Vi två (1930)

Media (26 st)

Originaltitel	Vi två
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	John W. Brunius
Manus	Elsa af Trolle Pelle Stille
Förlaga	The Lady Lies (Pjäs)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Les Studios Paramount
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1930-09-18

Medverkande

Edvin Adolphson
Robert "Bob" Rossiter, advokat, änkling

Margit Manstad
Joyce Roamer, expedit på Yvonne Modes

Erik "Bullen" Berglund
Charles Tyler

Märta Ekström
Myriam Pearson

Ivan Hedqvist
Henry Tuttle

Anne-Marie Brunius
Josephine, "Jo", Rossiters dotter

Visa fler

Handling

Robert Rossiter är änkeman med två tonårsbarn, 14- åringen Bob och 13-åringen Jo. Han är en av New Yorks mera ansedda och eftersökta advokater. En dag går han in i ett elegant modehus...

Visa hela handlingen

Press

StT (Robin Hood): "Orkestern tystnade. Filmen började, och den romantiske recensenten gnuggade sig i ögonen. Drömde han? Eller var han verkligen i Paris? Filmen började alldeles som en...

Visa all press

Robert Rossiter är änkeman med två tonårsbarn, 14- åringen Bob och 13-åringen Jo. Han är en av New Yorks mera ansedda och eftersökta advokater. En dag går han in i ett elegant modehus på Femte Avenyn för att köpa en födelsedagspresent till Jo och träffar då Joyce Roamer, som expedierar honom. När han senare träffar samma unga dam utanför varuhuset inleds en bekantskap och han är mycket attraherad av hennes skönhet och intelligens. Snart är han förälskad i henne.

I samma hyreshus där Joyce har en våning finns även Miriam Pearson, en något vulgär men även godhjärtad varelse som helt har erövrat den gemytlige men något förvirrade och ständigt cocktaildrickande Charlie Tyler, en av Rossiters ungdomsvänner.

Till påsken återvänder Rossiters barn hem till våningen i New York och med dem kommer även deras mycket gammalmodiga morfar och mormor, makarna Henry och Amelie Tuttle, och de kritiserar skarpt Rossiter för hans förbindelse med Joyce, något som sker i barnens närvaro och gör ett starkt intryck på dessa.

Bob får senare en plötslig ingivelse - han ringer upp Joyce och säger att det skett en olycka med Robert och att hon måste komma till deras våning. När hon anländer finns bara Bob och Jo där, och hon anklagas av dem för att vilja skada deras far och hans familj. Om pappan skall gifta om sig bör det ske med en viss Ann Gardner, som deras morföräldrar har utsett och godkänt.

Senare på aftonen kommer Rossiter hem till Joyce och säger att han beslutat falla undan för trycket - han och Joyce bör upphöra att träffas. När Miriam i grannvåningen får se hur hårt Joyce tar det hela och att hon står på självmordets brant på grund av dessa egenkära barn, så går hon hem till dem och läxar upp dem, varefter barnen ångrar sig och gör allt för att sammanföra fadern med Joyce igen. Först då kan Robert fria till Joyce med lugnt samvete och Joyce kan planera det slags hem Bob och Jo så länge har saknat.

Pressreaktion Svensk filmografi

StT (Robin Hood): "Orkestern tystnade. Filmen började, och den romantiske recensenten gnuggade sig i ögonen. Drömde han? Eller var han verkligen i Paris? Filmen började alldeles som en komedi han sett på den stora Paramountteatern. Började med en närbild av två tjocka fingrar som lekte och vinglade på en bordsskiva.

Men nu såg recensenten -- fingarna voro något olika. Ett ljus gick upp i Chinas mörker: recensenten hade sett samma film i Paris, men i fransk version. Han hade funnit den odräglig, inte förstått ett ord, och gått sin väg.

Alltså fick Chinas Vi två ett säreget intresse. För första gången hade jag tillfälle att jämföra två språkversioner av samma film. Jag hade talfilmens problem in på livet.

Vad blev resultatet? Först och främst tyckte jag mig se att samma scenario följts. Scen efter scen var precis samma sak i Paris och Stockholm, fast varenda skådespelare var ny. Det var som att bevittna översättningen av en bok.

Men trots likheterna var det en väldig skillnad. För det första var ljudet mångdubbelt bättre i Stockhom, det bästa vi hört i svensk talfilm. Inte alla scenerna voro fullt lika klara och distinkta, men i de flesta återgavs talet så rent och väl avvägt att man nästan glömde att man satt på bio. Bullen Berglunds och Hedqvists stämmor lämpa sig tydligen särskilt bra för talfilm, Adolphson talar lugnt och naturligt men högtalarna slukade vissa stavelser, medan Margit Manstads röst verkade mjukare och mera sympatisk än på scenen. För det andra spelade svenskarna genomgående mycket bättre. Det enda som verkade snärtigare i Paris var tempot. Svenskarna togo en rundlig tid på sig -- kommer inte repliken i dag så kommer den i morgon. Men i övrigt var det egendomligt att konstatera hur befruktande talfilmen verkat på de svenska skådespelarnas rabatt. Som en jättestor sprutkanna -- eller en kärra dynga, hur man vill. Man såg och hörde hur skådespelarna levt upp när de fått repliken att stödja sig på. De slogo ut som rosor och violer -- särskilt hr Berglund, en tjock, fyllig och full viol. Och Margit Manstad! Vi ha aldrig sett henne så bra, vi ha uppriktigt sagt ej trott att hon kunde bli så bra."

SocD (Moje): "När inte stoffet räcker till, få folk prata om vad som helst. Huvudsaken i en talfilm är, som bekant, att det sägs något, inte vad som sägs. Vilket i detta fall inte hindrar att mycket av det som sägs är ganska roligt sagt. Men longörer nåste det ju bli. Långa, gapande longörer mellan herrskapet Adolphson & Manstads tjusande idyller, de brådmogna ungdomarnas resoluta små uppror och hr Berglunds flegmatiska roligheter. Med ett scenario för film i stället för ett för fotograferad teater, och en mera filmintresserad och fantasirik regissör än hr Brunius skulle det, eftersom det talas svenska och stycket har flera roliga poänger, helt säkert kunnat bli en bra film. Men man får vara glad att det i alla fall blivit en acceptabel och att den har svensk dialog. Alla barn i början.

Att Edvin Adolphson och Margit Manstad gå omkring och se ledsamma ut, bör man inte förtänka dem. Vad skall man göra i sådana roller?"

Kommentar Svensk filmografi

Filmen är en svensk version av den amerikanska The Lady Lies (Paramount, 1929) i regi av Hobart Henley. Den inspelades samtidigt i bl a en polsk version med titeln Usmiech pani Ewy och en tysk med titeln Seine Freundin Annette.

Betr rollistan till den svenska filmen: Märta Ekströms roll är enligt filmens förtexter och filmen Miriam Pearson. En uppgift i ett tryckt program att hon skulle spela Hilda Pearson är alltså felaktig.

Ragna Broo-Juter föddes i Stockholm 4.10.1905. Hennes filmkarriär omspänner fyra filmer. 1930 finns hon i tre av Paris-filmerna: Vi två, Doktorns hemlighet (1930/09) och Den farliga leken (1930/14). Därefter nämns hon 1933 i Halta Lena och vindögde Per (1933/01).

I Filmjournalen 1930/14 på sid. 10 intervjuas Margit Manstad om denna film. Hon nämner hettan i ateljén, nattfilmandets besvär, varefter signaturen "Leon" i FJ fortsätter:

"Det börjar åter bli liv och rörelse framme vid apparaterna och -- flugdödarnas viktiga garde sättes i funktion. Ty flugorna äro farliga fiender till ljudfilmen -- en enda flugas surr kan om det sättes i gång alldeles intill mikrofonen låta som en flygmaskinsmotor, när filmen sedan köres, och därför måste man före varje filmning sätta igång med ett veritabelt flugkrig med flitsprutor och flugsmällare före varje tagning. Ve den fluga som sätter igång sitt surr sedan regissören skrikit ut 'Silence!'"

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se