Tystnadens hus (1933)

Media (34 st)

Originaltitel	Tystnadens hus
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Rune Carlsten Eric Malmberg
Producent	Johan Westerlin
Manus	Anders Djurberg
Förlaga	Fredag den 13de (Roman)
Produktionsland	Sverige Finland
Produktionsbolag	AB Elma AB Publikfilm Oy Finlandia-Film Ab
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1933-11-06

Medverkande

Fritiof Billquist
Kingsley Smith alias Jim Belden

Signe Hasso (som Signe Larsson)
Susanna Braun

Rune Carlsten
doktor Jeremiah Slade

Sigge Fürst
Gus Harrisson

Gunnar Olsson
baron von Elbing

Gösta Lycke
advokat Juliani

Visa fler

Handling

En äldre man, "Diktaren", betraktar en husfasad i Gamla Stan och börjar skriva på ett papper: TYSTNADENS HUS. Hans intresse är främst knutet till vad som i verkligheten är Prästgatan 76,...

Visa hela handlingen

Press

DN (Cyrano): "'Den första svenska kriminalfilmen', som Tystnadens hus så pampigt annonserats, råkade vid premiären ut för det värsta öde som väl kan hända en allvarlig film -- som...

Visa all press

En äldre man, "Diktaren", betraktar en husfasad i Gamla Stan och börjar skriva på ett papper: TYSTNADENS HUS. Hans intresse är främst knutet till vad som i verkligheten är Prästgatan 76, ett flervåningshus med vindsfönster.

Därefter visas i filmen omslaget till romanen "Tystnadens hus" med författarnamnet (Øvre Richter Frich) borttaget, men med undertiteln "En efter-Kreuger-roman" synligt. Filmens huvudroller presenteras genom bläddring i romanen där man lagt in helsidesfotografier.

En man, Kingsley Smith, drar i klocksträngen till Prästgatan 76 i Gamla Stan. En lucka öppnas i dörren och hushållerskan Karin tittar ut. Vid sidan av dörren står en skylt: Rudolf Hasseman, Bankir. Hon släpper in Mr. Smith när han påstår att han har hälsningar från Hassemans son, Alfred Hasseman, som farit hemifrån flera år tidigare.

Smith kommer in i Hassemans arbetsrum och får denne att anteckna något som Smith påstår vara Alfreds adress i USA (Box 1008, New York). Därefter avlivar han omedelbart procentaren med en järnstång och hushållerskan med en revolver. (Enligt romanen och enligt antydningar hos polisen och på tidningarnas löpsedlar arrangerar Smith mordet så att det verkar som om hushållerskan slagit Hasseman i huvudet med järnstången, varefter Hasseman i dödsögonblicket skjutit ihjäl hushållerskan, men allt detta syns ytterst fragmentariskt i bild.)

Följande morgon ringer unga Susanna Braun på porten, hon skall sin vana trogen äta frukost med hushållerskan som är hennes mormor. Ingen svarar. Detta förvånar mjölkbudet Johan som går förbi och konverserar med Susanna. Baron von Elbing anländer i hög hatt, slängkappa och frack. Han har stämt möte med Hasseman. Eftersom ingen öppnar tillkallar en polis en låssmed och man upptäcker dubbelmordet.

I polishuset diskuterar polisassessor Walter Portan fallet med sin protokollsekreterare Gustavsson. Portan lutar åt att mordet utförts av tredje part, men Gustavsson tror att de gamla mördat varandra. Susanna Braun anländer och säger att hon är övertygad om att Hasseman och hushållerskan inte dödat varandra. Man får även veta att hon träffat Alfred Hasseman när hon var sex år gammal. Slutligen meddelar hon att hon avskedats från sin plats i en sybehörsaffär på Västerlånggatan för att hon nämnts i samband med mordet. Detta slutar med att hon får bo hemma hos ungkarlen Walter Portan och hans syster Milly i deras stora våning på det nybyggda Gärdet, som ett slags hembiträde.

Det som händer i fortsättningen är enligt romanen att baron von Elbing behöver låna pengar och får dessa pengar dels från gangsterhåll, dels från nattklubbssångerskan Antoinette på den ökända nattklubben Tingel-Tangel, där hon sjunger och där baronen sedan har samtal med Mr. Smith som leder till att han medverkar till kidnappningen av Susanna. Allting med Antoinette i bild är emellertid bortklippt, vilket ger filmen en något vag och drömlik intrig.

Gangstersidan av intrigen befolkas dels av Kingsley Smith (alias Jim Beylon från Chicago), dels av dr. Jeremias Slade som bor på hotell i Stockholm och organiserar alla förvecklingarna. Det framgår att Alfred Hasseman är död, skjuten av polisen i Chicago, men att hans gangstervänner dolt liket och övertagit hans papper. Man introducerar i Stockholm en viss Gus Harryson som liknar den döde Alfred och som visar upp hans identitetspapper. Polisen överlämnar husets nycklar till honom. Tillsammans med advokat Juliani och Mr. Smith öppnar man den döde Hassemans kassaskåp och finner en enorm massa buntade sedlar som advokaten överför till sitt kontor och till sitt kassaskåp, för framtida delning. Han hittar i Hassemans papper ett testamente där Susanna Braun skall få 200.000 kr och där resten skall gå till en upprustning av Gamla Stan. Advokaten använder detta papper som utpressningshot och får löfte om en fjärdedel av Hassemans pengar om han förtiger testamentet.

Juliani och Smith enas om att kidnappa Susanna därför att hon kan bli ett besvärligt vittne. Baronen tjänar som lockbete och man låser in henne i mormoderns rum på Prästgatan 76 där man tvingar i henne sömnmedel. Men Gus Harryson grips av dåligt samvete och efter ett slagsmål blir han dödsskjuten och läggs in i det rum där Susanna hålls inspärrad.

Gus talar i dödsögonblicket om att han inte är Alfred. Susanna rycker loss plankor som man spikat för fönstret till hennes rum och stiger ut mer eller mindre i gatuplanet men lyckas ändå slå sig alldeles omtöcknad och raglar förbi några portar i riktning mot Gyldene Freden varefter hon sjunker ihop inne i ett mörkt portvalv.

Där ligger hon oupptäckt något halvt dygn, varefter Walter Portan drar vissa slutsatser och börjar leta efter henne. Han och polisen haffar bovarna med pengarna (advokaten hade först tänkt smita ensam med sedlarna). Portan följer Susannas spår och finner henne i portgången.

Susanna har ådragit sig en lindrig hjärnskakning. Hon tillfrisknar och ber till slut att få stanna hos Walter Portan.

Pressreaktion Svensk filmografi

DN (Cyrano): "'Den första svenska kriminalfilmen', som Tystnadens hus så pampigt annonserats, råkade vid premiären ut för det värsta öde som väl kan hända en allvarlig film -- som ståtar med tre bestialiska mord, eller var det kanske flera? Den blev nämligen hjärtligt utfnissad. Så fina äro vi alltså på de här breddgraderna. På litet latare latituder kanske man trots latheten skulle ha gjort någonting helt annat, men varför tala om det. Leve den svenska biokulturen!

Vem som är närmast ansvarig för detta svenska filmpraktblomster förtiger annonserna. Varken regissören eller manuskriptförfattaren har velat -- eller vågat (?) träda fram, men skäms herrarna! Skäms djupt!! Har filmen händelsevis också haft en produktionsledare, så må han gå och göra sammaledes. För denna film hör rent ut sagt till det mest magstarka som någonsin visats på en svensk bioduk. Allt som kallats urusel svensk film, pilsnerfilm och filmatiserad buskteater framstår bredvid detta opus som hög, ren och ädel filmkonst. Varje meter nära nog är en groda filmatiskt, innehållsligt eller kompositionellt. Ibland alltsammans samtidigt. Knappast en replik passar till munrörelserna, vanligtvis komma de på sladden och man ser munnarna mala tomt en god stund innan en stavelse kommer över läpparna.

För att inte tala om allt annat, från den öppna spisen, som stod en halv meter från väggen, till hjältinnans tappade strumpebandsspänne -- med monogram -- för att vägleda polisen. Man frågar sig hur fullvuxna människor kunnat åstadkomma någonting sådant som detta och ännu mera hur fullvuxna människor kunnat med att visa fram det som ett fullvärdigt verk. Det hela är brottsligt -- mera än den betydelse som officinen Publikfilm tänkt sig. Och musiken, hopklippningen, replikerna... Man tror inte att det är möjligt. Man trodde inte det var möjligt, rättare sagt. Men varför slösa flera ord på eländet. Det är bara att stryka över och gå vidare. Men breda streck måste det vara."

NDA (Em): "P. S. Enligt vad N. D. A. erfar från Ri-teatrarnas direktion på tisdagsmorgonen, har A.-B. Publikfilm, som levererat filmen, lovat att till tisdagsaftonens föreställningar ställa en omsorgsfullare utredigerad kopia av filmen till förfogande, varigenom de tekniska bristfälligheter, som vidlådde måndagens föreställningar, åtminstone till en viss grad ej behöver upprepas.

Att filmen kom att framföras i ofärdigt skick är producenten ensam ansvarig för, och Ri-teatrarnas direktion har velat meddela, att man där står utanför denna sak. Man hade ej fått se filmen, och trots upprepade framställningar till producenten om att få ner filmen för visning före premiärföreställningarnas början, levererades den i sista stund -- på en av biograferna kom den t. o. m. så sent som fem minuter efter föreställningens början. Det var då för sent att insätta annat program."

AB (Filmson): "Det tyder på ett förakt för filmen som konst, ja till och med som konsthantverk att genom ren vårdslöshet skapa parodiska effekter. Eller vad sägs om bovar med skämttidningscigarrer som springa fram och tillbaka på trottoarerna utanför de halvfärdiga Gärdeshusen och mumla sitt skräckinjagande: jag heter Andersson, eller en ung stark flicka som slår sig fördärvad när hon flyr från ett meterhögt fönster, vars omsorgsfullt förspikade bräder så där alldeles plötsligt kunna plockas bort bara man petar på dem."

SocD (Ajax): "Lovande ansträngningar spårar man förvisso i det första försöket, men det är tyvärr bara spåren av dem man ser. Det hela är valhänt, både regi och foto, klippningen är vårdslös, och även det logiska förloppet visar högst betänkliga luckor. Bilderna äro på sina ställen oförlåtligt suddiga och även tonen brister på sina håll. Intrycket av det hela blir vagt, hela filmen verkar experiment. Spelet är det däremot inget fel på, men den filmatiska rytmen över rörelser och repliker fattas. De personliga prestationerna äro eljest över lag goda. Fritiof Billqvist gör en fullt övertygande bov, hans röst går också bra in i mikrofonen, och Eric Laurent är säkert någonting att räkna med för framtiden."

Kommentar Svensk filmografi

Romanen "Fredag den 13de" av Øvre Richter Frich (1872-1945) utkom 1933 på Steenske Forlag i Oslo. Den översattes till svenska och utkom samma år hos Bonniers under titeln "Tystnadens hus".

Filmens manuskript skrevs av Anders Djurberg (1903- ), mera känd som ljudtekniker, bl a i Råsunda i 30-talets början (anställd hos Aga-Baltic 1928-1949).

Filmen förhandsreklamerades i stor stil som "den första svenska kriminalfilmen" och trots att man befann sig i uppenbar tidsnöd, bestämde sig officinen för att av prestigeskäl hålla fast vid förhandsannonserat premiärdatum. Detta bidrog till att man inte lyckades få fram en ordentligt synkroniserad kopia av filmen i tid.

Filmen inspelades huvudsakligen i Finland och var en av de två samproduktioner som dåvarande Finlandia Film AB i Helsingfors var engagerad i. Den andra var Falska Greta (1934/04).

När det gäller Tystnadens hus fick den i motsats till den andra samproduktionen ingen lancering i Finland, den är inte ens censurerad där.

Samproduktionsavtalet mellan den finske och svenske producenten stadgade att skådespelarnas gager skulle betalas från Stockholm. Den svenske partnern hade av allt att döma varit optimistisk i överkant och gått med i produktionen med inga eller ytterst lite pengar till sitt förfogande. Uteblivna gager kom att ytterligare trassla till inspelningen.

Tystnadens hus kan inför eftervärlden förtjäna uppmärksammas av två skäl. Dels som det största fiaskot i svensk filmhistoria och dels för att rollistan inrymmer en debutant som längre fram skulle låta tala om sig i långt mera smickrande sammanhang, Signe Larsson, sedermera Signe Hasso (hon gifte sig en tid efter inspelningen med filmens tyske fotograf Harry Hasso).

1976 började Filminstitutet syssla med negativet till Tystnadens hus och lyckades få fram en kopia som tydligen motsvarar vad man visade publiken i Stockholm vid en enda föreställning tisdagen den 7 november 1933. På måndagen hade man haft premiär och visat någonting ytterst osammanhängande, som av allt att döma var en ren arbetskopia. På tisdagen klaffade det hela tydligen lite bättre, man hade fått fram en bättre redigerad kopia och troligen hade man där avlägsnat ytterligare spår på filmen efter den dam som hade begärt att få sig själv bortklippt, Ingeborg Mattsson-Malmberg. Denna kopia visades som sagt vid en enda föreställning och det är sannolikt den som renoverats.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se