Friare från landsvägen (1923)

Media (5 st)

Originaltitel	Friaren från landsvägen
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Sigurd Wallén
Manus	Sigurd Wallén Sam Ask
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Bewefilm
Åldersgräns	Barntillåten
Sverigepremiär	1923-10-01

Medverkande

Edvin Adolphson
landsvägsriddaren, alias Sten Selling

Jenny Hasselquist
Astrid Löwen

Gösta Alexandersson
Gösta Lind, sotarlärling

Vilhelm Bryde
Binge, assessor

Sigurd Wallén
Vagel, länsman

Mia Gründer
Vagels hustru

Visa fler

Om filmen

Denna film hör tyvärr till de svenska stumfilmer som helt har gått förlorade och vi känner inte till något bevarat filmmaterial – vare sig kopia, original- eller bevarandematerial. Läs...

Visa hela texten

Handling

Barnhusbarnet Gösta Lind har placerats som sotarlärling hos den brutale mäster Algren som gör livet näst intill outhärdligt för Gösta med dålig mat och mycket stryk. En morgon rymmer...

Visa hela handlingen

Press

"Åter ett svenskt lustspel! Som åter visar hur långt vi svenskar ha kvar till det goda lustspelsmanuskriptet. Friarn från landsvägen är vad manuskriptet angår en förfärande smörja....

Visa all press

Denna film hör tyvärr till de svenska stumfilmer som helt har gått förlorade och vi känner inte till något bevarat filmmaterial – vare sig kopia, original- eller bevarandematerial. Läs mer på Filmarkivets sida Bevarade och förlorade svenska stumfilmer.

Barnhusbarnet Gösta Lind har placerats som sotarlärling hos den brutale mäster Algren som gör livet näst intill outhärdligt för Gösta med dålig mat och mycket stryk. En morgon rymmer pojken och ger sig ut på luffen. I en lada stiftar han bekantskap med en vänlig, munter och stilig landstrykare som blir hans gode vän och medvandrare. I närheten av godset Almåsa får Göstas kamrat tillfälle att med sina tydligen hästvana luffarhänder hejda en skenande häst och därmed rädda den vackra godsägardottern Astrid Löwen från Almåsa ur en ytterst farlig situation. Ett outtalat tycke uppstår mellan de unga.

Samma dag hamnar Gösta och hans nyvunne vän på Lilla Hult, ett hemman inte långt från Almåsa. Där vinner kamraterna redan från början mor Annas gunst, vilket i högsta grad irriterar inspektorn på gården, Jonas Råsten, som svartsjukt bevakar sina intressen hos mor Anna, den rikaste änkan i bygden.

Vid en logdans råkar Råsten och luffaren i slagsmål. Nästa morgon uppdagas ett inbrott i gårdskontoret på Lilla Hult. Hela gårdskassan är stulen och på brottsplatsen hittas en knapp ur luffarens rock. Jonas Råsten triumferar och luffaren tas om hand av länsman. Under polisförhöret rymmer han emellertid sin kos och tar sin tillflykt till Astrid Löwen som är ute på andjakt och omedelbart kvitterar hans tidigare rådiga ingripande med att gömma honom i en jaktstuga. Efter ett par dagar låter hon anställa honom som ridknekt på Almåsa.

Bland gästerna på godset finns assessor Binge, Astrids uppvaktande kavaljer, som till sin förtrytelse känner igen luffaren som en rival från tidigare sammanhang. Binge får reda på att luffaren efterlysts för inbrottet i Lilla Hult och sätter svartsjukt länsman på spåret. Ridknekten blir haffad ännu en gång. Men hans vän sotarlärlingen hittar ett brev som bevisar att inbrottet arrangerats av Jonas Råsten, som redan tidigare stulit gårdskassan och som nu måste skörda sina gärningars lön.

Den sålunda rentvådde luffaren visar sig nu vara identisk med författaren och hästsportsmannen Sten Selling, som gett sig ut på luffen till följd av ett vad på sin klubb. Bland vadhållarna fanns även assessor Binge, som alltså förlorat både vadet och Astrid Löwen. (Bearbetning av programblad.)

Pressreaktion Svensk filmografi

"Åter ett svenskt lustspel! Som åter visar hur långt vi svenskar ha kvar till det goda lustspelsmanuskriptet. Friarn från landsvägen är vad manuskriptet angår en förfärande smörja. Det börjar med en ingående skildring av den stackars sotarpojken Alexanderssons lidandeshistoria i fosterföräldrarnas hem: han får stryk med olika tillhyggen under många, långa sekunder. Pojken flyr och träffar den otroligt orakade luffaren Adolphson. Trots dennes föga prydliga exteriör föräls!kar sig den fina fröken Hasselqvist i honom -- till biopublikens häpnad. En stöldhistoria blandas in i handlingen. Herr Adolphson rakar sig och det visar sig att han ingen luffare är, utan 'författaren och hästmän'skan' (en egendomlig kombination!) Selling, som ingått ett vad med den välmaskerade Bryde. Adolphson får fröken Hasselqvist. Pojken Alexandersson, som i början var huvudfigur, har under filmens gång nästan glömts bort. Och när det hela är slut frågar sig publiken, varför regissör Wallén egentligen sysslade så ingående med Alexanderssons barndom.

Rena smörjan -- med ett ord! Vi relatera händelseförloppet för att ge en liten bild av svensk lustspels!kultur!

Emellertid -- trots manuskriptets undermålighet, är filmen sympatisk. Egendomligt nog. Och har anrättningen ej reklamerats som något underbart -- en förmildrande omständighet. Dels äro skådespelarna så trevliga och gemytliga, att man mot sin vilja lockas intressera sig för den underbara handlingen, som för övrigt filmtekniskt sett flyter fram jämnt och rätt bra. Trevligast äro kolarpojken Alexandersson och författarn-hästmänskan Adolphson. Jenny Hasselqvist kommer inte riktigt till sin rätt -- hon visas för litet och är för mycket tragedienne i denna miljö av kycklingar, kalvar, kor, höns, hästar, mest hästar. Men hon är alltid angenäm: se där en konstnär, som förstår att spela ej endast med ansiktet utan med hela kroppen!" (Robin Hood i StT)

Robin Hood var som vanligt mer temperamentsfull både i beröm och klander än sina kritikerkolleger, som på det hela taget tyckte att detta var en lätt och sommarluftig komedi, frisk och medryckande om också något missromantiskt banal i intrigen. Stort utrymme ägnades i denna barnskådespelarnas förlovade tid åt lille Gösta Alexandersson (f d Anderssonskans Kalle), som dock av flera recensenter ansågs alltför oblygt kalkerad på det just då populära amerikanska underbarnet Wesley Barry. Även Edvin Adolphson, som här hade något av en debut, fick åtskillig och övervägande positiv uppmärksamhet. "Edvin Adolphson, som här fått sin första större filmroll, är däremot ett verkligt fynd. Tack vare honom kommer filmen säkert att slå an åtminstone på den kvinnliga delen av publiken. Han har också alla förutsättningar för en filmhjälte av hurtig och spänstig amerikansk typ, spelar ledigt och utan later framför kameran, sitter säkert i sadeln och låter den kultiverade gentlemannen skina igenom lagom vare sig han uppträder i skepnad av luffare eller ridknekt." (SocD)

Kommentar Svensk filmografi

Friaren från landsvägen spelades in sommaren 1923, då Sigurd Wallén hann med att regissera tre långfilmer. Som förspel fick filmen en liten journalfilmsparodi, som Edvin Adolphson regisserat för Bewefilm med Georg Blomstedt, Victor Lundberg och Hilda Castegren under titeln Grönköpings veckorevy (se do i Appendix). Tanken var att parodin skulle institutionaliseras till en återkommande journal, men detta blev det enda nummer som förverkligades.

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se