Hennes lilla Majestät (1939)

Media (75 st)

Originaltitel	Hennes lilla Majestät
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Schamyl Bauman
Manus	Ragnar Hyltén-Cavallius Hilding Östlund
Förlaga	Hennes lilla Majestät (Pjäs)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Terrafilms Produktions AB
Åldersgräns	Barntillåten
Dialogspråk	Svenska Norska
Sverigepremiär	1939-10-06

Medverkande

Joachim Holst-Jensen
Hauge, generalkonsul

Sonja Wigert
Marianne, Hauges dotter

Anders Henrikson
Bengt Ahlman, kyrkoherde

Gösta Cederlund
Gösta Bergfelt, läkare

Carl Barcklind
Wicander, biskop

Gunnar Höglund
Gunnar Karlsson, bilreparatör

Visa fler

Handling

På skeppsredare Hauges kontor kommer hans dotter Marianne in. Hon ska vara brudtärna för tjugonde gången och är i behov av pengar till nya kläder. Eftersom fadern just ska få ett nytt...

Visa hela handlingen

Press

NDA (C B-n): "Det är som sagt en söndagsskoleberättelse, och det kan väl hända att det en och annan gång smyger sig in litet för mycket av predikan i den -- där talas moral i ganska...

Visa all press

Den här filmen har ingen aktuell distributör men med tillåtelse från filmens rättighetshavare kan den bokas på dcp för biografvisning genom Filminstitutets arkiv.

Boka film ur filmarkivets digitala samlingar

På skeppsredare Hauges kontor kommer hans dotter Marianne in. Hon ska vara brudtärna för tjugonde gången och är i behov av pengar till nya kläder. Eftersom fadern just ska få ett nytt fartyg, begär hon helt sonika att få betalt för att förrätta dopet. Detta gör fadern något förtörnad och det framgår klart att Marianne både saknar livsmål och sinne för pengars värde. Vid fartygsdopet lyckas hon närmast genom utpressning förmå sin far att ta fram checkhäftet. Efter viss köpslagan får hon sin vilja igenom och svingar champagneflaskan hårt och demonstrativt mot båten.

Efter detta far Marianne i sin lilla sportbil mot Stockholm. På vägen kör hon nästan på en gammal gumma med en mjölkkärra och Marianne hamnar i diket. I närheten finns prästen Bengt som kommer till undsättning. Han för Marianne till prästgården. Hon vill tända en cigarrett men han förbjuder henne, och det framgår tydligt att hon inte tycker om präster. När hon frågar om bilen, påpekar han strängt att detta är en prästgård och ingen bilverkstad.

Bengt är emellertid en ganska modern och okonventionell präst. När småpojkarna spelar fotboll och inte följer reglerna ger han en handfast uppvisning om vad rent spel är, vilket väcker förtrytelse hos några äldre kvinnor som sett det hela.

Unge Gunnar arbetar i Svenssons bilverkstad, som åtagit sig att laga Mariannes bil. Gunnars mor är svårt sjuk och Bengt vill hjälpa till med pengar för att hon ska få vård i utlandet. Han resonerar med sin vän doktorn om detta och när denne frågar Bengt om hon är värd priset, säger Bengt att man inte diskuterar en människas värde i pengar.

Bengt föreslår att Gunnar ska bo hos Svenssons. Men eftersom de är trångbodda och ska få tillökning i familjen får Gunnar flytta in i prästgården, där Marianne fortfarande finns kvar för att läka sin skadade fot. Hon är bekymrad för att hon inte kom iväg till bröllopet. När Bengt håller undervisning i det fria för sin konfirmandgrupp och predikar om naturens rikedom och hur människorna ska vårda den, sitter Marianne vid sidan och spottar demonstrativt körsbärskärnor på backen. Bengt märker detta och läxar upp henne. Han påpekar ironiskt att hon med sina jazzaftnar och cocktailvanor naturligtvis inte kan uppskatta hans enkla "underhållning". Bengt säger att man inte kan köpa gemenskap för pengar.

På kvällen har de emellertid ett förtroligt och försonande samtal med varandra där han berättar om varför han blivit präst. Hans far hade varit en sträng präst. När han velat tvinga Bengt att gå i hans fotspår hade Bengt rymt och tagit hyra på en båt. Det blev några hundår, men när fadern dog blev detta en vändpunkt. Bengt blev präst men inte för att vara sträng och dogmatisk utan för att föra ut evangeliet bland folk.

Morgonen därefter verkar Marianne på ett helt annat humör. När Bengt meddelar att bilen är reparerad förmår hon Gunnar till en nödlögn om att det fortfarande är fel på den. Marianne får stanna ett tag till trots att hon nu är bra i foten. De gör en utflykt till en liten sjö. Marianne faller i vattnet med flit och Bengt hoppar i efter henne. Hon säger att hon vill simma och de simmar ut i vattnet tillsammans. En bigott församlingsbo, Johan Ljunggren, som sett det hela säger att "nu är han i paradiset". Efteråt klär de av sig sina blöta kläder och Bengt torkar hennes vid elden.

På midsommarafton vill Bengt ytterligare demonstrera för Marianne att han inte är någon glädjedödare och dansar med henne. Detta får moraliskt anlagda Augusta Ljunggren att orera om dansbaneelände och hur förgiftad nutidsungdomen är. Efter dansen bevittnar Bengt hur ett par män slåss i skogen. En av dem drar kniv och då bryter Bengt ner honom.

Dagen därefter är Marianne klar att åka sin väg och tar avsked. Bengts hushållerska Maria säger att det kommer att bli tomt efter henne, men hon tror att Marianne nog kommer tillbaka.

Efter Mariannes avresa sitter Bengt och Gunnar och spelar schack. Bengt verkar påtagligt disträ och kan inte koncentrera sig. Mitt i spelet ringer telefonen. Det är ett meddelande om att Gunnars mor dött.

Bengt blir av paret Ljunggren anmäld till biskopen för att ha visat sig på dansbanan, orsakat ett slagsmål samt badat tillsammans med Marianne.

Bengt talar ut med doktorn och erkänner att han lånat pengar ur kyrkkassan för att hjälpa Gunnars mor. Han är bekymrad över att biskopen ska komma på visitation på grund av anmälan. Doktorn menar att Bengt är för modern. En präst ska inte sparka fotboll utan själar in i himlen. Doktorn tar telefonen och ringer till Oslo. Det är cocktailparty hemma hos Hauge. Marianne visar nu tydligt att hon känner sig äcklad av sällskapet och drar sig undan. De frågar om hon nu "sviker gänget" och hon upprepar då Bengts ord om att pengar inte är allt. När Marianne får doktorns telegram, väcker hon fadern och ber om 2.000 kr, men denne nekar.

Marianne beger sig omedelbart iväg i sin bil. Samtidigt har biskopen kommit. Det visar sig vara en gammal bekant till Bengts far och under den skenbart barska ytan döljer sig ett vekt hjärta. Marianne säljer sin bil till en verkstad efter vägen. Hon övertalar köparen att få skjuts, men bilen går sönder och hon måste färdas sista biten per cykel. Hon blir därvid tvungen att klippa sönder sin aftonklänning. Väl framme i prästgården ger hon pengarna till Maria men säger till henne att inte berätta att Marianne är där.

När biskopen uppmanar Bengt att gifta sig tror denne att rikemansdottern Marianne inte vill ha en fattig präst på landet. Bengt går ut i köket och möter Marianne som står där iklädd köksförkläde. Hon förklarar att han är hopplös, och säger att hon nu ska gå in till biskopen och förklara allting och säga att det är hennes fel att det blivit så mycket trassel.

Hon lyckas övertyga biskopen. Det visar sig att kyrkkassan stämmer, eftersom Gunnar redan varit där och gett biskopen pengar som doktorn sänt. Biskopen får därigenom reda på hur det hela hänger ihop. Då kallar biskopen till sig Bengt och säger: "Tillåt mig nu presentera dig din blivande fru." Sedan välsignar han dem båda.

Pressreaktion Svensk filmografi

NDA (C B-n): "Det är som sagt en söndagsskoleberättelse, och det kan väl hända att det en och annan gång smyger sig in litet för mycket av predikan i den -- där talas moral i ganska tunga vändningar, och texten utlägges en och annan gång en smula väl omständligt. Men den har som sagt en älskvärd och intagande atmosfär, den är riktigt svensk, lika svensk som de linhåriga ungar som i filmen sjunger 'Härlig är jorden' med friska och späda barnaröster. Och den har vackra landskapsbilder, som äro lika svenska de.

Den blivande biskopinnan är Sonja Wigert, ett pikant och putslustigt litet flickebarn, som börjar som rik redaredotter i Oslo och även ger andra tillfällen att demonstrera flärd och elegans. Hon är ganska förtjusande, inte minst sedan hon blivit allvarsam och börjat komma på bättre tankar: societetsflickan rymmer åtminstone en nypa karaktärsskådespelerska. Anders Henrikson är föremål för hennes förälskelse och är frisk och trevlig, fast han inte precis verkar alldeles hemmastadd i prästens roll. En smula förklädd kanske. Nej, då är han långt mera sig själv när han sparkar boll och metar och i andra former idkar friluftsliv. Biskopen däremot är övertygande hela tiden -- en utmärkt liten karaktärsprestation av Carl Barcklind, hjärtlig och allvarsam på en och samma gång."

DN (O R-t): "Man gläder sig åt att Henrikson åter fått en filmroll som inte artistiskt deklasserar honom. Synd bara att den mitt i sin riktighet också är tämligen färglös. När författarna, som tydligen själva insett detta, söka göra den intressantare genom att låta kyrkoherden berätta om sin ungdoms bistra sjömansliv blir det dock bara påklistrat. Man tycker att det borde funnits andra möjligheter att göra kyrkoherdens roll och därigenom filmen mera givande: till exempel genom ett bättre utnyttjande av filmens tacksamma så-tuktas-en-argbigga-motiv, vilket ligger som upplagt för en rad trivsamma komediscener sedan det bortskämda norska flickebarnet väl installerats som gäst i prästgården, tills hennes vrickade fot kurerats. Där var manuskriptet alldeles för litet genomarbetat.

Sak samma gäller om den bildserie där kyrkoherden lånar pengar ur församlingskassan för att hjälpa en fattig sjuk mor till en specialist för operation. Här blev allting för självfallet. Man fick ingenting av den oro och tveksamhet, hela den inre kamp som måste föregått kyrkoherdens beslut och det var verkligen beklagligt då man hade en skådespelare med Henriksons utförsgåvor till förfogande i rollen.

Först mot slutet blev Hennes lilla majestät fastare, varmare och rörligare. I hög grad var det Sonja Wigerts förtjänst. Vilken pillemarisk ynde hon har den flickan, vilken lekfull lätthet och gratie i allt hon företar sig. Och vad hon kan rent tekniskt! Här blandar sig ett medfött behag med en brådmogen teaterkunnighet så tjusigt att man kapitulerar utan villkor. Man förstod knappast att Henrikson kunde hålla sig så prästerligt korrekt inför denna trollunge som hans roll föreskrev."

Kommentar Svensk filmografi

Den första filmatiseringen kom 1925 och regisserades av Sigurd Wallén som troligen skrev manus själv. Här är handlingen den att en överste (Oscar Textorius) har en dotter (Margita Alfvén -- filmdebut för kompositören Hugo Alfvéns dotter) som rymmer hemifrån för att spela huvudrollen i en pjäs, "Hennes lilla majestät", vilken ges av ett resande teatersällskap. Översten infångar dottern före premiären och deporterar henne till en prästgård, där dottern tror att prästen (Gunnar Tollnæs) tillhör prästgårdens tjänarstab. En alkoholiserad landsfiskal anmäler prästen för biskopen i stiftet och handlingen rullar vidare tills flickan blir gift med prästen.

1939 kom som sagt ljudfilmsversionen och då har översten blivit norsk skeppsredare och prästen anmäls för stiftets biskop av en av byns gammalreligiösa familjer.

Per Gerhard (intervju 3.11.1975): "Min far skrev minst tre pjäser. Den mest kända är ju 'Hennes lilla majestät', men han turnerade även med 'Hans Kunglig Höghet' som han skrev åt Gösta Ekman. Det fanns en tredje pjäs, vars titel fallit mig ur minnet, men som han skrev åt Georg Blickingberg -- någonting med vilda västern tror jag. De två sistnämnda pjäsernas manus har kommit bort, jag känner ingen som har dem. 'Hennes lilla majestät' däremot finns bevarad." ('Hans Kunglig Höghet' ingick i Gösta Ekmans turné 1918 och hade stockholmspremiär på Alhambra Teatern 4 juli 1921.)

Karl Gerhard (1891-1964) hade premiär på "Hennes lilla majestät" på Göteborgs Friluftsteater 14.7.1920. Det är möjligt att detta verkligen är urpremiär. För närvarande finns inga tidningsklipp bevarade som förlägger premiären tidigare.

Teaterföreställningen recenserades i Göteborg 16.7.1920. Frans Oscar Öberg var både regissör och innehavare av huvudrollen "Karl-Axel Ahlman, präst". Den unga dam som ställer till förvirring på prästgården har rollnamnet Catherina Grubner och tolkades av Lisa Lundholm. Viran Rydkvist förekommer som nummer två på rollistan närmast under prästens roll och hon spelar en Betty Roos, som enligt recensionerna var "en gammal giftaslysten förnäm fröken", någonting som inte finns med i ljudfilmsupplagan av pjäsen.

Samtliga recensenter i Göteborg var mycket vänliga mot teaterpjäsen och Göteborgstidningens signatur "-p-" skriver om författaren: "Han handskas lätt och lekfullt med sina figurer och lägger i deras mun repliker, som avlockar åskådaren det ena goda skrattet efter det andra. Med ett ord: stycket är trevligt och bra ihopkommet."

Enda kritiken riktas mot dekoren. I Göteborgs Morgonpost skriver "Bell" att "Lyckås prästgård i all ära -- nog var den ömkligt liten och anspråkslös".

I Stockholm hade pjäsen premiär på Folkteatern den 3.9.1921, återupplivades ett par gånger och gick senast på Boulevardteatern 6.9.1944 i Manne Gròbergers regi. Karl Gerhard spelade ej med i någon av de stockholmska versionerna, men Mary Johnson gjorde Catherine Grubners roll på Folkteatern 1921.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se