Noll tolerans (1999)

Media (1 st)

Originaltitel	Noll tolerans
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Anders Nilsson
Producent	Joakim Hansson Björn Carlström
Manus	Anders Nilsson Joakim Hansson
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Sonet Film AB
Utmärkelser	Guldbaggenominerad Pris Visa utmärkelser
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1999-10-29

Medverkande

Jakob Eklund
kriminalinspektör Johan Falk

Peter Andersson
Leo Gaut

Marie Richardson
Helén Andersson

Jacqueline Ramel
kriminalinspektör Anja Månsdottir

Fredrik Dolk
kriminalinspektör Peter Kroon

Lennart Hjulström
jourkommissarie Ola Sellberg

Visa fler

Handling

Göteborg, julafton. Kriminalinspektör Johan Falk raggar upp en kollega, Anja Månsdottir, på ett typiskt "poliskafé". Senare på kvällen, när han går ut för att handla mat, ser han hur...

Visa hela handlingen

Press

Filmen fick av kritikerna sammanfattningsvis betyget Icke utan beröm godkänd. Man uppskattade såväl filmiskt thrillerhantverk som skådespeleri. På minuskontot anfördes dock tendenser...

Visa all press

Göteborg, julafton. Kriminalinspektör Johan Falk raggar upp en kollega, Anja Månsdottir, på ett typiskt "poliskafé". Senare på kvällen, när han går ut för att handla mat, ser han hur en juvelerare misshandlas i sin butik av en man. Johan kallar på hjälp, men kan inte vänta utan går ensam in i affären. Han hittar juveleraren död på golvet, medan förövaren smiter till en bil med motorn på och ger sig av.

Johan tar upp förföljandet som slutar i en återvändsgränd. Förövaren tar en liten flicka som gisslan. Samtidigt dyker ännu en man upp - tydligen förövarens kompanjon. Vid den efterföljande skottväxlingen dödas förövaren och en man utklädd till tomte skottskadas.

När polisen anländer, finns det tre vittnen till händelsen: Helén Andersson, som är mamma till Nina, den lilla flickan, pensionären Edvin Josefsson och en asiat. På polisstationen pekar de tre i ett fotoalbum ut en och samme man som inblandad i skottväxlingen. Hans namn är Leo Gaut. Tomten, P O Svensson, dör på sjukhuset.

En kontaktperson hos polisen meddelar Gaut de tre vittnenas namn och adresser. I sällskap med två torpeder uppsöker därpå Gaut de tre vittnena och köper respektive skrämmer dem till att ge falska vittnesmål. Det framgår vidare att den som dödade juveleraren - Aron - egentligen var Gauts torped som var hos juveleraren för att inkassera en skuld men att något gick snett.

Gaut tas in till förhör men har alibi. När de tre vittnena ska identifiera den skyldige bland ett antal personer, pekar ingen av dem ut Gaut som därmed går fri.

Jourkommissarie Sellberg misstänker att det finns en läcka i polishuset.

Johan söker upp Helén för att lämna några dockor till Nina. Han för fram misstanken att Helén blivit hotad till att inte vittna, något som hon tillbakavisar.

Johan söker senare upp Gaut som bor ovanpå en av sina restauranger. Han hotar honom och förklarar att han ska se till att Gaut hamnar i fängelse - för vilket brott som helst.

Sellberg ger Johan en reprimand för att han besökt Gaut utan att meddela detta. Gaut anklagar nu Johan för att ha misshandlat honom och kan visa bilder på sina skador.

Johan häktas, åtalas för misshandel och fälls i tingsrätten. Bland annat har man funnit hans fingeravtryck på den prispokal som användes vid misshandeln. Han får veta att Arons familj satt ett pris på hans huvud, 200.000 kronor.

Johan rymmer ur häktet och ringer sedan upp Gaut för att meddela detta. Gaut får polisbeskydd, något som han inte alls gillar.

Johan tar ut pengar från sina bankkonton och köper en bil. Han kan sedan följa jakten på sig själv genom polisradion. Nu har även Gaut satt ett pris på Johans gripande, 50.000 kronor.

Johan vet att en kvinna befann sig i lägenheten när den påstådda misshandeln av Gaut ägde rum. Hon skulle kunna intyga att den påstådda misshandeln inte ägt rum. Johan får tag i bartendern Uno på Gauts krog och tvingar fram uppgifter om en viss kvinna. Uno vet inte namnet, bara att hon var blond och arbetat som servitris hos Gaut en kort tid.

Johan får fram namn på kvinnor som varit anställda hos Gaut och börjar leta efter en blondin. Först råkar det vara en blond polis, Annika, men det visar sig vara fel. Han söker sedan upp Anna-Carin Andersson som numera arbetar på reklambyrån Inter Commercials.

Gauts poliskälla har varskott honom så nu är även han på väg till Anna-Carin med sin fru Eva.

Anna-Carin visar sig vara Helén som även har detta namn. Hon erkänner för Johan att hon blivit hotad och fått pengar för att inte vittna. Närvaron hos Gaut förklarar hon med att hon var där för att lämna tillbaka pengarna hon fått för sitt falska vittnesmål.

Polisen anländer, men Johan lyckas smita, och Helén och Nina följer med Anja till polisstationen.

Johan ringer pensionären Josefsson som vägrar tala med honom. Han följer efter Josefsson till Scandinavium när denne ska på ishockeymatch. Där möts de på herrtoaletten och Johan berättar att Helén beslutat sig för att vittna mot Gaut. Josefsson går då också med på att vittna. Utanför grips Johan av vänner till Gaut och han överlämnas till polisen. Men efter ett tag släpper poliserna Johan. Någon rapport tänker de inte skriva.

Tillsammans med två hejdukar, Uno och Hasse, har Gaut tagit sig hem till Helén. Dit kommer även Anja som skjuts ner av Gaut, som sedan försöker kväva Helén med en kudde.

Johan anländer och slår Hasse medvetslös. Nina och Helén lyckas fly genom ett fönster. Uno skjuts av Johan innan polisen dyker upp. Gaut och Hasse fängslas. Och så kan kriminalinspektör Kroon avslöja vem Gauts poliskälla är.

Vid rättegången mot Gaut pekas denne ut av Helén liksom av Josefsson och asiaten. Gaut fälls.

Efter domstolsförhandlingarna erbjuds Johan skjuts av Helén. (BW)

Pressreaktion Svensk filmografi

Filmen fick av kritikerna sammanfattningsvis betyget Icke utan beröm godkänd. Man uppskattade såväl filmiskt thrillerhantverk som skådespeleri. På minuskontot anfördes dock tendenser till övertydlighet. Riktigt negativ var endast DN.

Sven E Olsson, AN: "Noll tolerans är skriven och regisserad av Anders Nilsson, som lärt sig det mesta om film vid det löpande bandet hos den svenske B-filmsfabrikören Mats Helge Olsson. Det verkar ha varit en bra skolning.

För Noll tolerans är en thriller med mersmak. En som på ett lyckat sätt förenar den svenska snutberättelsens traditionella sakkunskaper om såväl polis- som bovvanor med ett amerikanskt actionstuk.

Rytmiseringen av och balansen mellan arbetslunk och raffel, mellan vardagsrutiner och maxad spänning är lyhört avvägd. Centralgestalternas privata bakgrunder får spela med i det som händer ¿ och ökar trovärdigheten i det som sker. Det gör också det ovanligt framfusiga utnyttjandet av staden Göteborg: jag tror inte att staden tidigare i svensk ljudfilmshistoria fått vara en lika viktig medaktör som här.

Även skådespelarna har fått syn- och njutbart svängrum i denna frikostiga miljöskildring. Jakob Eklund och Peter Andersson gör nog sina bästa filmroller någonsin. Marie Richardson är suveränt övertygande som ensamstående mamma och skrämt vittne. (-)

Så jag bortser från en del smärre longörer (-) och utnämner Noll tolerans till en av 90-talets allra bästa svenska thrillers."

Jan Söderqvist, SvD: "Skulle man tillämpa nolltolerans mot Noll tolerans, skulle det bli fängelse för Nilsson. Det slarvas här och var med birollerna, några jurister och andra andraplansfigurer läser repliker som hade de mördarens pistol i nacken. Dessutom finns det genomgående ett irriterande drag av beskäftighet i berättandet. Regissören ser till att ideligen gnugga betraktaren i näsan med alla utlagda ledtrådar (-). Och då är ju litet av det roliga borta; också en actionfilmpublik gillar att bli behandlad som åtminstone normalbegåvad.

Men i det stora hela är Noll tolerans en väl godkänd film i sin hårdkokta genre. Den är originell såtillvida att den avstår från såväl övermänskligt mod som cynism och i stället hämtar sin rörelseenergi i något så alldagligt och banalt som rädsla. Det är en hyggligt spännande film om hyggliga men rädda människor som det är lätt att förstå och känna för. Manus är fiffigt utan att vara krystat, och i de bärande rollerna gör Jakob Eklund (-), Marie Richardson (-) och Peter Andersson (-) alla väl ifrån sig. Dessutom gör Göteborg ett lyckat framträdande som sotig thrillermiljö."

Jens Peterson, AB: "Full fart, spänning framför realism, mer amerikansk kaxighet än svensk försynthet. En del poliser skulle nog invända mot trovärdigheten. Filmmakarna har nog studerat fler amerikanska actionfilmer än svenska polisstationer.

Men det fungerar som film.

Och intrigen om ökat våld och hot mot vittnen blir dessvärre mer och mer aktuell även i Sverige. (-)

Platsen och tiden, jul och grå västkustvinter, är bra fångade, liksom skräcken hos filmens brottsoffer. Bra valda skådespelare, säskilt Peter Andersson, balanserar skickligt olika uttryck.

Noll tolerans handlar mycket om rädsla, och lyckas dra in åskådaren i sin värld av hotoch utsatthet. (-)

Noll tolerans satsar allt på att vara spännande och lyckas."

Mats Johnson, GP: "Tekniskt är detta en riktigt bra film och den uppfyller kravet att bjuda på spänning.

Och som polishjälte i en svensk film skiljer sig Johan Falk välgörande från genrens schabloner. (-)

Budskapet i filmen (-) är att vittnen i brottsmål måste få ett bättre skydd, så det vågar peka ut gärningsmannen i rättssalen, men annars lyser samhällskritik med sin frånvaro.

Detta, liksom de lite kantiga personporträtten och den förenklade psykologin, tror jag är ett medvetet val av Anders Nilsson, för Noll tolerans är en actionrulle, ingen djuplodande filosofisk Tarkovskijfilm.

Nilsson har kort och gott nöjt sig med att göra en spännande underhållningsfilm, utan att skämmas. Och varför skulle han göra det?"

Fredrik Sahlin, Nöjesguiden: "Inledningen är faktiskt en nagelbitare. En vansinnesjakt i bil, suggestiva kryssklipp och ett hätskt pådrivande ljudspår. Därefter ett dramatiskt klimax där Jakob Eklunds kriminalare skjuter ner en av två rånmördare. Den andre undkommer.

Thrillergudarna ska veta att jag efter detta höll alla möjliga tummar i förhoppning att resten av filmen skulle hålla vad det uppfriskande anslaget lovade. Vi är ju inte precis bortskämda med bra kriminalfilm i detta land. (-)

Det vanligaste problemet är övertydligheten - det vill säga misstron till publikens förmåga att tyda intrigtrådar utan ständig repetition. Och även om det här inte handlar om extrema övertramp som i nu TV-aktuella kalkonen Anna Holt lider Noll tolerans av en påfrestande tendens att bokstavera såväl handling som sentens. Värst är de avslutande rättegångsscenerna (-). (-)

Men trots ytterligare försvårande omständigheter (-) drabbas jag inte av den stora leda som brukar infinna sig när någon gör våld på en genre som jag trots allt omfamnar. Den enkla intrigen engagerar åtminstone portionsvis (-). Det finns helt enkelt ett kunnande och en inspiration dold under allt bråte av schabloner och förenklingar, men trots det: genren lider - och väntar på att någon ska komma som en Widerberg i nöden."

Mårten Blomkvist, DN: "Tydligen har här funnits en önskan att göra en snutfilm.

Ja, varför inte.

Då krävs ett manus.

Problemet är att projektet sedan rullat vidare utan att någon tycks ha noterat att det som borde vara ett manus inte är mer än ett utkast. Där finns flitigt viftande med pistoler, lite biljakt, men egentligen ingen story. (-)

Det är typiskt för den grundläggande amatörismen i Noll tolerans, där alla idéer överges då de nått den punkt där det krävs mer än action för att utveckla dem.

I övrigt är detta mer tv-deckare än film. Gestalterna är enkla schabloner, spelet fungerande men trist, och efter en inledande rivstart med en biljakt är krutet bränt och mest prat återstår. Det är som om det inte behöver handla om någonting, bara man kan få tuffa poliser att springa omkring i drygt en och en halv timme."

Kommentar Svensk filmografi

Regissören Anders Nilsson: "Jag har hållit på med film sedan jag var sex år. Det började med Super 8 hemma i Kil i Värmland. Det höll jag på med tills jag var 18 år och kammade också hem några priser. 1983 åkte jag och Björn Carlström [som producerat och medförfattat Jägarna, 1996/4 och producerat Vägen ut, 1999/5; red anm] till Stockholm med ett manus om några jägare. Det blev nobben överallt och alla menade att en actionhistoria med jägare inte gick att göra i Sverige, utom möjligtvis i Lidköping där de höll på med sånt.

Det var min inkörsport till världens bästa filmskola. Under hela 80-talet jobbade jag med Mats Helge Olsson och Arne Mattsson och gjorde 20 komedier och actionfilmer på löpande band. Jag fick göra allt från regi och foto till klippning och ljudläggning, en otroligt bra träning för mig som filmskapare." (Ur pressmaterialet)

Mycket få av Mats Helge Olssons filmer har fått normal biodistribution i Sverige. De flesta har saluförts på video. I Svensk filmografi, del 8, står Anders Nilsson som kameraoperatör och ljudläggare i Mats Helge Olssons The Ninja Mission (1984/7) under pseudonymerna Andrew Nelson resp Andy Nelson.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se