Hans Majestät får vänta (1931)

Media (120 st)

Originaltitel	Hans Majestät får vänta
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Theodor Berthels
Manus	Oscar Rydqvist Greta Berthels (som Herbert Gran) Theodor Berthels
Förlaga	Hans Majestät får vänta (Pjäs)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Svensk Filmindustri
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Sverigepremiär	1931-03-16

Medverkande

Margit Manstad
Eva Linde

Eric Barclay
kammarjunkare Carl Johan Stjärna

Knut Lambert
Frans, Stjärnas betjänt

Aina Rosén
Sonja

Britta Vieweg
Adrienne, Stjärnas fästmö

Ragnar Arvedson
Adriennes kavaljer

Visa fler

Handling

Första stumtexten: Det var en nyårsafton och det var i Stockholm.Vyer av ett vintrigt Stockholm: Stadshuset, Klara kyrktorn, Strömmen, måsar.I pantbanken. Juden Haberman...

Visa hela handlingen

Press

StD (Lbk): "Oskar Rydqvists Majestäts elegante kammarjunkare Stjärna -- i festligt minne bevarad från Komediteaterns succétider -- har fått vänta till nu med sin komedi med musik till...

Visa all press

Första stumtexten: Det var en nyårsafton och det var i Stockholm.

Vyer av ett vintrigt Stockholm: Stadshuset, Klara kyrktorn, Strömmen, måsar.

I pantbanken. Juden Haberman tummar på tre gamla schalar framlämnade av en fattig kvinna höljd av ännu en schal. "Det här kan jag inte ge något på", säger pantlånaren och skjuter från sig schalarna. "Det är nyårsafton och jag har inte ett öre", säger kvinnan. Nästa kund är betjänten Frans som skall pantsätta en uniform. "Haberman har aldrig gjort en så säker affär. Den tredje har kammarjunkaren tjänstgöring på Slottet och då måste han ha uniformen". Betjänten får två hundrakronorssedlar, låter växla en av dem och ger den gamla kvinnan 20 kr.

I blomsteraffären. Frans har skyndat till en blomsterhandel och skall köpa en bukett för Stjärnas räkning. Medan han tittar sig omkring fångas hans öga av en ärtig dam i klockhatt som ogenerat börjar flirta med honom genom fönstret. Med sina ögon signalerar hon att hon vill ha gula rosor. Han köper rosorna och man ser dem promenera fram utefter Nobelgatan. En tidningspojke säljer tidningar och skriker ut "Aftonbladet-Allehanda! Vit slavhandel i Stockholm".

Frans säger i stumtext: "Min kusin greven skall ut med sin fästmö ikväll, så jag kan disponera hela kvällen för er räkning." Hon säger: "Bara det inte är lilla ni som är slavhandlaren." Hon får sina blommor och de stämmer träff i kammarjunkarens våning klockan nio.

Frans går tillbaka till blomsterhandeln och köper ännu en blombukett. Hemma hos kammarjunkare Stjärna sitter högst densamme och betraktar ett foto med fästmön signerat "Adrienne, Julen 1929". Frans kommer in och viftar triumferande med pengar och pantkvitto. Greven räknar och finner att det inte är 200 kr. Frans förklarar i stummontage sina äventyr med den fattiga kvinnan och den vackra Sonja. Han förklarar att det som fattas skall dras av på hans innestående lön. Greven betalar en liten del av lönen - 30 kr - men tar tillbaka en tia.

I sin enkla enrummare gör Sonja en snabb toalett, syr ihop ett hål på ena strumpan och målar läpparna. Över till Adrienne i lyxig hemmiljö som målar sina läppar. Vid hennes ytterdörr med skylten "af Palmborg" står nu Stjärna med blombukett och ringer. Hembiträdet skickas ut av Adrienne för att ljuga och säga att hon ligger sjuk. Stjärna går till Cecil och äter i sin ensamhet. På en enklare dansrestaurang finns Frans med Sonja och efter en del stojande går de hem till Stjärnas våning.

Adrienne rusar ut till en väntande bil innehållande hennes kavaljer för natten (Ragnar Arvedson). I porten stöter hon samman med Eva Linde som säger: "Så roligt att träffa en skolkamrat efter så många år". Adrienne ser lagom road ut. Eva tror att den officielle fästmannen Stjärna väntar i bilen. Adrienne antyder cyniskt: "Han får ärva, kära du och då så..."

Hemma hos Stjärna slår Frans på radioapparaten. Över radiolådan tronar en trattformad högtalare där man kopierar in kanariefåglar för att markera tjut. Några vridningar på ratten och dansorkestern på Cecil kopieras in. Sonja dansar solo à la flapper och säger: "Aktarej vad Ebon Strandin skulle må om hon hade mina talanger" Mystiskt ringer en överförfriskad granne (regissören Theodor Berthels) på dörren och önskar Gott Nytt År varefter han lommar ut på gatan.

Stjärna har tröttnat på Cecil där alla damer redan har sällskap och han troppar hem. Eva Linde har skrämts av en antastande karl (Berthels) och rusar iväg samt halkar och vrickar ena fotleden. Stjärna plockar upp henne, bär in henne till sig och placerar henne i en soffa.

Frans har förfärad gömt Sonja inne i sängkammaren och låst dörren. Eva vill inte dricka champagne med Stjärna förrän hon förstår att Adrienne lurat både henne och Stjärna. Medan skålandet pågår blir Sonja inne i sängkammaren hysterisk. Hon har just läst en tidningsnotis att vita slavhandlare härjar i Stockholm och att de har för vana att bjuda hem försvarslösa flickor samt att de ofta kallar sig för "greve" eller "baron". Sonja hamrar hysteriskt på den låsta dörren tills hon släpps ut varefter hon ger sig av sedan hon kallat Stjärna "slavhandlare" och Frans "köksbaron". Stjärna ringer efter taxi åt Eva flera gånger, men taxiflickorna, som känner honom personligen, kan inte få fram någon denna nyårsnatt. När det till slut kommer en har Eva somnat. Stjärna täcker över henne och sänder bort taxin.

Följande morgon beställer han en släde med kusk för att köra hem Eva och tubbar henne istället att följa med till Djurgården där släden tar dem till Djurgårdsbrunns värdshus. Här har man på Frans telefonanmodan dukat fram en jullunch i ett enskilt rum. Eva börjar för första gången trivas.

Frans kommer inrusande och meddelar att hovmarskalken meddelat att Stjärna något oväntat skall tjänstgöra på nyårsdagen. Han har en knapp timme på sig att skaffa fram uniformen. Medan han rusar runt för att vigga upp pengar från bekanta får Eva veta det hela. Hon klär av sig hemma hos Stjärna och låter Frans ta hennes pälsfodrade kappa och hennes aftonklänning till Haberman. Frans får ut uniformen.

Det hela reder upp sig till slut, och Stjärna och Eva får varandra och Stjärna meddelar hovmarskalken att "Hans Majestät får vänta".

Pressreaktion Svensk filmografi

StD (Lbk): "Oskar Rydqvists Majestäts elegante kammarjunkare Stjärna -- i festligt minne bevarad från Komediteaterns succétider -- har fått vänta till nu med sin komedi med musik till stumma repliker i SF:s edition. Detta sällsynt eleganta och kvicka lilla lustspels alla roliga poänger äro med i filmen, som blivit en smålustig och välgjord underhållning, vilken dock kunnat serveras i något snabbare tempo, ty nu blir det onödiga longörer -- ändå har Theodor Berthels lyckats väl som salongsfarsregissör, och speciellt nyårsnattens restaurangscener äro gjorda med kläm och smak. Eljest följer han pjäsen nästan scen för scen till den pigga slutrepliken. Eric Barclays Stjärna för sig elegant hovmannamässigt, men av Ernst Eklunds trygga humor i de prekära situationerna finns inte ett spår. I komedien hör den sympatiske Barclay inte hemma! Margit Manstad är ett förtjusande, syndigt, välklätt nyårskvällsfynd, Knut Lamberts betjänt är en komedifigur av finaste årgång, och Aina Roséns fresterska är vulgärt trovärdig och pikant. Musik och foto (Bjurman) mycket goda. En angenäm journal och stilfull vacker Sörmlandsbildserie fyllde ut programmet."

StT (R H-d): "Att presentera Åbergsson Rydqvists kvicka pjäs som stumfilm hör till de större mysterierna i den nyare svenska produktionen. Det står visserligen "Ljud-Tonbild-Syndikat A/S (Tobis) Berlin", men vi hörde ej ett talat ljud utom Aina Roséns skrik en gång. Detta skrik ansågs tydligen så betydelsefullt att själva Tobis mobiliserats.

Men låt oss inte hacka på den arma svenska filmproduktionen som verkar slarvsylta våra ansträngningar förutan. Låt oss i stället erkänna att Majestätet är en habilt gjord stumfilm utan större fel men också utan större förtjänster. Man kan se den, men också låta bli. Regissören Berthels visar åter att han kan göra film med en viss ytlig, lättflytande elegans. Till en Lubitsch kvickhet är dock långt, kameran står troskyldigt och bredbent mitt framför de agerande utan en tanke i sitt huvud att söka göra bilderna roliga eller effektfulla. Hans Majestät är svensk film, mer behöver knappast sägas. Tunn och på stället marsch, som vanligt."

GHT (M ): "Stycket är inte märkligt i något avseende. Men den tunna historien är berättad i ett behagfullt tonfall och man har inte tråkigt. Som betydande förtjänster hos stycket bör väl också framhållas att det är fritt från amerikansk 'flotthet' och från larvigt pikanteri.

Den som bäst bidrog till underhållningen är Knut Lambert som betjänten. Han gör rollen med humor och älskvärdhet och i trevligt balanserad komedistil. Margit Manstad kommer därnäst. Även hon håller stilen och är dessutom söt att se på. Aina Rosén som vulgär ung dam var däremot något för illusorisk. Eric Barclay var en smula tröttsam att se på. Han hade så underliga föreställningar om vilken min man skall ha för att verka adlig ung lebeman."

Kommentar Svensk filmografi

Oscar Rydquist (1893-1965) tog studenten i Uppsala 1911, studerade i Uppsala 1911-13 och övergick sedan till tidningsbanan. Med vissa avbrott var han anställd på Dagens Nyheter 1915 fram till pensioneringen 1959. Det mest markanta avbrottet var 1918-23 när han arbetade för Svenska Bio/Svensk Filmindustri som manusförfattare och en enda gång som regissör, vilket var när han och Karin Swanström gjorde Boman på utställningen 1923. Hans insatser som manusförfattare under stumfilmstiden är ganska okända. Hans namn förekommer i förtexter troligen endast i den ovannämnda stumfilmen. Däremot är han mycket synlig under ljudfilmstiden och är i Sven G. Winquists bok, "Författare till svenska långfilmer samt svensk TV-teater", nämnd i samband med 14 filmer.

Komedin "Hans Majestät får vänta" uruppfördes på Komediteatern 3.12.1926, i regi av Einar Fröberg och med dekor av Manne Runsten. Ernst Eklund var kammarjunkaren, Eva spelades av Ester Roeck Hansen, Adrienne av Signe Wirff och Frans av Nils Lundell.

Strängt taget är detta den sista svenska stumfilmen, d v s den inspelades stum, men den kopia som hade premiär på Skandia var eftersynkroniserad med musik och effekter, dock utan tal för skådespelarna. Några veckor efter premiären censurerades en rent stum kopia. (Flickan från Värmland inspelades stum på sommaren 1930 -- senare än ovanstående -- och hade en rent stum premiär i Stockholm 28.2.1931 och fanns endast i stumkopia.)

Observera att Hans Majestät får vänta fick ytterligare en filmatisering 1945, då regisserad av Gustaf Edgren.

Filmen är en ren stumfilm med musik och ljudeffekter som t ex ringklockor och champagnekorkars plopp. Mänskliga röster förekommer endast i två avsnitt: ett kvinnoskrik -- Sonja i Stjärnas våning, samt en person läsande Tennysons "Nyårsklockorna".

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se