Lidelse (1945)

Media (49 st)

Originaltitel	Lidelse
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Gösta Cederlund
Manus	Alexander Faragó
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Svea Film
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1945-08-13

Medverkande

Georg Rydeberg
Arthur Högberg, konstnär

Karin Kavli
Marianne, Arthurs hustru, skådespelerska

Barbro Kollberg
Inga, Mariannes dotter

Åke Engfeldt
Pedro Ekberg, skådespelare

Hjördis Petterson
Britta, hembiträde

Gösta Cederlund
landsfiskal

Visa fler

Handling

Den store konstnären och målaren Arthur Högberg bor tillsammans med sin hustru Marianne i ett stort, elegant hus i en vacker, målerisk, men litet ensamt liggande trakt någonstans i...

Visa hela handlingen

Press

Filmen fick genomgående kallsinnigt mottagande av kritiken. Framför allt ansågs story och manus underhaltiga, men även skådespelarna bestods, med undantag av Barbro Kollberg, en...

Visa all press

Den store konstnären och målaren Arthur Högberg bor tillsammans med sin hustru Marianne i ett stort, elegant hus i en vacker, målerisk, men litet ensamt liggande trakt någonstans i landsorten. De är båda i medelåldern och har varit gifta i ca tjugo år. Marianne som tidigare varit en uppburen skådespelerska, hatar ensamheten i det stora huset och längtar tillbaka till scenen, festerna och beundrarna i Stockholm. Fortfarande är hon åtråvärd och vacker, men hon känner att livet håller på att rinna bort utan att hon får uppleva en kvinnas sista stora sensommar. Missbelåten och rastlös går hon omkring i det stora huset. Arthur tillber och älskar henne men vill inte uppfylla hennes enda stora önskan: att få vända tillbaka till scenen.

På en fest träffar hon den unge skådespelaren Pedro Ekberg, som smickrar henne och uppmanar henne att åter ge sig teatern i våld. Pedro blir hennes älskare, och hon snärjer alltmer in sig i lögner till sin man, som inte anar oråd.

En dag reser hon till Göteborg för att hälsa på sin systerdotter Inga, vars mor just dött. Arthur väntar en kvinnlig modell, och när en ung flicka träder in genom dörren, tror han att det är hon och ber henne klä av sig. Då berättar hon att hon heter Inga och har kommit för att bo hos sin moster och morbror. Bestört frågar Arthur om Marianne inte besökt henne i Göteborg, och när hon nekar, går det upp för honom att hans älskade hustru har fört honom bakom ljuset.

När Marianne kommer hem och hittar Inga i huset, klarar hon av situationen genom att berätta att hon varit hos en känd professor för konsultation. Det har visat sig att hon har hjärtfel och att hon måste ta det lugnt och ge akt på sin hälsa.

Arthur tror henne, men det gör inte Inga. Hon har kommit att hålla av honom så mycket att hon inte står ut med att han blir bedragen. Därför spionerar hon på Marianne och upptäcker hennes träffar med Pedro. Hon förebrår i hårda ordalag Marianne för hennes uppträdande, som bönfaller henne att inte säga något till Arthur.

När Inga ändå hotar att göra det, simulerar Marianne en hjärtattack. Arthur sänder bud efter doktorn, som efter att ha undersökt henne, förklarar att det inte är något fel med hennes hjärta. När det dessutom visar sig att den professor, som hon påstod sig ha besökt, avlidit två månader tidigare, blir Arthur på det klara med att hon bedrar honom, och Marianne kastar honom sanningen i ansiktet: hon är trött på hans eviga måleri, hon känner det som om hon skulle bli levande begravd om hon stannade kvar längre i huset.

Hon planerar att resa bort och gör vad hon kan för att få Inga med sig. När detta inte lyckas, anförtror hon hembiträdet Britta att Inga i verkligheten är hennes dotter. Hon tillhåller också Britta att genast skriva till henne om hon skulle upptäcka något mellan Arthur och Inga. Som erfaren kvinna har hon sett Ingas spirande kärlek, långt innan Inga själv blivit medveten om sina känslor.

Marianne lämnar Arthur, som nedbruten och besviken, förlorat lusten att arbeta. Det är som om allt livsmod hade försvunnit med den kvinna han älskade. Inga gör allt för att få honom att komma över det. Till slut erbjuder hon sig att sitta modell för honom, bara han vill börja måla igen. För att glädja henne, går han med på det, och genom att se henne så vacker och oskyldig går det plötsligt upp för honom att han älskar denna artonårs flicka, som han dittills bara betraktat som ett barn.

Det hela klarnar. Arthur reser till Stockholm och ber Marianne att gå med på skilsmässa. Hon samtycker på ett villkor: han får aldrig gifta sig med Inga. Hon berättar att Inga är hennes dotter och framhåller att ett förhållande mellan styvfar och styvdotter är straffbart enligt svensk lag. Genom Britta har hon hållits underrättad om hur saker och ting utvecklats hemma hos Arthur.

Nu följer de älskandes hopplösa kamp mot Marianne, mot folks skvaller, mot Brittas spionerande och mot lagen. Överheten i den lilla staden inser liksom alla förnuftiga människor det orättfärdiga i lagen, men det kan inte hjälpa dem. Landsfiskalen har emellertid ingen tanke på att ingripa så länge det inte föreligger några bevis för existensen av ett olagligt förhållande, och han betraktar med missnöje Britta när hon kommer och avlämnar ett brev från Inga till Arthur, vari hon avslöjar allt. Nu finns det alltså bevis. Han försöker skjuta det hela ifrån sig, men plötsligt dyker Marianne upp. Hennes nya karriär i Stockholm är i hastigt dalande och Pedro har börjat tröttna på henne. Hon har nu ännu mer orsak att skilja dem åt. Hon har insett att hennes ställning som Arthurs hustru var betydligt tryggare än rollen som älskarinna åt den nyckfulle Pedro.

Nu är lagen tvungen att inskrida. I triumf tågar Marianne tillsammans med landsfiskalen in i sitt tidigare hem. Som en fiende möter hon sin man och sin dotter. Rättvisa skall skipas: de måste följa med.

Medan de väntar på att de båda gör sig i ordning, ljuder ett skott och därefter ytterligare ett. Arthur ville förskona sig själv och Inga från all den smuts som deras kärlek skulle komma att dras i. (Bearbetning av program.)

Pressreaktion Svensk filmografi

Filmen fick genomgående kallsinnigt mottagande av kritiken. Framför allt ansågs story och manus underhaltiga, men även skådespelarna bestods, med undantag av Barbro Kollberg, en nedgörande granskning.

T H-n, Ny Dag: "På Åhlén och Åkerlunds förlag finns många trevliga veckotidningar med masspridning. Dit borde den ungrare, som författat Lidelse, vänt sig med sitt synopsis. Storyn passar precis och är som tagen ur Levande livet".

Filmson, AB: "(-) till all olycka har det blivit en ungersk pekoralist vid namn Faragò som lagt (ämnet) tillrätta i en följetongsmässig lyxmiljö med den banalaste av alla tarvliga svartsjukehistorier. (-) För att göra det ännu sorgligare har historien lagts i händerna på en ointresserad regissör. I detta fall kanske man inte bör lasta Gösta Cederlund för att han saknat intresse, men det är obegripligt hur en skicklig karaktärsskådespelare kan lägga åt sidan alla konstnärliga krav när han ska vara regissör. (-) det är tråkigt för allmänheten när en idol som Rydeberg så fullkomligt avslöjas i sitt träaktiga maner och till på köpet fotografen varit obarmhärtig. Karin Kavli är tämligen groteskt överdriven som teaterapa -- regin borde ha dämpat henne -- och så när som på Cederlund själv i en vettig roll som landsfiskal och en glimt av Carl Barcklind är det bara Barbro Kollberg som är riktigt mänsklig i filmen, mjuk och rar och modernt riktig på ett sätt som svär mot filmens grundton som ekar adertonhundrakallt.

Sten Dahlgrens foto är utsökt för det mesta och interiörerna är i och för sig värda en eloge."

S Aqt, AT: "I manuskript måste denna tragiska film ha erbjudit en hejdlöst muntrande läsning, men vid åskådandet blandas löjet med en djup kondoleans av det öde, som övergår de medspelande; de är i sanning beklagansvärda. (-) Ty detta är en mycket dålig film. Skriven av en ungrare, Alexander Faragó, uppvisar den just de ungerska dramatiska filmernas uppstyltade allvar och bombastiska känslosamhet -- som kan äga en viss främmande tjusning i originaltappning men som på svenska uppenbarar sig som långt driven stupiditet och hjärtlöst utlämnar den verkställande ensemblen åt löjet. (-) Interiörerna är väl tillgodosedda, de verkar bebodda. I dessa rum har fotografen Sten Dahlgren bemödat sig om att utvinna fylliga bilder med atmosfär i, och ofta lyckats därmed."

L-th, Expr: "Denna helt överflödiga film har skrivits av Alexander Faragó. Georg Rydeberg spelar målaren på ett sätt som påminner om den i min ungdom populära leken 'Förstenad'. Karin Kavli är hans hustru och övertygar definitivt om att hennes färgstarka person hör hemma på teaterscenen. Detsamma gäller nog för resten Georg Rydeberg. Barbro Kollberg förmår sällsamt nog att göra något äkta och fint av sin roll som dottern, vilket länder henne till evärdelig heder. På filmen har slösats ett utomordentligt högklassigt och delikat foto av Sten Dahlgren."

Bang, DN: "Filmen är (-) ett steg, att inte säga ett långt kliv, tillbaka till den primitivare period när man måste konstruera upp de mest långsökta och smått skrattretande händelseförlopp för att få fram stora och katastrofala känslor. (-) Georg Rydeberg har inte en av sina bättre dagar. För det första tror man inte på honom som den geniale målaren: han verkar herre med portfölj som har till hobby att måla porträtt. Det kan dock delvis vara interiörens fel, maken till kvasikonstnärlig brackvilla får man leta efter. Vad värre är: man tror inte på honom som älskare, vilket kanske i sin tur får skyllas på manuskriptet. En älskare som behåller sitt drag av trumpen egocentricitet ända in i sängkammarscenerna och docerar ända in i självmordet, det går inte. Det blir på något sätt en korrekt formalitet att herrskapet dör, och man är hjärtligt oberörd."

Robin Hood, StT: "Sjöström vädrade ut den /här/ sortens melodramatik ur svensk film, men i Centraleuropa levde den kvar, och när den nu gör en gästroll i gamla Sverige med 'passionen' utbytt mot 'lidelse' känner sig svensk publik och skådespelare lika bortkomna. Det lustiga ligger i att se ett sådant ärkepekoral, en sådan gengångare från flydda tider, uppträda i modern svensk filmdräkt; med vårdad iscensättning, bra foto, skickliga skådespelare, som spelar realistiskt med 'fina medel' som om det gällde riktiga människor och inte papiermachéspöken. Skådespelarna tar sig själva och situationerna på troskyldigt allvar, uttalar följetongsreplikerna som om det vore Shakespeare eller Gierow. Effekten blir sällsam."

Kommentar Svensk filmografi

Sexuellt umgänge mellan styvfar och styvdotter betraktades som ett brott fram till mitten av 60-talet. Från och med 1 januari 1965 upphörde detta förhållande att vara otukt och därmed straffbart.

Alexander Faragó (1899--1957), av ungerskt ursprung, var före ankomsten till Sverige verksam som filmförfattare i Budapest och Wien, bl a med samproduktionen Pardon, tévedtem!/Skandal i Budapest (1933). Tillsammans med Arne Mehrens skrev han manus till ytterligare tre filmer: Livet på Forsbyholm (1948/7), Solkatten (1948/30) och Loffe som miljonär (1948/36). Faragó och Mehrens producerade sig tillsammans under författarpseudonymen Henrik Hill.

Lidelse spelades in hösten 1944. Det var den sista film som Gösta Cederlund regisserade.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se