I som här inträden (1945)

Media (45 st)

Originaltitel	I som här inträden
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Arne Mattsson
Manus	Erik Müller
Förlaga	I som här inträden ... (Roman)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Kungsfilm
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1945-11-02

Medverkande

Georg Rydeberg
Tomas Eckert, notarie

Irma Christenson
Nea, Tomas hustru, f.d. sjuksköterska

Ingrid Borthen
Märta Palm

Ingrid Backlin
Karin, sjuksköterska

Georg Funkquist
Gunnar Palm, assessor, Märtas man

Erik "Bullen" Berglund
Mattsson, Neas läkare

Visa fler

Handling

Tomas Eckert är tjänsteman i länsstyrelsen i en norrländsk residensstad. Han är nöjd med sitt arbete och lycklig i sitt äktenskap med Nea, som han känt i ett tiotal år, och lille sonen...

Visa hela handlingen

Press

AT (Stig Almqvist): "Man kan genast om denna film fastslå, att den övertygar en åskådare med normalt kritiskt sinne mycket litet, i stora drag icke alls. Ett av dess huvudärenden...

Visa all press

Tomas Eckert är tjänsteman i länsstyrelsen i en norrländsk residensstad. Han är nöjd med sitt arbete och lycklig i sitt äktenskap med Nea, som han känt i ett tiotal år, och lille sonen Jan. Vad han inte vet är att Nea, sedan den tid hon arbetade som sjuksköterska, är beroende av morfin, som hon får av en vän till familjen, doktor Mattsson.

Nea och Tomas tillbringar semestern med Tomas' chef, assessor Palm och dennes hustru Märta på deras sommarställe. Tomas är oförsiktig nog att låta sig förföras av Märta, som vill inleda ett förhållande med honom. När han avvisar henne hämnas hon, dels genom att avslöja för honom att Nea är morfinist, dels genom att hos sin man anklaga Tomas för att ha förgripit sig mot henne. Han svär att göra Tomas omöjlig på verket och börjar sabotera hans arbete, vilket leder till att de en dag råkar i gräl med varandra.

Nu börjar intrigerna på allvar. Nea vill skiljas och flyttar med sonen Jan hem till Palms. Doktor Mattsson rekommenderar Tomas att ta tre månaders tjänstledighet, på order från de överordnade. Därefter blir han förtidspensionerad på grund av "epilepsi med psykiska förändringar", som doktor Mattsson uttrycker det. Tomas kämpar förtvivlat för att inte helt bryta samman, men försöker till slut ta livet av sig. Han räddas i sista ögonblicket och vaknar upp i ett kalt rum på ett sinnessjukhus. Hans apati är till en början total, men med hjälp av några vänliga själar i den annars så livsfientliga miljön börjar han så småningom återfå krafterna.

En ung sköterska, Karin, tar sig an honom och de blir förälskade i varandra, men Tomas kan inte glömma Nea. Hon har besökt honom på sjukhuset, men fått en nervkollaps och lagts in på sjukhus. Där lyckas hon bli fri från sitt morfinberoende och kan, sedan hon blivit frisk, återuppta sitt arbete som sjuksköterska.

Tomas börjar kampen för att komma ut från sjukhuset, men ingen av läkarna är beredd att stödja honom. Han skriver själv ett brev till nämnden för utskrivning, med hjälp av Hagman, f d medicine studerande, nu kronisk alkoholist, men hans ansökan avslås.

Det blir slutligen en gammal bekant, redaktören och socialistledaren Artur Dahlberg, som kommer honom till undsättning. De träffas av en tillfällighet i sjukhusparken och Dahlberg, som anser att Tomas är fullt frisk, talar med överläkaren, som också är en bekant till honom, och utverkar att Tomas blir friskskriven omedelbart. Äntligen kan han gå ut genom sjukhusgrindarna och börja den svåra vandringen tillbaka till livet.

Pressreaktion Svensk filmografi

AT (Stig Almqvist): "Man kan genast om denna film fastslå, att den övertygar en åskådare med normalt kritiskt sinne mycket litet, i stora drag icke alls.

Ett av dess huvudärenden skall väl vara att visa, hur det kan gå till att sätta in en frisk människa på 'dårhus'.

Men denne Tomas Eckert och hans beklagansvärda öde finns det ingen möjlighet att fästa bevisvärde vid. Därtill är filmen för oskickligt gjord. Man måste vara tacksam för det. En virtuosmässig framställning av samma förlopp skulle ha gjort större skada. (-)

Stundtals känner sig dock filmrecensenten på osäkrare mark. Är det kanske möjligt att en sinnessjuknämnd hafsar igenom sina ärenden så slappt och rutinmässigt? Ger ett svenskt sinnessjukhus någonstädes detta skrämmande intryck av straffanstalt? Är det riktigt att fem läkare skall förslå för tusen patienter? Placeras straffriförklarade mördare och rånare av det isande brutala slag som Nils Hallberg så skrämmande effektivt framställer i en pregnant scen, i samma rum som de sjuka utan minsta kriminella belastning?

Det förefaller en lekman icke osannolikt, att ett och annat missförhållande i vår sinnessjukvård verkligen skymtar i denna film, men helhetsbilden inger de allra starkaste tvivel. Vad som verkligen gör något intryck av sanning, befinner sig i periferin eller antydes i förbigående, medan huvudtendensen, att underminera allmänhetens förtroende för sinnessjukvårdens möjligheter att återge hälsa och för läkarnas och personalens goda vilja, drives med tydlig målmedvetenhet från och med hela skildringens rubrik, som ju lyder: 'I som här inträden -- låten hoppet fara!"'

StT (Robin Hood): "I som här inträden -- låten hoppet om en god film fara. Men det är en film med starka enskildheter, 'i starkaste laget' sade någon på utgående. Med 'starka enskildheter' menas då ingalunda konstnärligt starka, utan obehagligt suggestiva som en huggorm, vilken man trampar på stjärten, upprörande som exempelvis djurplågeri eller Belsen: det vrider sig i ens mellangärde. Med konst, även i vidaste mening, har I som här inträden ingenting att göra. Den är i stora partier nära släkt med pekoralet. Där fnissades också då och då åt både dårar och assessorer. (-) Om manuskriptet författats med större psykologisk finess, om rollerna -- som de goda skådespelarna stretar med -- skrivits riktigare, om Rydeberg som typ verkat sundare, om Funkquist hade haft bättre regi (denna i o f sig suggestiva skådespelare behöver stram regi för att ej slå över i det löjliga) hade man kanske trott på notariens internering på så lösa boliner. Nu tror man inte. Det är för konstruerat, enkelt, melodrambjärt alltsammans. (-)

Konstnärligt är filmen mischmasch. Men den kunde ha ett visst värde ändå -- om den vore ett sannfärdigt reportage från samhälleliga missförhållanden, ett osjälviskt j'accuse. Är den det? Man tycker sig känna en doft av geschäftmakeri -- en publikfriande före!visning av dårar som sebror i ett menageri. Astrid Värings bok är något annat. Läkarna påstår visserligen att hon fått fallet om bakfoten, men ur romanen talar dock en ärlig harm!"

MT (Nils Beyer): "Det bästa i filmen är Georg Rydebergs spelprestation. Framför allt gav han i närbilderna stundtals gripande uttryck åt Thomas Eckerts inre förfall, där han vankar omkring bland alla de trista och upprörande sjukdomsfall han ser omkring sig. Det är i viss mån raffel -- inget sympatiskt men dock någorlunda varsamt raffel, åtminstone efter klippningen. Värre är den genomgående tendensen att framställa alla lekmän som sakkunniga i psykiatri -- och alla psykiatriker som osakkunniga (eller maktlösa), och Åke Claessons överläkare måste också bli en komedifigur mitt i tragedin. Däremot hade Erik Berglund som den ohederlige doktorn, vilken skaffar Nea hennes morfin, kysser henne i smyg och ställer den falska diagnosen på 'epilepsi och paranoia' (!) lyckats ge typen en viss farlighet.

Några andra mindre roller spelades så bra man kan begära av Funkquist, Ingrid Borthen och Ingrid Backlin. Man fäste sig också vid Gunnar Björnstrand som en av patienterna på sjukhuset -- det var en liten intelligent studie.

Arne Mattsson hade regisserat filmen och Sten Dahlgren hade fotograferat den. Det var genomsnittligt hantverk -- så när som på personinstruktionen, vilken överlåtits åt skådespelarna själva. Däremot får man väsentligen skylla på scenariot att hela filmen i så hög grad verkar torr, schematisk, refererande och perspektivlös, utan verklig dramatisk motivering. Människorna rör sig i ett lufttomt rum -- och varje replik verkar som ett helt litet företag i ljudmikrofonen.

Var filmen alltså en besvikelse, måste man dock säga att det var riktigt av censuren att släppa lös den. Skulle det bli prejudikat på att inga kårintressen finge trampas på tårna, då skulle för framtiden all samhällskritik omöjliggöras i svensk film -- även i de fall då den är riktig och befogad."

Kommentar Svensk filmografi

Romanen "I som här inträden . . ." av Astrid Väring (1892--1978) utkom 1944.

Filmatiseringen av romanen vållade redan när inspelningen började stridigheter. Kungsfilm vände sig till ett flertal läkare vid Beckomberga och Ulleråker för att begära deras medverkan som vetenskapligt stöd vid vissa ömtåliga scener. När dessa läkare granskat manuskriptet tog de bestämt avstånd från filmen och vägrade medverka.

När filmen kom till Statens Biografbyrå fanns det gott om röster som ville förbjuda offentlig visning av den och det tog fjorton dagar innan den släpptes, klippt med 155 meter. Det dröjde emellertid ytterligare en tid innan den fick premiär, då en rad sammanslutningar inom sjukvårdsområdet (Föreningen för psykisk hälsovård, Statens sjukhuspersonals förbund, Svenska läkaresällskapets sektion för neurologi och psykiatri) gemensamt skrivit till k m:t med en anhållan om åtgärd för att filmen inte skulle få visas offentligt samt att exportförbud skulle utfärdas, med motiveringen att den gav "en synnerligen skev och miss!krediterande bild av den svenska sinnessjukvården och landets kulturella standard". Statens Biografbyrå insände till k m:t ett yttrande över protesten och skrev bl a att den vid bedömandet av filmen "icke ansett sig kunna bortse från att det här även gäller frågan om rätten att opinera och agitera också med hjälp av filmkonsten. Principiellt synes denna i detta avseende icke böra försättas i ett ogynnsammare läge än exempelvis litteraturen, teatern och radion. Lika litet som dessa synes filmen böra förmenas rätten till opinionsyttring och kritik. Vidare synes det böra observeras, att med den argumentering som förs i den remitterade skrivelsen skulle snart sagt varje kritik på film av läkare och sjukvård i vårt land kunna förhindras." Protestskrivelsen, som behandlades i konselj fredagen den 26.10.1945 föranledde ingen åtgärd från regeringens sida.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se