Farliga vägar (1942)

Media (49 st)

Originaltitel	Farliga vägar
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Anders Henrikson
Manus	Ragnar Josephson
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Centrumfilm
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1942-01-26

Medverkande

Karin Ekelund
Vanja Katena

Anders Henrikson
Martin (Gustav) Lind, hamnarbetare

Georg Rydeberg
Stefan Vallach, Vanjas fästman

Ernst Eklund
Vladimir Katena, Vanjas far, advokat

Hilda Borgström
Anna, familjen Katenas husförestådarinna

Frank Sundström
Carel Katena, Vanjas bror, violinist

Visa fler

Handling

En statslös jurist av internationell ryktbarhet, professor Vladimir Katena, kommer med sin son Karel, sina två döttrar Vanja och Sonja samt familjens trotjänarinna Anna som flyktingar till...

Visa hela handlingen

Press

Alla Stockholms recensenter uttryckte sin uppskattning av att ett filmbolag gett sig i kast med "ett väsentligt ämne" (Filmson i AB), "ett över hela världen aktuellt tema" (N E i SocD),...

Visa all press

En statslös jurist av internationell ryktbarhet, professor Vladimir Katena, kommer med sin son Karel, sina två döttrar Vanja och Sonja samt familjens trotjänarinna Anna som flyktingar till Stockholm.

Men han inser snart omöjligheten att stanna där. Ingen av dem får något arbetstillstånd. Sakta men säkert krymper deras tillgångar samman.

Familjens svårigheter är emellertid inte bara av ekonomisk art. Sysslolösheten och hopplösheten inför framtiden är nästan ännu värre. Då är det lätt att ge sig in på farliga vägar.

En sådan är när Vanjas fästman, den likaledes stats- och arbetslöse Stefan tar ¨på sig skulden för Karel för ett spioneriuppdrag, som han aldrig blir i tillfälle att genomföra men likväl hamnar i fängelse för.

Ett annat är när Vanja för att bli svensk medborgare och därmed få en möjlighet att försörja familjen ingår ett skenäktenskap med hamnarbetaren Martin Lind.

Då börjar det ljusna för familjen. Genom Vanjas arbetsgivare, som är redare, får de visum till USA och möjlighet att fara dit på en av redarens båtar.

Sista kvällen uppsöker Vanja sin formelle make Martin, som hon inte träffat sedan vigseln, och i en plötslig impuls låter hon deras äktenskap bli fullbordat.

Nästa dag går familjen ombord på båten, som stävar ut mot havet. Martin står gömd på kajen och ser måsarna följa fartyget som symboler för vilsna, vinddrivna landsflyktiga.

Så slutade filmen på premiären och en kort tid efter den. Men sedan genomdrev producenten, i början mot regissörens envisa vägran, att filmen fick ett nytt, ett "lyckligt" slut:

Vanja har i själva verket i sista minuten smugit sig i land. Hon känner större samhörighet med den man, som hon lärt känna i Sverige än med den fästman, hon lämnar på fartyget.

Pressreaktion Svensk filmografi

Alla Stockholms recensenter uttryckte sin uppskattning av att ett filmbolag gett sig i kast med "ett väsentligt ämne" (Filmson i AB), "ett över hela världen aktuellt tema" (N E i SocD), "gripande och tankeväckande" (Lill i SvD). Men sedan gick åsikterna i sär, ofta mycket starkt.

I DN skrev O R-t: "Som berättelse är Farliga vägar bra upplagd och riktigt tänkt. Som film är den där!emot inte lika lyckad. Manuskriptet är schematiskt, det saknar i alltför hög grad halvtoner och nyanser. Man har ett intryck av ett scenario som aldrig hunnit bli riktigt genomarbetat. Det är halvfärdigt, och detsamma gäller filmen."

N E säger i SocD att det är "en värdefull film, därtill intressant och underhållande. Men den griper inte riktigt så fast om hjärterötterna som den borde."

Även Filmson är kritisk i AB: "I sina enskildheter är (-) filmen dramatiskt gripande men man saknar helhetsgreppet och lämnar föreställningen desorienterad och otillfredsställd. (-) Farliga vägar är tyvärr inte en film som rycker upp folk ur (-) likgiltigheten. Den blir på sin höjd en acceptabel förströelsefilm med några allvarsstänk."

Axon ägnar filmen en lång recension i NDA, där han bl a säger om dess författare, konsthistorieprofessorn Ragnar Josephson i Lund, att han "gått prob!lemet in på livet och på sitt stillsamma, personliga sätt givit en rad glimtar av de skiftande öden, som kunna möta en flyktingfamilj under dess sökande efter en fristad. Han har samtidigt försmått att begagna de många möjligheterna till att skapa sensation och stora dramatiska konflikter, som här legat frestande nära. Ur filmatisk synpunkt har detta visserligen medfört den olägenheten, att filmen är i avsaknad av dramatisk kraft, men denna ersättes av det intresse, som författaren lyckats skapa kring var och en i den skara flyktingar, som handlingen presenterar.

Författaren har också undvikit överdrifter. Skildringen av den flyktande advokatfamiljen har allmängiltig karaktär, och de livsfrågor, den ställes inför, äro gemensamma för de flesta statslösa. (-) Tyvärr rymmer filmen också en mängd orimligheter, som ligga så långt från verkligheten att de i många fall bli direkt störande."

Men trots alla anmärkningar, som man kan rikta mot filmen, slutar Axon, är det "en film, som både vill och säger något, och som man ser med intresse. Dess mjuka tongångar gör den t o m till ett stort nöje och till en avspänning i våra bistra tider. Till filmens höjning över det vanliga måttet bidrar verksamt Lars-Erik Larssons både melodiska och bizarra musikbeledsagning."

I StT skriver Larz: "Det blir något ogripbart, tillfälligt glidande över själva berättelsen. Man skulle nog ha önskat den åtminstone en riktigt laddad dramatisk scen. Men i gengäld få flera av scenerna en vemodig poesi som griper. Så är det med scenerna mellan flyktingflickan Vanja -- Karin Ekelund -- och den originelle svenska hamnarbetaren Lind -- Anders Henrikson -- vilkas skenäktenskap är filmens huvudtema. Anders Henrikson gör med lika stillsamma som starkt verkande medel ett litet konstverk av sin enkla hamnarbetare. Med lika stillsamma medel får Karin Ekelund fram tragiken och resignationen hos sin vilsna människofågel; det är en ny och vacker melodi ur hennes fina register."

Överhuvudtaget får Anders Henrikson mycket beröm, både för sin svåra och ömtåliga roll och för sin regi. Lill skriver i SvD: "Anders Henrikson har berättat historien med som vanligt mjukt och artistiskt handlag. Bilderna ha verkligen fångat den dystra, pressande atmosfären, den gnagande oron och ovissheten hos flyktingarna. Tristessen i deras enkla inackorderingsrum känns lika ödslig som dimmorna kring kajen i kvällen. Men Henrikson gör också en av sina storartade skådespelarprestationer som den svenske arbetaren Lind, en absolut trovärdig figur, litet slö och enstörig, med en glimt av humor i blicken och en hederlighet som icke trivs med alltför lättförtjänta pengar. Hans trygga replik och uppträdande skänker stadga åt varje scen. Karin Ekelund spelar flyktingflickan mycket vackert, en förfinad ung kvinna, märkt av tragiska öden. Det mörka håret inramar hennes ansikte på ett nytt sätt, ger ett lugnt, rent uttryck åt dragen. Helt förträfflig är Ernst Eklund som fadern; den korta scen där han bryter samman inför utsikten att förlora sina yngsta barn och bli lämnad efter göras med gripande intensitet. Där uttrycker Eklund kvintessensen av flyktingens tragik."

Även Axon är mycket imponerad av Ernst Eklunds rollprestation: "Han förlänar sin grånade advokat en andlig resning och kan sägas vara prototypen för den intellektuelle flyktingen."

Men bäst av alla recensenter sammanfattar kanske Nils Beyer filmens problematik och gestaltningen av den, när han i BLM skriver: "Närvaron av en verklig författare -- om också kanske inte en diktare -- ger sig framför allt till känna i motivet, som rymmer ett väsentligt och upprörande tidsproblem. För en gångs skull har svensk film haft modet att vilja se verkligheten i ögonen.

Dess svaghet ligger samtidigt i att denna oerhörda djärvhet måste camoufleras i var och varannan replik. Det får inte sägas, att det är den judiska intelligensens öde i våra dagars Europa, som handlingen rör sig om. Resultatet har blivit en halvkväden visa, som man naturligtvis förstår, men där personernas abstrakta och kringgående sätt att uttrycka sig gör, att de liksom tycks vandra omkring i ett lufttomt rum. (-)

Något otillfredsställande ligger också i upplösningen, där steget tas på det för Ragnar Josephsons dramatiska författarskap så karakteristiska sättet från det djärva och originella till det banala och melodramatiska. För att 'gottgöra' sitt skenäktenskap måste den unga kvinnan tillbringa en natt tillsammans med den man hon formellt gift sig med! Det är en underlig tro på vigselceremoniens magiska betydelse, som ligger under detta slut. Men samtidigt har filmens författare ansett sig böra göra det hela mera tilltalande genom att antyda en spirande förälskelse mellan den fint uppfostrade juristdottern och den enkle hamnarbetaren. Tillvägagångssättet är typiskt för den blandning av söndagsskolemoral och ofullgånget psykologiskt verklighetssinne, som åstadkommit så många skönhetsfläckar i så mycken hedervärd filmdramatik."

Kommentar Svensk filmografi

Svensk Talfilm hade från början planerat att under hösten 1941 spela in Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas", men den inhiberades i sista stund och i stället valde man att under den i ateljén reserverade tiden spela in Farliga vägar. Inspelningen av Doktor Glas (1942/29) skedde senare under 1942.

Farliga vägar byggde på en idé, som Ragnar Josephson från början sannolikt tänkt som pjäs. Berättelsen har några av de tvära kast och tidsförskjutningar som en pjäs kan tillåta sig men som -- vilket en recensent påpekade -- inte ligger lika naturligt till för en film.

Det efter premiären förändrade slutet på filmen blev föremål för en del skriverier i tidningarna, närmast som en följd av att regissören Anders Henrikson i en intervju i NDA bl a yttrat att det nya slutet "blev ett nederlag för mig". I intervjun motiverar han varför.

B Idestam-Almquist (sign Robin Hood), som vid denna tid var verksam inom svensk filmproduktion och därvid hade viss anknytning till Centrum Film, som producerat Farliga vägar, kom med ett längre inlägg i SocD, där han i detalj analyserade dels filmens manuskript, dels filmen själv. Han satte in såväl det gamla som det nya slutet i berättelsens dramatiska och logiska kontinuitet och fann att det nya slutet enligt hans uppfattning var mera logiskt, inte efter manuskriptet men väl efter den utformning, som berättelsen fått i den färdiga filmen.

Filmen spelades in under senhösten 1941 och hade med undantag för slutscenen mycket få exteriörbilder.

I de av tyskarna ockuperade Danmark och Norge blev filmen av naturliga skäl inte visad. Däremot distribuerades den 1943 i Finland undet titeln Vaarallisilla teillä.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se