Comédia infantil (1998)

Media (1 st)

Moçambique. Den 10-årige Nélio blir av med sina föräldrar när en grupp soldater, ett banditgäng, slår till mot hans by. Han tillfångatas och ska föras till ett träningsläger för pojksoldater. En av soldaterna försöker tvinga Nélio att skjuta ett av barnen som gråter, men han skjuter i stället mot soldaten och rymmer. Under sin vandring till staden kommer Nélio i kontakt med ödlekvinnan och dvärgen Yabu Bata.

I staden faller Nélio i händerna på Senhor Castigo, en ficktjuv som utnyttjar en grupp gatubarn som sina personliga slavar. Nélio sätter sig upp mot Castigo och förutspår hans död, vilket gör honom till gängets ledare. De övriga i gruppen är Nascimento, Mandioca, Tristeza och Bomba. De har inga föräldrar, ingen släkt, de har bara varandra.

Nélio försöker ge gängmedlemmarnas liv en mening. Han tar ödlan till hjälp , och gänget blir känt som "ödleligan". Nélios kamrater, men också andra människor börjar tro att han är en "curandeiro", att han besitter magiska krafter, kan bota sjuka och väcka döda till liv. Flickan Deolinda, som är albino, kommer till honom för att få hjälp. Hon vill bli svart och förena sig med Nélios gäng.

Pojkarna och Deolinda tar sig in i en biståndsarbetare hus, där de firar Bombas födelsedag. Deolinda räddar dem. när nattvakten kommer för att undersöka vad som händer i huset. Men när hon blir våldtagen av Nascimento, lämnar hon gänget. Bomba blir sjuk, och det är Deolindas fel, menar pojkarna. De tar honom till sjukhuset, men där kan man inget göra.

Bomba har en sista önskan: han vill resa till den ö där de levande och de döda mötas. Nélio lovar att ta honom till ön. Men eftersom han inte vet var ön är belägen, iscensätter han resan dit på en teaterscen. Bomba blir frisk och ger sig av med de övriga i gänget.

In på teatern kommer den soldat som Nélio sårat. Han skjuter Nélio som såras dödligt. Bagaren José, som huserar i teatern, hittar Nélio och för honom berättar Nélio sin historia innan han till slut dör på taket till teatern. (BW)

Pressreaktion Svensk filmografi

Comédia infantil möttes med olika grader av uppskattning. Respekt ingav filmen i första hand på grund av Nordlunds (och Mankells) sociala engagemang och miljöskildringen.

Carl-Johan Malmberg, SvD: "Att en svensk filmregissör gör en långfilm utomlands hör inte till vanligheten. Att den dessutom blir mycket lyckad är än sällsyntare. Men så är fallet med Solveig Nordlunds filmatisering av Henning Mankells roman (-), en både till stil och miljö helt och hållet osvensk berättelse. (-) Stilen är mytisk realism. (-)

Det är en tragisk historia men utan överdriven offersentimentalitet. Vi är befriande långt ifrån melodramen tack vare Solveig Nordlunds berättande, ett slags episka men snabba notater som skickligt balanserar mellan känsla och stilisering. Scenerna slås an koncentrerat, och får klinga ut i åskådarens minne, en berättarrytm som ligger långt ifrån den gängse övertydliga i svensk film. (-) Och Lisa Hagstrands filmfotografi har genomgående både precision och skönhet.

Nélio kan uppfattas som symbolen för hundratusentals gatubarns öde just nu (-). Men berättelsen vill inte slå fast de sociala sanningarna utan ge en poetisk skildring av överlevnadens konst - den som innebär att det märkvärdiga inte är att barn dör utan att de klarar sig. Varför klarar de sig? frågar filmen. För att de har fantasi, blir slutsatsen. (-)

Som barnskildring från 3:e världen har Comédia infantil knappast något motstycke i svensk film sedan Arne Sucksdorffs 60-talsfilm Mitt hem är Copacabana.

De stiliserade och fantastiska inslagen i filmen skiljer den ändå avgörande från Sucksdorffs dokumentära stil."

Jan Aghed, SDS: "Konsten är större än livet, utropar teaterns direktör och bageriets ägare, Dona Esmeralda. Temat ger upphov till en scen med en vacker drömlik och poetisk verkan (och en annan upplösning än romanen) (-).

Lika förtätat gestaltade är knappast Nélios hemliga krafter i resten av filmen. (-) Solveig Nordlunds användning av verklighetens gatubarn i bärande roller sätter gränser för spelet, medan hennes ofta lite väl handfasta, ibland närmast naivistiska bildspråk tenderar att beskära rollkaraktärernas utstrålning och den magiska realism som stoffet emellanåt kräver. Styrkan i hennes bearbetning av Henning Mankells bok för bioduken, som förklarligt nog måst utesluta eller förenkla en hel del element i romanens komplexa motivkrets och uppbyggnad, ligger mindre i formen än i solidariteten med författarens starka sociala engagemang och humanism, i den inträngande miljöskildringen och i filmens konsekventa respekt för den kultur och de människor som den skildrar."

Bertil Palmqvist, AN: "Solveig Nordlunds film fångar mycket av (-) den osentimentala men ändå gripande poesi som finns i romanen. Nordlund är från början och har hittills varit dokumentärfilmare. Det märks i Comédia infantil. Verkligheten i Maputo och dess omnejd skildras med stor närhet och gestaltningen av gatubarnens kollektiv blir övertygande sanningslik. Landskapet blir en sträv skönhet och i staden luktar det avgaser, förruttnelse och nybakade transsubstantiationsbullar.

På denna alldeles konkreta verklighet byggs sedan berättelsens saga (-).

Spelet är alldeles suveränt i de livliga, verklighetsnära och ofta mörkt komiska avsnitten. När det kommer till de djupare känslorna och de inträngande mellanmänskliga relationerna (-) räcker skådespeleriet såväl som Solveig Nordlunds erfarenhet inte riktigt till. En säkrare personinstruktör hade förmodligen nått en bit till.

Men när jag kommer på mig med sådana invändningar inför denna saga förtrycker jag dem. Det är en i grunden gripande och glädjande film, utan all släktskap med den nya svenska filmens ängsliga trendighet."

Mats Weman, Nöjesguiden: "Det här är en film som alla bör se, men det här är inte en särskilt bra film. (-)

Jag önskar att jag inte behövde skriva det, men så är det. Det är en film utan egen visuell idé, ett verk med alldeles för högtidligt förhållande till sin förlaga. När man läser boken är det inte svårt att se bilderna framför sig. Henning Mankell är en av våra största berättare, men det räcker liksom inte med att bara filma av boken, hur mycket man än brinner för barnens bästa.

Dessutom, det här var tänkt att bli en film om barn för barn - men det blev en film av vuxna för vuxna. Visst är det lite otur när det blir så? (-)

Likväl, gå och se filmen. Den är inspelad på plats i Moçambique och sjuder av dofter och färger. Barnen i huvudrollerna är plockade på barnhem och på gatan. Deras brister i spelet kompenseras av äkthet och autenticitet. (-) Men, när ni sett filmen - läs boken. Henning Mankell är mycket mer än Kurt Wallander."

Kommentar Svensk filmografi

Solveig Nordlund (f 1943) hade tidigare gjort en långfilm om gatubarn på Madeira, I morgon, Mario (1994/9).

Hur det kom sig att just Solveig Nordlund fick uppdraget att filmatisera "Comédia infantil" förklarade Henning Mankell för Jan Aghed (SDS 27.9.98):

"- Ja, då den boken kom ut var det ju rätt många som började rycka i den. Solveig kontaktade mig och jag kände genast att hon hade en mycket seriös, försynt men ändå bestämd vilja att göra en film av den. Jag visste om henne att hon hade arbetat med barn tidigare. Det fanns en annan sak som var viktig, hon kunde tala portugisiska flytande. Dessutom tänkte jag, det kan jag gott säga: här är en kämpande, kvinnlig svensk filmregissör med små resurser som brinner för ämnet, och det bidrog till att avgöra saken. (-) Därefter har jag försökt stödja inspelningen i Moçambique så mycket jag har kunnat. Men med samma uppmaning till Solveig som i tidigare fall: berätta din historia!"

Inspelningen av Comédia infantil i Moçambique tog ett helt år i anspråk. För Cinema (nr 3/1998) berättade Solveig Nordlund "att den svåraste rollen att tillsätta var Nélios, trots att alla barnen helst ville spela honom. Efter mycket om och men hittade hon dock en pojke som hon trodde skulle passa, men då ville personalen på det katolska barnhemmet där han bodde inte låta honom vara med i projektet. De trodde att det skulle kunna hämma hans utveckling.

- Hur som helst slutade det med att pojken rymde från hemmet för att få rollen. Han ville ju så gärna vara med. När jag lämnade landet placerade jag honom på ett barnhem igen, men han rymde snabbt och sedan dess har han levt på gatorna i Maputo. Henning [Mankell] såg honom faktiskt för inte så länge sedan."

"Det var tänkt att Comédia infantil, som är en både grym och hoppingivande saga, skulle erbjudas som film till svenska skolelever, och en folder för det ändamålet har redan gjorts av distributören Triangelfilm. Där beskrivs verklighetsbakgrunden till historien om Nélio, befrielsekriget mot kolonialmakten Portugal och det följande inbördeskriget som gjorde många barn i Moçambique hemlösa.

Men den svenska filmcensuren har satt 15-årsgräns på filmen på grund av krigsscenerna i inledningen. Därmed kan den bara ses av äldre skolbarn.

- Jag tycker det är väldigt sorgligt, säger [Solveig Nordlund]." (DN 29.9.1998)

Filmen är tillägnad Tommy Karlmark.

Vid Cannes Junior, en avdelning av Cannesfestivalen, tilldelades Comédia infantil juryns specialpris. Juryn bestod av barn mellan 7 och 14 år.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se