Min vän Oscar (1951)

Media (47 st)

Originaltitel	Min vän Oscar
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Åke Ohberg Pierre Billon
Manus	Marc-Gilbert Sauvajon Pierre Billon
Förlaga	Mon phoque et moi (Roman)
Produktionsland	Sverige Frankrike
Produktionsbolag	Terra Film SARL Terrafilms Produktions AB
Åldersgräns	Barntillåten
Dialogspråk	Svenska Franska Engelska
Sverigepremiär	1951-01-20

Medverkande

Åke Söderblom
Hans Lövgren, tjänsteman vid Socialpolitiska institutet

Margareta Fahlén
Gabriella Strandberg, Hans fästmö, Unescoledamot i Paris

Olof Winnerstrand
Claes-Herman Sundelius, äldre levnadskonstnär

Barbro Larsson
Diana, Claes-Hermans dotter

Douglas Håge
Oscar, Claes-Hermans bror

Börje Mellvig
Stenström

Visa fler

Handling

Den unge utlandssvensken Hans Lövgren är förlovad med den vackra och ambitiösa Gabriella Strandberg. Hon arbetar åt FNs kulturella organisation Unesco och anstränger sig att placera Hans...

Visa hela handlingen

Press

Ny Dag ansåg att det goda uppslaget kunde ha utnyttjats bättre men tidningen var ändå "belåten, ty filmen var faktiskt rolig"; A Gunnar Bergman (AT) prisade skådespelarna och accepterade...

Visa all press

Den unge utlandssvensken Hans Lövgren är förlovad med den vackra och ambitiösa Gabriella Strandberg. Hon arbetar åt FNs kulturella organisation Unesco och anstränger sig att placera Hans på dess sekretariat i Paris som en första början på den sociala karriären.

Hans är dock mer intresserad av stadens turistattraktioner.

En kväll, efter besök i Hallarna, stöter han på en äldre, ganska berusad landsman, levnadskonstnären Claes-Herman Sundelius. Denne befinner sig på en restaurang, där han utan att kunna betala för sig förtärt ställets bästa konjak. Claes-Herman vill likvidera sin skuld med en vinstlott i skotska nationallotteriet men värden avvisar förslaget. Hans räddar svensken ur knipan genom att betala notan och i gengäld överta lotten, som enligt notering gäller ett klockspel (eng peal).

Vid ankomsten till tullen, där Hans infunnit sig för att hämta sin vinst, möts han av en överraskning; vinsten visar sig vara en levande säl (eng seal). Någon har skrivit fel i handlingarna.

Hans har nu inget annat att göra än att ta hem sälen till bostaden. Han döper den till Oscar. Ansträngningarna att skaffa daglig färsk fisk till Oscar och samtidigt dölja djurets närvaro i huset är förenade med stora problem, i synnerhet som Oscar med genomträngande vrål ger sin hunger tillkänna.

Hushållerskan, fylld av fasa efter sitt första möte med Oscar, lämnar sin tjänst, och Gabriella uppmanar honom att omedelbart göra sig av med djuret så att hon skall slippa skämmas över honom.

Trots att tycke uppstått mellan Hans och Oscar försöker han nu göra sig av med sälen, men varken cirkus eller djurpark vill ta emot den. I desperation söver Hans Oscar med sömnpiller. Någon evig vila blir det dock inte tal om.

Hans ger sig ut och upptäcker under kvällen en fiskdamm i en park. Parken är privat och omger en lyxvilla. Han tror sig nu ha löst sitt matbekymmer; efter samvaro med Gabriella åker han och hämtar Oscar och transporterar honom till dammen, där Oscar låter sig väl smaka.

Till villan anländer senare på kvällen den unga Diana. Hon bjuder in honom och Hans erfar till sin förvåning att hon är dotter till Claes-Herman. Lyxvillan där far och dotter vistas tillhör i själva verket Claes-Hermans rike men omänsklige bror, även han döpt till Oscar. Farbrodern har anlagt bassängen i parken och i den placerat en samling sällsynta fiskar, allt till ett värde av 40 000 dollar.

Så småningom upptäcker man att Oscar (sälen) förtärt fiskarna. Hans måste bekänna att klockspelet var en säl, men Claes-Herman, som alltid blivit sedd över axeln av sin bror, tar inte illa upp utan ser med tillfredsställelse den spirande kärleken mellan Diana och Hans. Efter brytning med Gabriella friar Hans till Diana som svarar ja till Oscars (sälen) förtjusning.

Den rasande farbrodern träder in i sin villa för att hålla räfst och rättarting. Claes-Herman tar emellertid upp striden på ungdomarnas sida och fäller, efter en predikan om livskvalitet, sin bror till marken med en perfekt knockout. Hotad med ytterligare stryk lovar Oscar (farbrodern) att bli en god människa.

Lyckligt förenade transporterar Diana och Hans sälen till en havsstrand där de släpper den fri med en varning att akta sig för människorna.

Pressreaktion Svensk filmografi

Ny Dag ansåg att det goda uppslaget kunde ha utnyttjats bättre men tidningen var ändå "belåten, ty filmen var faktiskt rolig"; A Gunnar Bergman (AT) prisade skådespelarna och accepterade filmen som "smårolig och trivsam, ja t o m smakfull underhållning", även om han fann historien i tunnaste laget.

För övrigt uttryckte recensenterna olika grader av missnöje. Den gemensamma ståndpunkten var att det komiska huvudmotivet med sälen inte räckte till för en så utdragen historia.

"Huvudanmärkningen är", skrev Frans B Liljenroth i Expressen, "att man gjort en långfilm av ett uppslag lagom för en halvtimmes underhållning. Nu påminner det osökt om att koka soppa på en spik, och Åke Söderblom verkar inte enbart trakterad av att praktiskt taget ensam få bära opp det hela".

I MT tyckte Helge Åkerhielm att filmen i sina bästa ögonblick hade "ett stänk av verklig Hollywoodsk crazy" men i fråga om samspelet mellan Söderblom och sälen reducerade sig det hela till "en serie sketcher": "Många är roliga i och för sig, men det räcker inte till som bärande underlag och helhetsintrycket blir skäligen tunt."

Två recensenter -- Robin Hood (StT) och signaturen Lill i SvD -- framhävde likheten i negativ bemärkelse mellan Terraproduktionen och de tidigaste svenska ljudfilmerna, inspelade i franska ateljéer: "I stort sett påminner spelet i sin vilsekommenhet om de där svenska 'versionerna', som fabricerades i Paris i ljudfilmens begynnelse. Allt går igen", skrev Robin Hood.

Lill menade att regi, foto och uppsättning gjorde ett "primitivt intryck" och dialogscenerna var "mycket klena": "Min vän Oscar påminner osökt om de svenska Joinvillefilmerna i ljudfilmens bardom -- som exempel på den enda typ av filmunderhållning som den beträngda produktionen för närvarande har råd att servera oss inger den dystra farhågor för framtiden."

Beträffande "sälen" Chéri (Oscar) fick den lika fina vitsord som "ljuvligt kramgoda" (AT) debutanten Barbro Larsson. "Oscar är bra", fastställde Lill, "han har en själfull blick i sina stora, bevekande ögon och gör de näpnaste, lunsiga rörelser med sin vanskapta kroppshydda, han utstöter komiska ljud som aldrig hörts förr på bio och tar regi med en följsamhet som inte inverkar på hans naturlighet".

Ensam bland recensenterna gick Carl Björkman i DN till häftigt angrepp mot vad han ansåg vara ett flagrant exempel på djurplågeri: "Här förevisas den (sälen) instängd i en liten spjälbur, inlåst i våningen, vältrande över skrivbord och sängar, skrikande av hunger och förtvivlan. När den någon gång skall återföras till det element som är dess naturliga sker det på så sätt att den vräks ner i ett badkar eller får virvla runt några ögonblick i en liten plaskbassäng."

"Det enda i den här filmen", fortsatte Björkman, "som kan tänkas intressera tänkande människor är frågan hur det till sist ska gå för det arma djuret. Filmens tillskyndare har tydligen haft på känn att åtminstone någon liten del av publiken kunnat intressera sig för djurets öden och därför lagat till ett slut där det talas om friheten som det enda värdefulla och djuret släpps ut i Engelska kanalen. Det är ett förljuget slut. Sälen Oscar återfördes efter slutad inspelning till sin cirkusbur och till fortsatt tortyr. Det är ofattbart att svenskt filmfolk kan vilja ha något att göra med en trafik av detta slag."

Kommentar Svensk filmografi

Den franske författaren Charles de Richter (1887-1975) har svarat för en omfattande produktion av underhållningsromaner, deckare och barnböcker. Enligt en fransk bibliografi publicerades "Mon phoque et moi" 1951, alltså samma år som filmen distribuerades. Inspelningen ägde rum i Paris hösten 1950 med start under första hälften av oktober. Terrafilm producerade samtidigt en svensk och en fransk version. Det rörde sig emellertid formellt om två bolag med samma namn, varav ett registrerat i Frankrike med egen styrelse.

I 30-talsvolymen av föreliggande filmografi beskriver Leif Furhammar i sitt decennieförord hur svenska filmbolag dels utnyttjade det amerikanska bolaget Paramounts framställning av film i olika språkversioner i Joinvilleateljéerna utanför Paris 1930-31, dels försökte göra egna utländska versioner för export. Furhammar konstaterar att ansträngningarna att på dessa vägar internationalisera den svenska filmen var fruktlösa.

I den franska versionen av Mon Phoque et Elles (ung "Min säl och kvinnorna" med erotisk dubbelbetydelse) spelas den manliga huvudrollen av François Périer, de bägge viktigaste kvinnorollerna av Marie Daëms (Gabrielle) Moira Lister (Diana).

"Sälen" - i själva verket ett sjölejon - uppträdde under namnet Moustache för att förstärka den erotiska dubbelmeningen; artistnamnet anges vara Chéri. Ett inspelningsreportage i La Cinématographie Française anger dock att man använde två alternerande sjölejon så att djuren inte skulle överansträngas under tagningarna. På sin fritid vistades de i en ateljébassäng.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se