Ådalens poesi (1947)

Media (58 st)

Originaltitel	Ådalens poesi : En film om kärnfolk tillägnad Pelle Molins minne
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Ivar Johansson
Manus	Ivar Johansson
Förlaga	Kärnfolk (Novell) Det gamla Ådalen (Novell) Ådalens poesi. Inledning (Biografi)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Sandrew-Produktion
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1947-12-26

Medverkande

Adolf Jahr
Zackris Månsson, storbonde i Sörbyn

Wilma Malmlöf
Zackris hustru

Nine-Christine Jönsson
Imbär, Zackris dotter

Sten Lindgren
Kerstop Bodin, storbonde i Norrbyn

Naima Wifstrand
Kersti, Kerstops hustru

Kenne Fant (som Carl-Henrik Fant)
Olle Bodin, Kerstorps och Kerstis son

Visa fler

Handling

Filmen inleds med att Pelle Molin, som bor ensam och isolerad på ett torp i Ådalen, får besök av en fotvandrande student, som han först uppträder bryskt mot, men sedan ändå bjuder in i...

Visa hela handlingen

Press

MT (Helge Åkerhielm): "Man lämnar biografen under häpen tystnad som dock tyvärr inte är beundrans. Ty här har svensk folklivsskildring sannerligen inte skurit några lagrar. Man...

Visa all press

Filmen inleds med att Pelle Molin, som bor ensam och isolerad på ett torp i Ådalen, får besök av en fotvandrande student, som han först uppträder bryskt mot, men sedan ändå bjuder in i huset.

För studenten berättar han om sina författarambitioner och läser upp inledningen till "Ådalens poesi", som väcker studentens beundran. Uppmuntrad fortsätter Pelle Molin med att berätta en historia om två rivaliserande ådalsbondefamiljer som han har för avsikt att skriva om. Hans muntliga berättelse övergår snabbt i filmberättelse.

De två bönderna, Zackris Månsson och Kerstorpsbonden, bor på var sin sida älven och det har alltid rått fiendskap mellan deras respektive byar, Norrbyn och Sörbyn. Zackris låter en grupp norrbönder misshandla Kerstorpsbonden, som anklagats för tjuvfiske. Kerstorpsbonden hämtar sig aldrig och avlider bara några månader efter misshandeln.

Hans son Olle får överta gårdens skötsel tillsammans med sin mor. Han växer upp till en duktig bonde, men han har också rykte om sig i bygden för att vara en bråkstake och kvinnotjusare. Den enda kvinna han emellertid är fäst vid är Zackris Månssons Imbär, och hans känslor är besvarade.

Olle och Imbär betraktar den gamla fiendskapen mellan byarna som föråldrad och löjlig, men eftersom man aldrig förr gift sig mellan byarna, står de inför stora svårigheter. Under sin uppvaktning av Imbär råkar Olle två gånger i slagsmål med Zackris, men han börjar inse att det inte enbart räcker med fysisk styrka för att få gubben att ge med sig. Olle lämnar byn och går under två år på lantbruksskola.

När han återvänder har han inte bara fördjupat sina kunskaper i jordbruksskötsel utan också fått ökad människokännedom. Genom att ha överseende med Zackris förolämpningar och avighet, och genom att bemöta ont med gott, luckrar han sakta upp gubbens motstånd, och när han dessutom består eldprovet att ta sig över floden när den är full av timmer, för att förena sig med Imbär när Zackris befinner sig i byn mittemot, är gubbens hjärta till sist vunnet och fiendskapen mellan norr- och sörbönder avblåst.

Pressreaktion Svensk filmografi

MT (Helge Åkerhielm): "Man lämnar biografen under häpen tystnad som dock tyvärr inte är beundrans. Ty här har svensk folklivsskildring sannerligen inte skurit några lagrar.

Man kan ändå inte säga att Ivar Johansson gick till verket utan förutsättningar när han satte i gång med att överflytta några motiv ur Pelle Molins Ådalens poesi till film. Han kunde räkna med en storslagen natur, en av de vackraste i hela Sverige. Ett om inte märkvärdigt så dock ursprungligt och spännande litterärt stoff. Sig egen must och tyngd, sin vana vid och sitt grepp om en folklig ämneskrets. Att med alla dessa kort på hand misslyckas så kapitalt är på sitt sätt en prestation."

Expr (Mikael Katz): "Eftersom filmindustrin är en fri hantering står det givetvis en producent fritt att grovhångla med den bredaste publiken och sikta direkt på det grövsta råflabbet. Det har gjorts förr och kommer givetvis att göras fler gånger, så länge som publiken är road. Men att döpa det beklämmande, långsläpande mischmasch av slagsmål, svordomar och primitiva slapstickeffekter som i går hade premiär på Olympia till Ådalens poesi, och att till på köpet inleda det med en tillägnan till Pelle Molin -- det är gement. Man beklagar Naima Wifstrand, Adolf Jahr, Sten Lindgren, Carl-Henrik Fant och den duktige fotografen Carl Edlund, som fått slösa sina krafter på detta Sandrewska bottenrekord."

SvD (Lill): "Premiärpubliken på Olympia var i upplösningstillstånd av glädje, när Adolf Jahr piruetterade runt sin ungdomlige motståndare för att få livtag på honom och begagnade alla de kända och okända knep som praktiserades innan den mera nobla arten av självförsvar i slagsmål var uppfunnen. Och filmen går antagligen hem bara på de groteska scener där gubben bäddas ned i degtråget av den tilltänkte mågen -- att de finns med i Pelle Molins berättelse hindrar inte att de också har direkt hemortsrätt i den gamla hederliga slapsticksfarsen. Jahr varierar sin rävaktige tjuvgubbe från tidigare lustspel med oförneklig uppfinningsrikedom och hans mimik är dyrbar. Carl Henrik Fant är stark och frisk, grann att se på och mycket maskulin som den okuvlige grabben från norrsidan -- men den för mig obekante unge man som spelade honom som barn hade faktiskt mer karaktär. Nine Christine Jönsson är en trevlig tös och ser verkligen ut som en svensk bondflicka med sitt breda ansikte och lilla envisa mun. Naima Wifstrand dokumenterar åter sin märkliga förmåga att gestalta tunga, arbetsmärkta kvinnor av folket -- men likafullt ser man henne varje gång med en önskan om större och bättre roller i ett annat fack åt denna härliga skådespelerska."

DN (C B-n): "Men av Pelle Molin är denna film eljest en våldsam och brutal förgrovning, den ägnar sig med alltför påtaglig förtjusning åt slagsmål och råheter, och den uttänjer i det oändliga sådana situationer som svensk film älskar, men som Pelle Molin själv nöjt sig med att antyda på några rader. Och sånt går in! För oss alla som älskat Pelle Molin och som verkligen haft en smula sinne också för hans etnografiska folkmystik, hans trolskt praktfulla skildringar, hans vilt bisarra skönhet -- för oss var det en pina att lyssna till publikens busförtjusning var gång Adolf Jahr sprang kring i nattskjorta eller demonstrerade leverfläckarna på ryggtavlan."

Kommentar Svensk filmografi

Pelle Molins (1864--1896) novellsamling "Ådalens poesi" utkom 1897, året efter författarens död.

En film med samma titel, men gjord efter novellerna "Historien om Gunnel" och "En ringdans medan man väntar" spelades in av Industri- & Reklamfilm (Irefilm) i regi av Theodor Berthels och hade premiär 7.10.1928. Den nu aktuella filmen byggde på novellen "Kärnfolk" ur samma novellsamling.

Ådalens poesi inspelades mellan den 8.5.1947 och 22.7.1947. Den upptogs till stor del på plats i Ådalen.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se