Kanske en diktare (1933)

Media (73 st)

Originaltitel	Kanske en diktare
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Lorens Marmstedt
Manus	Torsten Flodén Lorens Marmstedt
Förlaga	Kanske en diktare (Pjäs)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Nordisk Filmproduktion
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1933-02-24

Medverkande

Gösta Ekman
Filip, rockvaktmästare på Restaurant Viktoria

Gunnar Olsson
herr Viding

Karin Kavli (som Karin Carlson)
Jane Viding, Vidings fru

Hjalmar Peters
direktör Kurtz

Hugo Björne
domaren

Hjördis Petterson
cigarrfröken

Visa fler

Handling

Filip är rockvaktmästare på restaurang Victoria, en drömmare som misslyckats i livet och som upplever människorna mycket i de kläder han hanterar i sin garderob. I detta drömmande...

Visa hela handlingen

Press

AB (Waldemar Hammenhög): "Det är uppenbart att denna föreställning blott är en fotograferad teater-föreställning, men om det endast varit meningen att göra en sådan, kan man inte...

Visa all press

Filip är rockvaktmästare på restaurang Victoria, en drömmare som misslyckats i livet och som upplever människorna mycket i de kläder han hanterar i sin garderob. I detta drömmande tillstånd händer det att han lämnar ut fel kläder. Som tröst har han en fickplunta med konjak, vilket dessutom gör honom till smygsupare. Till denna restaurang kommer en kväll tre personer, den samvetslöse direktören Kurtz, den vidlyftige Viding och hans vackra fru Jane. Viding har skaffat sig farliga skulder som Kurtz skall betala på ett villkor: Viding måste ställa sin fru till Kurtz förfogande. Sällskapet skall gå en trappa upp till ett halvprivat rum och äta en dyr middag. Rockvaktmästare Filip bevittnar en scen i vestibulen där frun klagar över att bli lämnad ensam med Kurtz men mannen fordrar brutalt att hon skall visa sig tillmötesgående med anledning av hans skulder. Då tar frun en pistol från mannens rockficka - Filip bevittnar detta - och går uppför trappan. Mannen rusar efter för att avväpna henne. Det blir en brottning, ett skott ljuder och mannen segnar död ner.

Filip störtar dit och tar vapnet från fru Viding och tar hela skulden på sig. Inför rätta säger fru Viding att det var hon som sköt maken, men Filips vittnesmål om sig själv som mördaren är så övertygande, han är "kanske en diktare", att domaren blir övertygad. Han döms till sex års straffarbete. Efter en viss strafflindring blir Filip frisläppt och försörjer sig med att sälja vispar och borstar. Han kommer av en slump till änkan Vidings dörr och hon insisterar på att Filip skall gifta sig med henne så hon kan sona sitt brott. Men Filip vägrar. Han påtog sig skulden för att hans eget liv skulle få en mening.

Pressreaktion Svensk filmografi

AB (Waldemar Hammenhög): "Det är uppenbart att denna föreställning blott är en fotograferad teater-föreställning, men om det endast varit meningen att göra en sådan, kan man inte sätta sig att kasta sten på pianisten, d. v. s. regissören Malmstedt. Men film var det inte. Det var GÖSTA EKMAN (och carin carlsson).

Gösta Ekman och åter Gösta Ekman gjorde filmen. Med vilken annan svensk skådespelare som helst i hans roll hade filmen gjort platt fall. (Och då hade det tydligt nog framgått att detta inte var film.) Hans fascinerande ansikte, hans stämma, hela hans person griper en helt och hållet. När han inte var på duken drog man andan (och den kvinnliga delen av publiken torkade sig diskret i ögonen för att kunna se honom tydligare när han kom åter). Detta måste vara en blomma även åt regissören.

När en aktör så dominerar måste de övriga komma i en svart slagskugga. Men vem vet om inte en dag Carin Carlsson kommer att dominera en storfilm? Här har hon en otacksam roll, man har endast hennes apparition, så att säga hölje att döma efter, men det är inte litet det! Hon har film-'det'. De övriga gjorde sin plikt genom att lyda regissörens order. Och regissören borde nog ha tänkt litet mer på att det inte var teater utan film han skulle göra."

StT (Robin Hood): "Man förvånar sig hur bra Gösta Ekmans slusk blivit på film. Ännu bättre än på teatern kan man njuta detaljerna: fötternas karakteristiska osäkra, gubbiga gång, de giktbrutna fingrarnas rörelser ansiktes skiftningar, och ögonen. Masken stör inte. Gösta Ekman är film -- bättre genomfördare film än någonsin förr. Hans själ bränner igenom och griper. Typen verkar underbart sann också på vita duken. Endast ibland, mycket sällan kommer ett teatraliskt tonfall eller en teatralisk min eller pose.

Gösta Ekman som filmad 'Diktare' ger lika mycket som Gösta Ekman på Vasan. Men filmen som helhet ger inte så mycket som en vanlig film. Blekare, torftigare."

Kommentar Svensk filmografi

Teaterpjäsen hade premiär på Vasa-Teatern den 24.9.1932 och följande personer spelade i filmen samma roller som på teatern: Gösta Ekman, Gunnar Olsson, Karin Carlson-Kavli, Hjördis Petterson, Calle Flygare samt Hugo Björne som visserligen blev domare i filmen men var kommissarie i pjäsen. Den bufflige direktören Kurtz i pjäsen spelades av Uno Henning, men i filmen av Hjalmar Peters. Pjäsens notarie är Stig Järrel, men i filmen Olof Widgren. Pjäsens källarmästare var Valdemar Dalquist, men filmens Hugo Tranberg. En roll fanns inte i pjäsen: den uppretade gästen Eric Abrahamsson.

I pjäsen finns det tre scenerier: Vestibulen på restaurangen, polisstationen hos en kommissarie som utreder fallet, en park med ett utevärdshus. I vestibulen bevittnar vi Filips ingripande i dramat och hans axlande av skuldbördan, på polisstationen fortsätter han detta, i parken väntar Jane och Kurtz på den nu utsläppte Filip som regelbundet går igenom och nasar sina korta varor. Han kommer och det är Kurtz som spårat honom. Jane försöker få honom att gifta sig med henne, hon skall återupprätta honom. Men Kurtz strör sina sarkasmer över idyllen och Filip avlägsnar sig för att begå självmord. Man hör ett skott i parken. Jane säger pjäsens slutreplik: "Det ligger en stackars död man i parken. Jag älskar denne man. Och det var jag som dödade honom. Låt mig få mitt straff." (SLUT.)

I filmen följer handlingen pjäsen ganska nära vad som gäller första akten, dvs man har tagit bort flera av pjäsens kypare och en del roller, som t ex fru Tranaeus. Men akt två är omvandlad till en domstolsscen med en domare och Gösta Ekman är ofta fotograferad något uppifrån -- domarens synvinkel. Akt tre är helt omvandlad, borta är parken och utevärdshuset. Filip träffar Jane i hennes våning av en slump och Kurtz kan inte sprida sina giftigheter från pjäsen över dialogen i filmen. De två är ensamma när Filip fattar beslutet att helt enkelt gå sin väg. Kurtz kommer som en avslutning på det hela. Han söker sig till Jane ängsligt under tyngden av den gemensamma skulden.

I filmen förekommer sedan udda scener med Ekman kringvandrande i staden. En gårdsscen där småpojkar blir besvärliga, en gatuvandring där vi bl a ser honom genom ett butiksfönster. Men exteriörscenerna är mycket få om man inte skall räkna med fantasiavsnitt som illustrerar Filips hopdiktade historia när han räddar Jane från en man i en park och får höra henne berätta om sitt dystra äktenskap, något som han säger till domaren att det underlättade hans beslut att skjuta maken.

Om skillnaden mellan pjäsen och filmen, speciellt i fråga om slutet berättade Ragnar Josephson för Aftonbladets Koski (Hartvig Kusoffsky) den 25.2.1933: "Man ställer sig ju alltid litet skeptisk, då det gäller att överflytta en teaterpjäs till film, men jag tror att man i det här fallet bör ha lyckats ganska bra. Naturligtvis har regissören haft ganska stora svårigheter att kämpa mot. Detta gäller särskilt sista akten, som ju i pjäsen spelas i sommarmiljö medan den i filmen på grund av den årstid under vilken inspelningen gjorts måst förläggas dels inomhus och dels i vintermiljö.

-- Av vilken anledning har professor Josephson ändrat om slutet i filmen?

-- Det har jag inte gjort av eget initiativ. Jag begriper mig själv inte mycket på filmteknik, men då det framhölls för mig att det inte vore lämpligt att Filip skjuter sig i filmen, gick jag med på att ändra denna detalj, ty skälen för denna förändring föreföll mig förnuftiga. I en film liksom i en roman har man inte samma krav som i en teaterpjäs på att handlingen skall vara absolut avslutad. I teaterpjäsen 'Kanske en diktare' vill jag inte ändra någonting. Filip skall skjuta sig -- så som jag byggt upp min pjäs är det logiskt följdriktigt."

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se