Originaltitel | Vem dömer- : En sägen i bilder |
---|---|
Filmtyp | Långfilm |
Kategori | Spelfilm |
Regi | |
Manus | |
Produktionsland |
|
Produktionsbolag | |
Åldersgräns | Tillåten från 15 år |
Sverigepremiär | 1922-01-01 |
Jenny Hasselquist
Ursula
Ivan Hedqvist
Mäster Anton, hennes man, bildskärare
Tore Svennberg
borgmästaren
Renässansmiljö. Den unga Ursula har tvingats att äkta en man som hon hatar, den åldrige bildskäraren Mäster Anton. Hans kärlek till henne är stor, och han låter hustrun sitta modell...
Filmkritikerna fördelade sig efter denna Sjöströmpremiär på två kategorier, av vilka den ena förbehållslöst och möjligen slentrianmässigt höljde filmen med beröm, medan den andra...
Originaltitel |
|
---|---|
Svensk premiärtitel |
|
Distributionstitel |
|
Inspelningstitel |
|
Nypremiär-titel |
|
Regi | |
---|---|
Manus | |
Idé | |
Foto |
|
Arkitekt | |
Inspicient | |
B-foto | |
Stillbildsfoto | |
Orkester |
|
Orkesterledare |
|
Kläder | |
Smink | |
Byggledare |
|
Jenny Hasselquist | Ursula | ||
Ivan Hedqvist | Mäster Anton, hennes man, bildskärare | ||
Tore Svennberg | borgmästaren | ||
Gösta Ekman | Bertram, hans son | ||
Knut Lindroth | priorn | ||
Waldemar Wohlström | tiggarmunken | ||
- | Ej krediterade: | ||
Nils Asther | lärling | ||
Paul Seelig | lärling | ||
Nils Lundell | uppviglare | ||
Tyra Dörum | Ursulas tjänstekvinna | ||
Bror Berger | bödeln | ||
Lars Egge | lutspelaren på rådhuskällaren | ||
Edvin Adolphson | gäst på rådhuskällaren/man i pöbeln | ||
Nils Jacobsson | gäst på rådhuskällaren/man i pöbeln | ||
Sven Quick | gäst på rådhuskällaren/man i pöbeln | ||
Artur Rolén | gäst på rådhuskällaren/man i pöbeln | ||
John Ericsson | gäst på rådhuskällaren/man i pöbeln | ||
Albert Ståhl | gäst på rådhuskällaren/man i pöbeln | ||
Carl Ericson | gäst på rådhuskällaren/man i pöbeln | ||
William Larsson | gäst på rådhuskällaren/man i pöbeln | ||
Olof Ås | gäst på rådhuskällaren/man i pöbeln | ||
Ossian Brofeldt | gammal munk på rådshuskällaren | ||
Georg af Klercker | en man vid Mäster Antons död | ||
Alfred Lundberg | en man vid Mäster Antons död | ||
Herman Lantz | en soldat | ||
Emil Fjellström | en man i pöbeln utanför Vårfrukyrkan | ||
Martha Colliander | en man i pöbeln utanför Vårfrukyrkan | ||
Julia Cæsar | en kvinna i pöbeln utanför Vårfrukyrkan | ||
Helga Brofeldt | en kvinna i pöbeln utanför Vårfrukyrkan | ||
Gustaf Salzenstein | en gammal kvinna i pöbeln vid Ursulas gallergrind | ||
Gösta Bodin | en man i pöbeln vid Ursulas gallergrind | ||
Harald Wehlnor | en av munkarna som övervakar bålbygget | ||
Torsten Bergström | härolden | ||
- | Ej identifierade: | ||
Olle Hilding | ej identifierad roll | ||
Siegfried Fischer | ej identifierad roll |
Produktionsbolag | AB Svensk Filmindustri | ||
---|---|---|---|
Distributör i Sverige (35 mm) | AB Svenska Biografteaterns Filmbyrå | 1922 | |
Laboratorium | AB Svensk Filmindustris filmlaboratorium |
Renässansmiljö. Den unga Ursula har tvingats att äkta en man som hon hatar, den åldrige bildskäraren Mäster Anton. Hans kärlek till henne är stor, och han låter hustrun sitta modell för en skulptur av den heliga jungfrun. Ursula dignar av trötthet och leda, och sedan Anton gett henne ledigt tar hon sin tillflykt till örtagården, där hon har hemliga möten med borgmästarens unge och vackre son Bertram. Borgmästaren själv iakttar de ungas förehavanden men har inte hjärta att tala om det för sin gamle vän Anton.
En tiggarmunk kommer på besök och utbjuder till försäljning innehållet i sitt skrin med salvor och dekokter. Ursula finner en giftflaska i skrinet och vill köpa därav för att förgifta sin make. Munken genomskådar hennes avsikter och byter i hemlighet ut giftet mot ett ofarligt ämne. Han beger sig sedan till rådhuskällaren, där mäster Anton umgås med sina vänner. Där berättar munken om sina misstankar mot de unga tu. Anton grips av raseri och beskyller honom för att fara med lögn, men borgmästaren bekräftar att det är sanning att Ursula och Bertram gått bakom ryggen på Anton.
Hemkommen ber Anton sin hustru om ett glas vatten. Ursula tömmer det hon tror vara gift i vattnet, och hela tiden följer Anton hennes åtgärder via en spegel. När han förstår att hon försöker ta hans liv dör han av chocken, och han dör i samma ställning som Kristus på korset.
När dödsbudet kommer är folket klart med sin dom: det är Ursula som har mördat sin make. Hon förnekar att hon förgiftat honom, men vägrar att själv dricka av vattnet från det glas hon tror sig ha preparerat. Bertram erbjuder sig att dricka för att frita dem båda från misstankarna, men Ursula hindrar honom genom att slå ut vattnet. Ursula grips och pöbeln rasar, men tiggarmunken framträder och berättar att han i själva verket aldrig givit henne något gift. Ursula befrias.
Om natten vakar mäster Antons två lärlingar vid sin mästares kista i Vårfrukyrkan. De varseblir hur blod tränger fram ur pannan på kyrkans krucifix. Detta får misstankarna mot Ursula att på nytt växa sig starka. Man beslutar att hon ska ställas inför Guds domstol, dvs vandra genom eld för att man därav ska kunna avgöra om hon är skyldig eller ej till makens död.
Nu framträder på nytt Bertram och begär att få utföra gudsdomen i Ursulas ställe. Ursula blir lycklig över det förtroende hennes älskade därmed visar henne, och även stadens dömande myndigheter accepterar hans anbud.
Ett bål reses framför Vårfrukyrkan, och Bertram bereds för vandringen genom elden. Kyrkans krucifix bärs ut och placeras vid bålets ena ände: vid det skall vandringen vara avslutad.
Under tiden grips emellertid Ursula av stor vånda för Bertrams skull, när hon börjar tvivla på sin egen oskuld. Hon går i minnet igenom händelseförloppet före dödsfallet och inser plötsligt att Anton dött när han genom spegeln såg henne försöka förgifta vattnet.
Med denna insikt kan Ursula inte tillåta Bertram att göra vandringen genom bålet i hennes ställe. Hon går själv långsamt genom lågorna. Då ser hon hur kristusfiguren på krucifixet tar gestalt av hennes make, och han ler emot henne och hjälper henne genom lågorna så att hon oskadd kan falla ned på knä framför korset efter eldvandringens slut. Där förenar sig Bertram med henne.
Censurnummer | 28162 |
---|---|
Datum | 1921-12-01 |
Åldersgräns | Tillåten från 15 år |
Originallängd | 1682 meter |
Kommentar | Censurlängden utan texter. |
Bildformat | 1.33:1 |
---|---|
Ljudtyp | Stum |
Färgtyp | Svartvit (tintad) |
Bärare | 35 mm |
Hastighet | 18 |
Längd i meter | 1902 meter |
Längd i minuter | 93 min |
Akter | 5 rullar |
Filmkritikerna fördelade sig efter denna Sjöströmpremiär på två kategorier, av vilka den ena förbehållslöst och möjligen slentrianmässigt höljde filmen med beröm, medan den andra uttalade sin stora besvikelse med helheten - trots att man unisont beundrade filmens stora skönhet, fotograferingens och ljussättningens förtjänster, manuskriptets formella spänst och masscenernas imponerande kraft.
"Berättelsen - för övrigt tolkad i texter vilka i sin kärnfullhet och styrka ofta äro en njutning att följa - är sålunda mättad med intensivt liv och lidelse och med en konsekvens i sin psykologiska innebörd, som icke sviker ett ögonblick. Med det väldiga arbete, som nedlagts på regi och iscensättning, kunde man därför vänta sig en ovanligt stark och levande filmskapelse och varför filmen likafullt icke blir detta, torde, så vitt man efter ett enda åseende kan döma, säkerligen bero på den artificiella miljö, i vilken den spelas. Hela denna renässansuppsättning, hur vacker och pittoresk den än ter sig, verkar dock genomgående teater, och detta meddelar sig på något underligt sätt åt hela filmen. Manuskript, regi, spel, fotografering - det finns nästan ingenting att anmärka därpå, tvärtom mycket att skänka sin odelade beundran - och ändå förblir man sällsamt oberörd." (Quelqu'une i SvD)
"Man har vant sig vid att motse Victor Sjöströms filmer med intresse. Och att ställa stora fordringar på dem. Regissören brukar i varje nytt verk icke utan framgång söka överträffa sina föregående. Vem dömer - blev emellertid i viss mån en besvikelse. (-) Samma fotografiska teknik och utomordentliga belysningseffekter som voro karakteristiska för Körkarlen ha i Vem dömer - förenats med en praktfull uppsättning och stora folkscener. Mycket arbete och betydande kostnader ha nedlagts på filmen, men det uppnådda resultatet är knappast det som regissören avsett." (N i SocD)
"Iscensättningen är så praktfull man rimligen kan begära, och det är väl fråga om huruvida icke den rent dekorativa ståten och utstyrseln i denna film över!glänser vad som tidigare åstadkommits på svensk film. Hr Sjöström har emellertid denna gång arbetat med ett ganska tungt motiv, och hur vacker och konstnärligt tilltalande hela den utmärkta bildframställningen än är, så ryckes man ändå icke riktigt med av vad som försiggår på filmen." (-hm i StT)
"Den stora, svala katedralen med ljusdunklet under de väldiga valven, de magnifika rummen i Mäster Antons rika hem, källarinteriörerna med belysningseffekter som på Caravaggios tavlor, scenerna utanför domen, allt är ett regissörsarbete utan vank och lyte. Sällsamt suggestiv och mättad med en stämning av beklämning och fasa är bilden av fångarnas långa gåsmarsch, avtecknande sig i en oändlig silhuettrad mot himlen, när de söka bränsle till bålet. Inte häller mot folkscenerna finns något att invända. Sjöström kan tygla massorna, ge dem liv, plasticitet och uttryck. Och själva eldprovet är överlägset iscensatt, särskilt i belysningshänseende ett mästerverk av regikonst. (-)
Och ändå - trots detta går man från filmen tämligen oberörd! Vad kan det bero på? Allt är ju som det skall vara; vad kan då fattas? Det är som om i allt detta pompösa, magnifika, många gånger storslagna, fattades en levande ande som gjorde det hela liksom verkligt, lyft till det upplevda, det genomlidna. Kanske är det till stor del den tungrodda miljöens fel; om det briljanta uppslaget klätts i modern form, hade kanske såväl regissör som skådespelare fått ett fastare, mera personligt grepp om uppgiften." (DN)
Sjöströms Klostret i Sendomir (1920) hade blivit en stor internationell publikframgång, och med dess klosterromantik i färskt minne var beslutsfattarna på Svensk Filmindustri högst intresserade av annat stoff av liknande art.
På nyåret 1921 arbetade Hjalmar Bergman i Florens på en idé med handlingen förlagd till renässansmiljö och med starka inslag av religion, romantik och dramatik. SF-ledningen accepterade med viss iver Bergmans idé, och Victor Sjöström for ned till Bergman i början av mars 1921 för att samarbeta med denne på manuskriptet. Sjöström var föga entusiastisk. Inspelningen påbörjades i mitten av maj i ett ateljébygge som innebar något av ett mästarprov för Filmstadens personal. Strax efter midsommar låg filmen färdig för textning och klippning som utfördes på hösten. Texterna fick ålderdomlig utformning både språkligt och typografiskt.
SF-spekulationen blev på det hela taget ett misslyckande. Konjunkturerna hade ändrats avsevärt för svensk film utomlands sedan Klostret i Sendomir och Vem dömer - blev ingen försäljningssuccé. Den svenska kritiken var som framgått ovan ganska reserverad, något som Sjöström inte var van vid och som han tog mycket hårt. Enligt Bengt Forslunds avhandling om Victor Sjöström bidrog emellertid filmens framgång bland utländska kritiker till Hollywoods intresse för Victor Sjöströms regissörskvaliteter.
Bergmans filmnovell "Vem dömer?" publicerades som bok av Albert Bonniers förlag i samband med filmens lansering, illustrerad med bilder ur filmen. Novellen har därefter tryckts dels i samlingen "Film" (utg.: Stina Bergman) 1940, dels i vol. 28 av Hjalmar Bergmans samlade skrifter (red.: Johannes Edfelt), betitlad "Filmnoveller" 1958.
Utan att räknas till Sjöströms allra största verk har Vem dömer - genom åren behållit sin berömmelse för partier av utomordentlig bildmässig och kinematografisk skönhet. I sin fotohistoriska översikt i Chaplin nr 171 skriver Gösta Werner 1980: "Fotot i en film framstod här plötsligt på ett påtagligt sätt som en integrerad del av den dramatiska helheten, och det var 1922 något helt nytt - både i Sverige och utomlands."
Sverige | 1921 | 1921 | ||||
Filmstaden | Råsunda | (ateljé) | ||||
Råsunda | (exteriörer) |
Sverigepremiär | 1922-01-01 | Cosmorama | Göteborg | Sverige | 93 min | |
---|---|---|---|---|---|---|
1922-01-01 | Röda Kvarn | Jönköping | Sverige | 93 min | ||
1922-01-01 | Victoria | Linköping | Sverige | 93 min | ||
1922-01-01 | Metropol | Malmö | Sverige | 93 min | ||
1922-01-01 | Röda Kvarn | Stockholm | Sverige | 93 min | ||
Urpremiär | 1922-01-01 | Cosmorama | Göteborg | Sverige | 93 min | |
1922-01-01 | Röda Kvarn | Jönköping | Sverige | 93 min | ||
1922-01-01 | Victoria | Linköping | Sverige | 93 min | ||
1922-01-01 | Metropol | Malmö | Sverige | 93 min | ||
1922-01-01 | Röda Kvarn | Stockholm | Sverige | 93 min | ||
Cinemateksvisning, arkivkopia | 2002-02-14 | |||||
2002-02-17 | Krympt 0,3 procent. | |||||
2004-05-05 | ||||||
2005-03-17 | ||||||
2005-11-03 | ||||||
2006-04-14 | ||||||
2006-09-14 | ||||||
2011-12-15 |
Victor Sjöström - ett porträtt av Gösta Werner (1981) | Vem dömer- (1922) | |
Minns ni? (1993) | Citat ingår från | Vem dömer- (1922) |
Borgmästare |
Botgöring |
Bål |
Död |
Försoning |
Gammelmanskärlek |
Gudsdom |
Hallucinationer |
Krucifix |
Likvakor |
Maos mausoleum |
Minnesbilder |
Mordförsök |
Munk |
Omvändelse |
Otrohet |
Pöbel |
Religion |
Samvetskval |
Skulptörer |
Tortyr |
Underverk |
Äktenskap |
Öververklighet |
Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se
Typ | Kopia |
---|---|
Materialbas | Acetat |
Bärare | 35 mm |
Längd i meter | 1789 |
Typ | Kopia |
---|---|
Materialbas | Acetat |
Bärare | 35 mm |
Längd i meter | 1788 |
Typ | Duplikatnegativ |
---|---|
Bärare | 35 mm |
Typ | Duplikatpositiv |
---|---|
Bärare | 35 mm |
Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se
Storlek | Cirka 60 x 80 cm |
---|---|
Antal exemplar | 2 |
Storlek | Större än 80 x 110 cm |
---|---|
Antal exemplar | 2 |
Storlek | Större än 80 x 110 cm |
---|---|
Antal exemplar | 1 |
Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se
Typ | Pressklipp |
---|
Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se
Typ | Dialoglista |
---|---|
Manustitel | Vem dömer?. Engelsk textlista. |
Omfång | 7 s. |
Språk | Engelska |
Typ | Dialoglista |
---|---|
Manustitel | Vem dömer-. En sägen i bilder av Hjalmar Bergman. |
Omfång | 2 s. |
Språk | Engelska |
Typ | Dialoglista |
---|---|
Omfång | 3 s. |
Språk | Svenska |
Typ | Dialoglista |
---|---|
Omfång | 7 s. |
Språk | Svenska |
Typ | Dialoglista |
---|---|
Omfång | 7 s. |
Språk | Svenska |
Typ | Dialoglista |
---|---|
Manustitel | Love's crucible. By Hjalmar Bergman. Scenario by Hjalmar Bergman and Victor Seastrom. |
Omfång | 4 s. |
Språk | Engelska |
Typ | Dialoglista |
---|---|
Omfång | 7 s. |
Språk | Svenska |
Typ | Dialoglista |
---|---|
Manustitel | Jugement de Dieu. |
Omfång | 3 s. |
Språk | Franska |
Typ | Dialoglista |
---|---|
Manustitel | Jugement de Dieu. |
Omfång | 3 s. |
Språk | Franska |
Typ | Dialoglista |
---|---|
Manustitel | El fallo de Dios. |
Omfång | 3 s. |
Språk | Spanska |
Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se
Svartvitt papper | SET |
---|---|
Bakombild papper | 10 |
Dia | 1 |
Album | Ja |
Typ | Program/Reklamtryck |
---|
Typ | Program/Reklamtryck |
---|---|
Språk | Svenska |
Typ | Program/Reklamtryck |
---|---|
Språk | Svenska |
Typ | Program/Reklamtryck |
---|---|
Språk | Svenska |
Typ | Program/Reklamtryck |
---|---|
Språk | Svenska |
Typ | Program/Reklamtryck |
---|---|
Språk | Danska |