Grevarna på Svansta (1924)

Media (29 st)

Originaltitel	Grevarna på Svansta
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Sigurd Wallén
Manus	Einar Fröberg
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Bewefilm
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Sverigepremiär	1924-11-24

Medverkande

Einar Fröberg
Greve Nils Storm

Hugo Björne
Per Storm, hans son

Thure Holm
Hans Wärner, inspektor

Magda Holm
Elina, hans dotter

Inga Tidblad
Ofelia Grane

Manda Björling
Baronessan Gustava Grane

Visa fler

Handling

Unga greven Per Storm återkommer efter några års universitetsstudier till fädernegodset Svansta, åtföljd av sin kamrat kandidat Ståhl. Gamle greven är bekymrad över...

Visa hela handlingen

Press

Att en svensk film på nytt hade romer i handlingen irriterade flera av kritikerna, och att greve Pers vansinnesexcesser betänkligt påminde om Gunnar Hedes saga (1923/1) påpekades i några...

Visa all press

Unga greven Per Storm återkommer efter några års universitetsstudier till fädernegodset Svansta, åtföljd av sin kamrat kandidat Ståhl. Gamle greven är bekymrad över sonens bokliga intressen och moderna idéer, och önskar att han i stället skulle intressera sig för godsets skötsel. När han inte läser, tillbringar Per helst sin tid tillsammans med den vackra Elina, fosterdotter till inspektorn på godset och enligt ryktet av romsk släkt.

På det närbelägna Sjödala bor baron Grane med sin beskäftiga hustru och tre giftasvuxna döttrar: Emilia, Cecilia och Ofelia. Baronen har drabbats av finansiella problem och familjen ser därför med vissa förhoppningar på greve Pers ungkarlsstånd. Besvikelsen blir därför stor när Per inte visar något nämnvärt intresse för systrarna utan till och med avviker från en festmiddag för att svärma med Elina. Efter incidenten tar gamle greven sin son i upptuktelse för att han öppet vidgår sin förbindelse med den romska flickan, och i sin vrede kör han kandidat Ståhl på porten.

Något senare blir Elina själv attackerad av gamle greven med påföljd att hon faller ned i kvarnforsen och driver bort med strömmen. Per råkar bevittna händelseförloppet, rusar till, slår ned sin far och kastar sig i vattnet för att rädda sin älskade. Men förgäves. Hon försvinner, och både far och son insjuknar i sviterna efter slagsmål och simtur. Gamle greven avlider. Per överlever visserligen ehuru djupt deprimerad och inte helt frisk i sinnet. Under hans sjukdomstid ses Ofelia Grane ofta vid hans bädd, och mellan dem uppstår en viss sympati, som hennes föräldrar forcerar eftersom Sjödala på sista tiden kommit på ytterligare obestånd. Man börjar planera för bröllop på Sjödala.

Den olycklige Per förföljs emellertid av hallucinationer av den försvunna Elina som tycks vilja hindra honom från giftermålet. När bröllopsdagen är inne har han blivit halvt vansinnig av grubblerier, och bröllopsgästerna får bevittna hur han vid ankomsten till kyrkan plötsligt tvärvänder med ekipaget och i full karriär rusar bort från sin väntande brud: i själva kyrkporten har han på nytt sett sin älskades spökgestalt.

Nu slår grevens galenskap ut i full låga. Han barrikaderar sig i sitt rum, låter skägget växa vilt, fösummar sin klädsel, tar emot mat genom en lucka i väggen, vägrar att umgås med någon människa och förfaller alltmer. Under denna tid förfaller också Svansta, ty hans underlydande bönder och torpare utnyttjar situationen enbart för egen förtjänst.

Vid en av sina fåtaliga utflykter utomhus träffar greven en luffare som öppnar hans ögon för hur det står till på godset och som dessutom berättar för honom, att i ett av godsets skogsområden -- det enda som inte skövlats av de ohederliga bönderna -- har ett romskt följe sitt läger. Per grips nu av en aning och rusar in i skogen, söker reda på lägret och finner där sin Elina, som sökt sig tillbaka till "de sina" efter gamle grevens förödmjukande behandling men som nu är mer än villig att följa unge greven till Svansta. Hon meddelar sin moder sitt beslut, varefter modern under stor gripenhet avslöjar, att hon en gång funnit Elina som hittebarn vid en trädstam, räddat henne till livet men låtit henne växa upp i "bygden" eftersom hon uppenbarligen inte varit av romskt blod.

Elina kan nu återvända till Svansta för att bli greve Pers hustru. Hon slår upp fönstren i hans rum och släpper in luft och ljus och vind i den unkna studerkammaren.

(Redigerad 2019-03-21)

Pressreaktion Svensk filmografi

Att en svensk film på nytt hade romer i handlingen irriterade flera av kritikerna, och att greve Pers vansinnesexcesser betänkligt påminde om Gunnar Hedes saga (1923/1) påpekades i några recensioner. Men annars ansåg man på det hela taget att Grevarna på Svansta var behändigt hopkommen och underhållande nog. Den goda skådespelarstaben fick beröm, fr a Hugo Björne (manlig och sympatisk), Inga Tidblad (älsklig och blid) och Magda Holm (käck och trevlig). Som så ofta harangerades fotografen för sina vackra bilder.

Marfa i DN påtalade att historien på vissa punkter var oklar och att en del handlingstrådar aldrig följdes upp tillfredsställande "-- varför släpps t ex de tre fröknarna på granngården plötsligt av? De kunde dock ha haft en mission att fylla. Och stackars Inga Tidblad som den ganska oförskyllt förskjutna bruden hade varit värd ett bättre öde än att bara släppas som en het potatis. Det är möjligt att det var meningen att hon skulle verka mera beräknande och kall, men varken hon eller regissören har lyckats få bukt på hennes naturliga ljuvhet, och nu verkar hon mest ett oskyldigt offer för sin karska mamma och ett oblitt öde. (-) Huvudrollen, unge greve Per, göres av Hugo Björne, som naturligtvis kunde vara roligare; dock är han sympatisk och enkel och har gott av sin sceniska rutin. Magda Holm som den unga tattarflickan är söt och käck och rör sig förträffligt; om hon arbetade ut sin typ och på allvar gick in för att göra något av sin mimik, skulle hon bestämt kunna bli något i stil med Colleen Moore. De ha något av samma snärt på temperamentet."

Gvs i SvD tyckte att herrgårdsmiljön var för raljant vardagligt skildrad. "Man känner sig alltså inte nämnvärdt gripen av den Fröbergska tragiken, men ställer sig däremot dess mer sympatisk gent emot Sigurd Walléns ofta fyndigt detaljerade regi. Middagen strax efter unge grevens hemkomst eller bröllopet med dess lustiga och ovanligt kameraobesvärade bondgubbar och bondgummor har något Wallénskt gemytligt över sig. Tattarlägret blixtrar förbi hastigt, vilket noteras med tacksamhet. Över interiörerna vilar det verklig herrgårdsstämning, men så har man heller inte begagnat uppbyggda scener, utan hållit sig till riktiga gamla herrgårdar. Förtjänsten att bildernas ljusbehandling ändå blivit så lyckad, är väl främst Henrik Jaenzons, som står för fotot."

FDP yttrade sig, något överraskande, mycket positivt: "Det är inte ofta man får se det konstnärliga så komma till sin rätt som i denna film. Fotograferingen av det väna Sörmlands gamla herrgårdar var utmärkt. En film som förtjänar att ses och som ingen behöver ångra att se." (ursprungligen publicerat i bokverket "Svensk filmografi", redigerat 2020-02-25)

Kommentar Svensk filmografi

Filmen byggde på ett originalmanuskript av Einar Fröberg (1875--1934) som också hade en av de större rollerna och som i någon mån delade regiansvaret med Sigurd Wallén. Filmen spelades in utan ateljéer sommaren 1924.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se