Födelsedagen (2000)

Media (1 st)

Originaltitel	Födelsedagen
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Richard Hobert
Producent	Göran Lindström
Manus	Richard Hobert
Produktionsland	Sverige Danmark Finland Norge
Produktionsbolag	Cimbria Film AB
Åldersgräns	Tillåten från 11 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	2000-03-24

Medverkande

Camilla Lundén
Catti

Göran Stangertz
Mikael

Lena Endre
Ingrid

Pernilla August
Tove

Sven Lindberg
Ragnar

Mona Malm
Vendela

Visa fler

Handling

Det är i slutet av maj ute vid sommarstället Glädjekällan på Österlen. Mikael talar in en inbjudan till sina vänner i när och fjärran med anledning av sin infallande 50-årsdag. Catti...

Visa hela handlingen

Press

Filmen tilldelades övervägande betyget Icke utan beröm godkänd, men det fanns både entusiastiska och kritiska röster.'Födelsedagen' var den sista i Hoberts serie om de sju dödssynderna....

Visa all press

Det är i slutet av maj ute vid sommarstället Glädjekällan på Österlen. Mikael talar in en inbjudan till sina vänner i när och fjärran med anledning av sin infallande 50-årsdag. Catti för ena stunden samtal i sin mobil med någon som uppenbart är hennes käresta, andra stunden skriver hon ut inbjudningskort till Mikaels fest.

Mikael har planerat att under sin fest fria till Catti och har därför ett samtal med sin vän kyrkoherden. I Malmö följer han sin far Ragnar till tandläkaren, och efteråt åker de ut för att titta på bygget av Öresundsbron. Under tiden ska Vendela inhandla en festklänning. Ragnar yttrar till Mikael misstankar om att hans och Cattis förhållande är på väg att ta slut: "Det ser inte bra ut. Hon rör inte vid dig längre." Mikael slår bort det hela som ett hjärnspöke.

Under tiden far Catti med de två sönerna, Stefan och Bob, till stranden. En pickup kommer körande. Det visar sig vara Cattis nya förälskelse Peter som dyker upp. Medan de två har ett kärleksmöte, håller Stefan på att drunkna men räddas av paret, alarmerat av Bob, och Peter gör mun mot mun-metoden.

Mikael har just hämtat posten vid vägen när Peter kommer körande med Catti och sönerna. Med Stefan i famnen berättar hon vad som hänt. Sedan Mikael tackat Peter för hjälpen, bjuder han in honom till födelsedagsfesten. Mikaels upprörda frågor uppfattar Catti som anklagande. Hon säger att han är aldrig där när man behöver honom.

Ragnar har onda aningar om Glädjekällan. Catti finner på anledningar att visa bort Mikael från den gemensamma sängen. På väg till gäststugan ser Mikael Ellen, sin döda mamma, i en uppenbarelse. Varför har du kommit? frågar han, och hon svarar men han förstår inte vad hon vill säga.

Mikael är på besök hos Henning, hans nya hustru Marianne och deras barn. Henning berättar stolt att han kommer att stå för champagnen till festen - päronchampagne - som han själv tillverkat. Mikaels tanke är att Cattis släkt inför den förestående vigseln ska församlas på Hennings loge tillsammans med prästen.

Catti smiter iväg till stranden för att träffa sin Peter. Denne tvivlar på allvaret i hennes känslor för honom, men efter lite smågräl försonas de. Hon säger sig vilja bryta med Mikael, men känner det svårt med tanke på barnen.

Biståndsarbetaren Ingrid anländer svårt synskadad i sällskap med sin svarta fosterdotter Sagal. I två år har hon vistats i Afrika. Mikael möter de båda, som får inviga gäststugan. Den övriga familjen har redan gått och lagt sig. Catti pratar med Peter i mobilen men låtsas sova när Mikael kommer in i rummet.

Nästa morgon - på själva födelsedagen - vaknar Ingrid av att Catti pratar med Peter i sin mobil precis utanför stugan. Catti försäkrar att hon älskar Peter, och att födelsedagen är hennes sista dag med Mikael. Ingrid blir chockad.

På födelsedagen väcks Mikael med sång och tårta av Catti med sönerna. Päronchampisen anländer. Mikael åker till byn för att hämta tårtor och bröllopskrokan - och guldringarna. Sedan möter han kyrkoherden vid stationen och kör honom till Hennings ställe.

Catti är ute och plockar lupiner när Vendela vill prata med henne - hon har förstått att allt inte står rätt till. Av Catti får hon sina misstankar bekräftade, men säger också: "Det här stannar oss emellan."

Vendela berättar för Ragnar, som går och övar på sitt tal, att Catti tänker lämna Mikael. Till Catti säger Ragnar att han har för avsikt att skänka Glädjekällan till henne, Mikael och barnen. Själv flyttar han hem till Vendela. "Ge honom en chans till", ber han. Catti lämnar honom utan ett ord. Mot Vendela får hon sedan ett utbrott för att hon brutit förtroendet: "Tack, Vendela, tack så jävla mycket."

Catti träffar Ingrid som talar om att hon råkat lyssna till hennes samtal med Peter på morgonen. Catti störtar upprörd därifrån.

Erik, Mariannes f d man, får lift med Ralf, Cattis farbror. Men Erik, iklädd FN-uniform med ljusblå basker, stiger snart av då han inte står ut med Ralfs prat om Bosnien och hans whiskypimplande vid ratten. Han vägrar sedan att hjälpa Tove, Mikaels och Cattis vän, som står vid vägen med en punktering på bilen. I stället får hon hjälp av Sandra, Mikaels dotter, som kommer cyklande.

Gästerna anländer, 150 till antalet. Festen börjar. Mikael och Catti bärs i gullstol. Erik, som oinbjuden infunnit sig, träffar Catti. Han är störd över att se exhustrun Marianne med sin nye man Henning, som han förnedrar. Catti presenterar honom för Tove. Förlägen tystnad.

Ralf beger sig till Hennings gård där han träffar kyrkoherden. Han är den ende släktingen på Cattis sida som kunnat infinna sig.

Ragnar fordrar att Mikael med Catti vid sin sida ska utbringa en välkomstskål. Ensam med Catti påminner han henne om att hon varit tillsammans med Mikael i sju år och att hon räddat Mikael ur hållningslöshet och alkoholism: "Du gav honom något att tro på, en ny chans."

Ingrid och Catti träffas avsides för ett uppriktigt samtal. Ingrid säger att trygghet, vänskap och uppriktighet är det viktigaste. Att bara vara kär räcker inte. Och Catti replikerar att hon alltid bara levt Mikaels liv. "Han har aldrig rättat sig efter mig. Det är annorlunda med Peter. Han bryr sig om vad jag vill, vad jag känner, vad jag tycker. Peter vill nånting med mig. Mikael vill bara nånting med sig själv. Det viktigaste är att barnen växer upp där kärleken känns i luften. Det går inte att lura barn. Det är längesen jag hade det bra med Mikael."

Mikael råkar höra samtalet, och äntligen går det upp för honom hur det hela ligger till.

Mikael hälsar alla välkomna, sliter sedan till sig en flaska champagne och försvinner ut i skogen, när Henning sjunger en låt ur Mikaels musikal.

Erik tar sina och Mariannes döttrar, Hedvig och Agnes, med sig. När Tove ställer sig i hans väg, drar han fram en pistol och hotar henne. Han vill säga adjö till flickorna och samtidigt ge dem ett fotoalbum som minne. Henning och Marianne dyker upp, och Tove får lugna ner de upprörda känslorna. Tove ger Erik sitt visitkort och bekänner: "Jag har aldrig träffat en man som har så mycket kärlek i sig. Jag skulle gärna vilja träffa dig igen."

Ragnar ger sig ut för att leta efter Mikael och snubblar genom skogen.

Kyrkoherden anländer i sällskap med Ralf för att viga Catti och Mikael. Stor förvirring utbryter. Ingen mer än Mikael har ju känt till planerna.

I gäststugan berättar Catti för Tove, Ingrid och Vendela om sina känslor för Mikael och Peter.

Under sitt sökande efter Mikael, som håller sig dold, faller Ragnar i forsen, ur vilken Mikael räddar honom. Men Ragnar är döende. Catti, Ingrid, Vendela och Tove når fram till honom där han ligger. Till Mikael och Catti säger Ragnar: "Jag hoppas ni hittar det som är rätt för er. Och lova mig en sak: Bråka aldrig om pojkarna!" Vänd till Vendela bekänner han: "Helvetes jävlar, vad jag har älskat dig. Det har varit ett härligt liv!" Han dör i Mikaels famn.

Festen slutar. Ragnar läggs på ett av festborden på lit-de-parade. Gästerna defilerar förbi och visar sitt deltagande.

Nästa dag går Catti till stranden för att möta Peter.

Mikael och Ingrid sitter och samtalar vid forsen. Han försöker spela på en flöjt han fått av Ingrid men får inga toner ur den. "Nej, det är ingen vanlig flöjt. Det är väldigt höga toner i den där. Man blåser i den när man hamnar i sjönöd, så kommer delfinerna och hjälper en."

Mikael blåser i flöjten utan att några toner hörs. Men Ingrid hör tonerna och nynnar melodin.

Pressreaktion Svensk filmografi

Filmen tilldelades övervägande betyget Icke utan beröm godkänd, men det fanns både entusiastiska och kritiska röster.'Födelsedagen' var den sista i Hoberts serie om de sju dödssynderna. Därför tog också många tillfället i akt att göra ett bokslut över sviten.

Carl-Johan Malmberg, SvD: "Att skildra lycka på film kräver en viss naivitet i sinnelaget hos regissören. (-)

Richard Hobert har inte [Ingmar] Bergmans beräknande sofistikering; mer i så fall [Victor] Sjöströms naivitet och bestämda berättarvilja, om än inte hans djärvhet i formgreppen. Men i 'Födelsedagen' - den sjunde och sista filmen i den märkliga och vackra serien om de sju dödssynderna - lyckas Hobert just förmedla rena glädjestunder, lagom korta för att de inte skall förvandlas till kitsch: anblicken av ett hav långt borta i soldis, blommande fruktträd med små optimistiska flaskor hängande över vårskotten, Sveriges egen Golden Gate-bro som snart ska bli färdig.

Vi befinner oss verkligen i Sverige av i dag, med människor som har ett längre liv bakom sig än vad svenska filmkaraktärer i regel får ha haft. För filmens huvudpersoner, hela tio till antalet, är nästan samtliga medelålders eller äldre. (-)

Det är Hoberts skickliga sammanvävning av alla sidohistorierna som imponerar allra mest. Tack vare dem får filmen en unik resonans. När 'Födelsedagen' är slut känner man en saknad. Man frågar sig: hur kommer det att gå för dessa människor, svensk 90-talsfilms mest levande persongalleri?

Man kunde vara petig och säga: ibland är Richard Hoberts och Lars Crépins bilder mer än lovligt konventionella; ibland är en scen mer än lovligt fyrkantig, som Cattis repliker när hon ringer sin älskare och Ingrid råkar tjuvlyssna. Men man känner en välgörande otålighet i berättandet, det levande rytmiska i nästan varje stund. Berättelsen veckar sig, stannar upp, vänder sig bakåt mot tidigare filmer, tar ny egen fart.

'Födelsedagen' är en mer än värdig avslutning på detta det säregnaste spelfilmsprojektet i svensk samtidsfilm."

Bernt Eklund, Expr: "Richard Hoberts filmsvit har fått både hyllningar och kritik för sin storsatsning. Men även när filmerna varit splittrade upplevelser så har de varit upplevelser. Hobert har oförväget kastat sig mellan olika genrer. I seriens sista skälvande minuter går han från svart komedi till fullskalig melodram. Det är i djärvaste laget, men ganska typiskt. (-)

Av alla utmärkta skådespelarinsatser kommer Sven Lindbergs och Camilla Lundéns att lysa klarast när man ser serien i backspegel. Han har varit stabilt tjurig gubbe så snart det behövts och hon har gått den långa vägen från spektakulär popbrud till i flera meningar sliten småbarnsmor."

Annika Gustafsson, SDS: "'Födelsedagen' är en av de riktigt bra filmerna i Richard Hoberts svit, baserad på de sju dödssynderna. De två andra heter 'Glädjekällan' och 'Spring för livet'. Återigen har Hobert ett stramt, sammanhållande grepp över ett tätt berättat drama med fler roller än tidigare. (-)

[Det är] spännande att följa Göran Stangertz konstnärliga utveckling genom sviten. Han tränger längre och längre in i sin rollfigur och nu i finalen är det lätt att fyllas av djup respekt inför arbetet.

Samma sak gäller Sven Lindbergs pappa Ragnar. Skiftningarna i hans ögon och åldrade ansikte, då han tvingas inse att brytningen mellan sonen och Catti är ett faktum, griper tag i åskådaren.

Några få, mindre välspelade scener finns, men man kan förbise dem. De starka, positiva intrycken tar över när Richard Hobert avslutar sin mångsidiga och engagerade skildring av det svenska 90-talet mot bakgrund av ett briserat Folkhem."

Sven E Olsson, Arbetet: "Dramaturgiskt är 'Födelsedagen' långtifrån invändningsfri. Det blir lite för lite av alltför mycket - och av för många! - när Hobert söker knyta samman öden och personer ur de föregående sex verken. (-)

[Men jag] skulle också kunna poängtera generositeten i människoskildringen, den storskaliga bredden mellan ytterkantskänslorna i denna tragikomedi om kärlek och smärta, det vidunderligafriluftsmåleriet i Lars Crépins foto och de härliga skådespelarprestationerna på många håll och ansikten.

Men allra, allra mest bör jag nog hävda den växande starka insikten, att 'Födelsedagen' blir något större, något finare och något varmare än en konstruktion mest varje sekund som Sven Lindberg är i bild och ljud.

Hos honom förenas allvaret med det lättsamma, det ljusa med det plågsamma med en självklarhet som gång på gång får 'Födelsedagen' och publiken att lyfta."

Johan Croneman, DN: "Richard Hobert låter filmklyschorna stå som spön i backen, metaforerna är många, musiken driver på hårt och envetet. I det sistnämnda fallet har man tittat långt tillbaka i backspegeln: den svenska sommarmelodramen, med sitt midsommarljus, sina stränder och sin skira grönska, anses av hävd kräva dessa toner. Richard Hobert driver det till sin absoluta spets, musiken blir plågsam i sitt insisterande. (-)

Det blir ett förfärligt springande fram och tillbaka, förväxlingar och feltolkningar. Det blir fars, men aldrig roligt. Det blir tragiskt, men aldrig sorgligt. Överraskningarna uteblir helt, pekoralet lurar bakom så gott som varje buske. )-)

I 'Händerna', som är filmsvitens första del, lyckades Richard Hobert vidröra något väsentligt, något komplicerat, om människa, tro och förhoppning. Formmässigt var den också, i all sin enkelhet, mycket lyckad och intressant.

Sedan tog Det Stora Projektet över och 'Samtidsskildraren' Richard Hobert trädde fram. Som samhällsanalytiker visade han sig dock vara lövtunn, hans bildspråk blev slarvigt och pretentiöst, hans figurer förvandlades till fyrkantiga schabloner. Han väckte omgivningens beundran för sitt sätt att genomdriva detta, inte minst ekonomiskt, komplicerade projektet, men manus och regiarbete visade på allvarliga brister.

Skådespeleriet och ensemblespelet har av flera kritiker framhållits som svitens styrka. Visst finns här, vid tillfälle, Sven Lindberg och Mona Malm i all sin kraft och energi, men i övrigt är det klent med förmågan. (-)

Jacob Eklund tillåts spela helt på egen hand. Lena Endre, Pernilla August, Sven-Bertil Taube och Börje Ahlstedt ger alla prov på rejält överspel. Det blir givetvis mycket problematiskt, med tanke på att allt skall uttalas, sägas, replikeras, planteras. Texten totalstyr allt spel. När Pernilla Augusts Tove, helt från ovan, dundrar i väg en kärleksförklaring till en för henne helt okänd beväpnad, suicidal psykopat förloras all eventuell trovärdighet."

Kommentar Svensk filmografi

'Födelsedagen' var den avslutande delen i Richard Hoberts (f 1951)långfilmsserie om de sju dödssynderna. De tidigare var 'Glädjekällan'(1993/24), 'Händerna' (1994/12), 'Höst i paradiset' (1995/17), 'Springför livet' (1997/22), 'Ögat (1998/18) och 'Där regnbågen slutar'(1999/23).

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se