad rollfigurerna säger och gör och varför. Med Sjöström tar den svenska filmen ett stort steg framåt.

Det hade inte gått utan Ester Julin. Svenska Bio gjorde henne till Sjöströms och Stillers sekreterare, och hennes viktigaste uppgift blev att hjälpa dem med manuskripten. Julin var erfaren. Innan bolaget i mitten av 1910-talet slog av på takten, hade hon suttit i en skrubb utanför ateljén och skrivit medan man filmade. Bläcket på manussidorna hann inte torka innan regissören fick nästa scen i handen. Nu var inspelningstiderna längre, och filmerna blev bättre. Julin och Sjöström använde pseudonymen E V Juhlström när de skrev tillsammans och Alexander Vichetos var Julin och Stiller. Sjöström och Julin skrev Tösen från Stormyrtorpet  ihop, och den första Lagerlöf-filmatiseringen blev en världssuccé. Dunungen, också den efter Lagerlöf och i regi av Ivan Hedqvist, skrev Julin på egen hand. Hon var verksam mellan 1912 och 1926 och nämns i förtexterna till åtta filmer.

Nina Widerberg (2017)

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Läs mer om denna film i vår artikel "Selma Lagerlöf och den svenska guldåldern"

Se denna film i Minibion inne i vårt bibliotek i Filmhuset

Originaltitel	Karin Ingmarsdotter : En berättelse för film i fem avdelningar, byggd på tredje och fjärde kapitlen ur Jerusalem I av Selma Lagerlöf
Svensk premiärtitel	Karin Ingmarsdotter
Distributionstitel	Karin Ingmarsdotter (Finland) Karin von Ingmarshof (Tyskland) La montre brisée (Frankrike) God's Way (Storbritannien)

Regi	Victor Sjöström
Manus	Victor Sjöström Ester Julin
Foto	Henrik Jaenzon (exteriörer) Gustaf Boge (interiörer)
Arkitekt	Axel Esbensen
Rådgivare	Anders Olsson (i Mora)
Inspicient	Olof Ås
Musikarrangör	Rudolf Sahlberg (vid premiären på Röda Kvarn i Stockholm)
Orkester	Röda Kvarns orkester (vid premiären på Röda Kvarn i Stockholm)
Orkesterledare	Rudolf Sahlberg (vid premiären på Röda Kvarn i Stockholm)
Dekormålare	Erik Johansson
Kläder	Isak Olsson (Nås)
Smink	Manne Lundh

Victor Sjöström	Stor Ingmar
Tora Teje	Karin Ingmarsdotter, hans dotter
Bertil Malmstedt	Lill Ingmar, Stor Ingmars son
Tor Weijden	Halvor Halvorsson från Timsgården, kallad Tims Halvor, lanthandlare
Nils Lundell	Eljas Elof Ersson, Karins man
Carl Browallius	Eljas far
Josua Bengtson	Eljas vän och supbroder
Nils Arehn	Berger Sven Persson
Olof Ås	Inspektorn på Bergsåna bruk
Eric Gustafson	gästgivareson från Karmsund
Emil Fjellström	Stark Ingmar, torpare på Ingmarsgården
Paul Hallström	skolmästaren Storm
Anna Thorell	fru Storm
Bror Berger	hästskojare
Gustaf Ranft	hästskojare
Oscar Johanson	kyrkoherden
Gösta Gustafson	man på gästgivaregården i Karmsund
William Larsson	kroggäst, Eljas supbroder
Algot Gunnarsson	kroggäst, Eljas supbroder
Mona Geijer-Falkner	kund i handelsboden
Ruth Weijden	bokhandelsbiträdet
Tyra Dörum	fru Östberg
Wilma Malmlöf	piga på Ingmarsgården
Margit Sjöblom	piga på Ingmarsgården
Tyra Leijman-Uppström	kyrkobesökare
Harriet Bosse	Brita (i återblick)		(avsnitt ur "Ingmarssönerna" 1919)

Produktionsbolag	AB Svenska Biografteatern
Distributör i Sverige (35 mm)	AB Svenska Biografteaterns Filmbyrå	1920
Distributör i Sverige (DCP)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	2020
Laboratorium	AB Svenska Biografteaterns filmlaboratorium

Det är helgmålsringning över Dalarna. Allt arbete avstannar på fälten för så lång tid som det tar att läsa Fader Vår.

Tims Halvor har öppnat handelsbod i kyrkbyn och har flera gånger friat till Karin Ingmarsdotter på Ingmarsgården. Men Karins far, Stor-Ingmar, är tveksam om saken, eftersom det är känt att Halvors fader varit begiven på starka drycker. Till sist ger dock Stor-Ingmar sitt medgivande, och Karin och Halvor kan resa till Falun för att köpa psalmbok. Här blir Halvor lurad av ett par hästskojare som super honom berusad, varpå Eljas Elof Ersson och hans girige far förvärrar situationen så att Karin hittar sin fästman i djupaste förnedring.

Vid hemkomsten förklarar Karin för sin far, att hon inte längre kan gifta sig med Halvor. Tims Halvor blir bitter och anser sig som hederlig karl ha blivit skamligt behandlad.

I stället blir Eljas gift i Ingmarsgården.

En vår svämmar älven över sina bräddar och sliter med sig allt som kommer i dess väg. Stor-Ingmar står vid stranden och ser hur tre små barn kommer seglande på en lossliten tvättbrygga. Han vadar ut i vattnet för att rädda dem. Barnen klarar sig, men Stor-Ingmar träffas av en kraftig stöt i sidan, när en tung stock kommer flytande. Han tar sig upp på stranden och finner att hans fina fickur har demolerats av smällen. Han känner döden nalkas, och efter att ha tagit avsked av sonen Lill-Ingmar, gamle vännen Stark-Ingmar och hela sitt hus avlider han.

När nu Eljas blivit herre på gården och inte längre tyngs av den stränghet som först hans egen far och sedan Stor-Ingmar visat mot honom börjar han supa och umgås med dåliga vänner. Karin finner äktenskapet allt outhärdligare och börjar ångra sitt tidigare handlingssätt mot Tims Halvor.

Lill-Ingmar är en dag nära att i sin harm slå ihjäl Eljas, sedan han först med en yxa krossat brännvinskuttingen för Eljas och hans supbröder. Kort därpå svarar Eljas genom att lura gossen att dricka sig berusad av brännvin på krogen. Efter det beslutar Karin att ta sin bror från huset, och hon förmår skolmästare Storm och hans hustru att ta sig an Lill-Ingmars fortsatta uppfostran.

Hos skolmästarns träffar Lill-Ingmar Tims Halvor som ännu inte glömt den oförrätt som Ingmarssönerna tillfogat honom. Då berättar Lill-Ingmar (i en återblick) hur fadern före sin död överlämnat sin klocka till Lill-Ingmar med uppmaningen att lämna den vidare till någon som Stor-Ingmar gjort mycket illa. Så får Tims Halvor den trasiga klockan och därmed sin upprättelse. I gengåva får Lill-Ingmar Halvors nyköpta klocka.

Historien om klockan når så småningom Eljas' öron, och när han en dag kommer till handelsboden tar han för att retas klockan från Halvor, stiger baklänges ut på trappan och faller så illa, att han skadar ryggen och inte mer kan resa sig.

Som sängliggande blir Eljas än mer plågsam för sin omgivning än han varit som frisk och hans brännvinsmissbruk blir allt gravare. För att avlasta Karin hennes helvete erbjuder sig Tims Halvor att ta hand om Eljas i sitt eget hem.

Eljas flyttar in i Halvors bodkammare dit hans supbröder då och då lyckas smuggla in lite sprit. En dag ligger plötsligt Eljas död i sängen. Man börjar tissla och tassla i bygden om att Tims Halvor nog hjälpte honom på väg en smula.

Karin Ingmarsdotter är nu änka, och det dröjer inte länge förrän friare börjar anmäla sig. En söndag kommer i tur och ordning inspektorn på Bergsåna bruk, gästgivaresonen från Karmsund och den rike Berger Sven Persson åkande förbi handelsboden på väg mot Ingmarsgården. Då kan inte heller Tims Halvor längre hålla sig overksam utan beger sig dit som friare. Karin håller innerligt av Halvor men vet inte hur hon ska bete sig med tanke på vad som förevarit. Hon får råd i sin kammare av Stor-Ingmar som från sin hinsidestillvaro påminner henne om att Ingmarssöner bara behöver fråga efter Guds vägar. Karin går ut till friarna och räcker handen åt Tims Halvor. Med ett ord till lyck!önskan ger sig de övriga friarna i väg med stor hast.

Lill-Ingmar lämnar systern ensam med sin fästman och går ut till spisen i köket men vänder sig mot kameran och säger: "Jag tror inte de behöva något kaffe!"

Censurnummer	23413
Datum	1920-01-29
Åldersgräns	Barntillåten
Originallängd	2366 meter
Kommentar	Kopiornas varierande längder: 2366 meter -- 2194 meter.

Bildformat	1.33:1
Ljudtyp	Stum
Färgtyp	Svartvit (tintad)
Bärare	35 mm
Hastighet	18
Längd i meter	2366 meter
Längd i minuter	115 min
Akter	5 rullar

Pressreaktion Svensk filmografi

Den självklara jämförelsen med Victor Sjöströms Ingmarssönerna (1919) utföll inte till denna nya films favör enligt de flesta kritikernas mening, därtill var tempot i Karin Ingmarsdotter alltför saktfärdigt och händelseförloppet alltför odramatiskt. Visserligen talade man om en gedigen och äktsvensk bondeskildring med många vackra tavlor, inte minst av den översvämmade Dalälven, men det var tydligt att de flesta recensenterna var besvikna på Victor Sjöström den här gången. Hans personliga pondus och auktoritet som regissör och skådespelare förnekade dock ingen. Om Tora Teje skiftade omdömena - någon kritikerseger var det inte heller för hennes del fråga om. Däremot var samtliga kritiker djupt imponerade av den mycket unge Bertil Malmstedts framträdande som Lill-Ingmar. Tor Weijdens filmdebut som Tims Halvor ansågs mycket lovande.

"Jämsides med kärlekstragediens återgivande framställes väsentligen inte mycket mera än vad som med en trivial term kallas 'brännvinets förbannelse', och det med en onödig långrandighet. Skall i det fortsatta återgivandet av 'Jerusalems' bokliga mäktighet samma metod användas, befara vi, att man icke slagit in på rätt väg, såvida meningen verkligen är att plöja den stora åkern till slut. Nej, för film kräves ovillkorligen koncentration, och en filmatisering måste vara tillrättalagd på grundval av innehållets kärnpunkter, vilka sålunda måste äga dramats formulering -- icke berättelsens detaljering." (Z-k-s i StT)

"Innehållet saknar den fasta sammanfogning och framför allt den starka psykologiska innebörd, som gjorde Ingmarssönerna till ett av de mest gripande filmverk hittills. Kapitlet om Karin Ingmarsdotter i 'Jerusalem' griper vid läsningen med sin sällsamma, karga storvulenhet; i filmen saknas denna, här framlägges endast en ganska alldaglig berättelse om en stackars hustru med en suput till man, hennes tåligt burna beklagansvärda tillvaro och slutliga belöning, i det hon får den hon älskar -- allt utan vidare konflikter eller märkvärdigheter." (SvD)

"Det är intet drama med en ständigt stegrad spänning, det är en lugnt och trovärdigt fortlöpande berättelse om enkla, osammansatta, bottenhederliga människors liv, som inte alltid är lika enkelt som dom själva. Men det är med denna som med alla riktigt goda berättelser: man fångas av dess stämning och vill inte gå miste om slutet, därför att man lär sig att hålla av människorna däri och vill se hur de ordna upp sina små öden. Andan som inger denna känsla är Sjöströms, förmågan att gjuta liv i den stillsamma, omständliga skildringen är hans konst." (Damsel i StD)

"Det är Victor Sjöströms stora styrka som regissör att han icke är rädd att ge bredd och fyllighet åt sina filmer. Det har väl enstaka gånger, t ex i första delen av Ingmarssönerna, kunnat bli för mycket av det goda, men knappast är detta fallet i Karin Ingmarsdotter, som i går hade sin premiär på Röda Kvarn. Här synes förhållandet mellan de handlande personerna och den miljö ur vilken de framträda utomordentligt fint avvägt. Där finns knappast något för mycket -- det skulle då vara de talrika kullerbyttorna ur vagnarna, som knappt äro lika roliga som de måste vara livsfarliga. Men eljest går handlingen i tillräckligt rask takt för att hela tiden intressera och långsamt nog för att lämna tillfälle till ypperliga miljöskildringar." (Regan i DN)

"Victor Sjöström som den gamle Stor-Ingmar har all den dominerande pondus som erfordras och är till det yttre nästan mer illusorisk än i Ingmarssönerna. Tora Teje är visserligen till hela sin typ så avlägsen som gärna är möjligt från berättelsens Karin Ingmarsdotter, den fula kvinnan med tunga ögonlock, rött hår och strävt drag kring munnen, hon som aldrig sett riktigt ung ut, men skådespelerskan skiljer sig dock från sin uppgift på ett verkligt hedersamt sätt; hennes dämpade, sorgbundna ansikte, hennes avmätta, still!samma rörelser och hela det knappa, beskurna spelet bilda ett fullt enhetligt totalintryck av ganska stark verkan." (SvD)

"Titelrollen i Karin Ingmarsdotter innehas av Tora Teje. Figuren måste givetvis ges med små medel, tillknäppt och avmätt. Men knappast behöver den dock bli så fullkomligt entonig som den blev i Tora Tejes framställning. Här funnos så gott som inga nyanser i minspelet. Man fick från början intrycket av i grunden stelnad människosjäl och av den islossning, som dock skall komma, anade man mer av texten än av bilden. Hur mycket mer förmådde då icke Victor Sjöström som Stor-Ingmar och den helt unga pojken Bertil Malmstedt som Lill-Ingmar, ge trots små medel! De båda voro ypperliga bondtyper i sin fula, sävliga genompräktighet." (Regan i DN)

Kommentar Svensk filmografi

Victor Sjöströms Ingmarssönerna hade 1919 blivit en stor framgång och på våren och sommaren samma år spelades fortsättningen in. Karin Ingmarsdotter bygger på kapitel III och IV i Selma Lagerlöfs "Jerusalem", rubricerade "De sågo himmelen öppen" resp "Karin Ingmarsdotter".

Ett kort avsnitt ur Ingmarssönerna återgavs i Karin Ingmarsdotter i form av en återblick, då änkemannen Stor-Ingmar tänker tillbaka på sin hustru och mötet med henne utanför fängelset där hon avtjänat straff för barnamord.

Filmen kan betraktas som en habil mellanfilm i Victor Sjöströms produktion. Den uppvisar ingen teknisk ekvilibristik som flera av Sjöströms kringliggande produktioner. I estetisk bemärkelse är det av ett visst intresse att se hur enträget Sjöström experimenterar med mediets rumsskapande resurser: filmen är full av dörrar som öppnas in till angränsande rum för att i små glimtar ge åskådaren känslan av att rummen är reella, har djup och existens även när de inte iakttages.

Det är f.ö. frapperande, att Sjöström i filmens slut tillåter sig att s.a.s. bryta upp väggen också i publikens riktning, när han låter Lill-Ingmar vända sig mot biosalongen med en menande blick och direkt apostrofera åskådaren med orden:

"Jag tror inte de behöva något kaffe!"

Den svenska kritiken var som framgått ganska sval. Sjöström drog konsekvenserna och lade det fortsatta Jerusalem-projektet åt sidan. Först 1925 återupptogs det av Gustaf Molander som på grundval av dubbelromanens återstående händelseförlopp spelade in Ingmarsarvet (1925) och Till Österland (1926).

Publikt gick emellertid Karin Ingmarsdotter förhållandevis bra, och presskritiken i utlandet var mer entusiastisk än den svenska. I Frankrike gick den under beteckningen La montre brisée, i England visades den som God's Ways. I Tyskland benämndes den Karin vom Ingmarshof.

Originaltitel	Jerusalem I: I Dalarne (Roman)
Författare	Selma Lagerlöf

		Sverige	(maj, juni, juli 1919)	1919	1919
AB Svenska Biografteaterns ateljé	Lidingö
	Nås
	Mora med omgivningar
	Noret
	Falun

Sverigepremiär	1920-02-02	Röda Kvarn	Gävle	Sverige	115 min
Urpremiär	1920-02-02	Röda Kvarn	Gävle	Sverige	115 min
Sverigepremiär	1920-02-02	Cosmorama	Göteborg	Sverige	115 min
Urpremiär	1920-02-02	Cosmorama	Göteborg	Sverige	115 min
Sverigepremiär	1920-02-02	Röda Kvarn	Helsingborg	Sverige	115 min
Urpremiär	1920-02-02	Röda Kvarn	Helsingborg	Sverige	115 min
Sverigepremiär	1920-02-02	Metropol	Malmö	Sverige	115 min
Urpremiär	1920-02-02	Metropol	Malmö	Sverige	115 min
Sverigepremiär	1920-02-02	Röda Kvarn	Stockholm	Sverige	115 min
Urpremiär	1920-02-02	Röda Kvarn	Stockholm	Sverige	115 min
Cinemateksvisning, arkivkopia	1978-03-02
	1986-02-04
	1994-09-23
	1994-09-28
	2003-04-27
	2003-10-26
	2003-11-06
	2003-11-09
	2004-05-12
	2004-12-04
	2004-12-07
	2005-03-16
	2005-11-03
	2006-04

Ingmarssönerna (1919)	Citeras i	Karin Ingmarsdotter (1920)
Victor Sjöström - ett porträtt av Gösta Werner (1981)	Citat ingår från	Karin Ingmarsdotter (1920)
Klassiska svenska filmer (1959)	Citat ingår från	Karin Ingmarsdotter (1920)

Alkoholmissbruk

Avsked

Dalarna

Drunkningstillbud

Dödsbädd

Falun

Fosterbarn

Frierier

Fängelse

Försmådd kärlek

Förödmjukelse

Heder

Hästhandlare

Invaliditet

Livräddning

Minnesbilder

Mora

Nås

Olyckstillbud

Religion

Rivaler

Räddningsbragd

Äktenskap

Änkor

Återblick

Översvämning

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	1723

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	2240

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	1723

Typ	Kopia
Materialbas	Polyester
Bärare	35 mm
Längd i meter	2253

Typ	Kopia
Materialbas	Polyester
Bärare	35 mm
Längd i meter	2253

Typ	Duplikatnegativ
Bärare	35 mm
Längd i meter	2240

Typ	Duplikatnegativ
Bärare	35 mm

Typ	Ej typbestämt material
Materialbas	Nitrat
Bärare	35 mm

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Storlek	Större än 80 x 110 cm
Antal exemplar	2

Storlek	Större än 80 x 110 cm
Antal exemplar	2

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Karin Ingmarsdotter.
Omfång	Ca 80 s.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Karin Ingmarsdotter. En berättelse för film i fem avdelningar, byggd på tredje och fjärde kapitlen ur Jerusalem I av Selma Lagerlöf.
Omfång	6 s.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Karin Ingmarsdotter. Textlista.
Omfång	16 s.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Karin Ingmars-Tochter. Ein Bericht für den Film in fünf Abteilungen nach dem Roman "Jerusalem" von Selma Lagerlöf.
Omfång	7 s.
Språk	Tyska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Karin Ingmars-Tochter. (Karin Ingmarsdotter). Ein Bericht für den Film in fünf Abteilungen nach dem Roman "Jerusalem" von Selma Lagerlöf.
Omfång	7 s.
Språk	Tyska

Typ	Dialoglista
Manustitel	La montre brisée. Karin Ingmarsdotter.
Omfång	6 s.
Språk	Franska

Typ	Dialoglista
Manustitel	La montre brisée. Karin Ingmarsdotter.
Omfång	6 s.
Språk	Franska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Karin daughter of Ingmar. Engelsk textlista. Five part novel by Selma Lagerlöf.
Omfång	10 s.
Språk	Engelska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Karin, daughter of Ingmar. Five part novel by Selma Lagerlöf.
Omfång	10 s.
Språk	Engelska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Karin, fille d'Ingmar. Un film basé sur deux chapitres de "Jerusalem I", de Selma Lagerlöf.
Omfång	7 s.
Språk	Franska

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Svartvitt papper	SET
Bakombild papper	14
Album	Nej

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Svenska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Svenska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Danska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Svenska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Svenska

Typ	Program/Reklamtryck

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Engelska

Bildformat	1.33:1
Ljudtyp	Stum
Hastighet	18
Texter i läslängd	Svenska

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	DCP

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	ProRes

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	H264

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP