Uppdrag i Korea (1951)

Media (26 st)

Denna film hör tyvärr till de svenska långfilmer som har gått förlorade, helt eller till stora delar, och vi känner inte till någon bevarad intakt kopia eller förekomsten av original- eller bevarandematerial. Läs mer på Filmarkivets sida Förlorade svenska ljudfilmer.

Den 25 juni 1950 utbryter Koreakonflikten. Landet, som av stormakterna delats i två zoner längs 38:e breddgraden -- Nord- och Sydkorea -- förs därmed in i världspolitikens brännpunkt.

1948 hade andra världskrigets amerikanska trupper skeppats hem från den gamla krigsskådeplatsen och Sydkorea hade fått en egen regering. Vid de nordkoreanska truppernas anfall över gränslinjen två år senare beordrar USA:s president Harry Truman den amerikanska krigsmakten att ingripa om FN skulle finna en polisiär aktion nödvändig för att återställa freden i området. En sådan aktion godkänns av FN och flera länder sänder truppkontingenter till Sydkorea.

Den nordkoreanska armén tränger till en början snabbt söderut och FN-styrkorna under befäl av general Douglas MacArthur -- huvuddelen utgörs av amerikanska trupper -- tvingas retirera. Efter en stor amerikansk landsättningsoperation vid inloppet till Sydkoreas huvudstad Söul har dock angriparna måst dra sig tillbaka för att inte bli inringade. FN-styrkorna förföljer den flyende fienden och det ser ut att bli ett snabbt slut på kriget.

Erik Rensell, journalist på en stockholmstidning, erhåller vid denna tidpunkt uppdraget att skildra utvecklingen av konflikten på ort och ställe. Trött på redaktionellt rutinarbete satsar Erik helt på sin nya uppgift.

Via Bangkok och Tokyo kommer den unge svenske journalisten till Söul, där han omedelbart kastas in i krigets verklighet. Till en början söker han inta en hård och objektiv hållning i sina reportage men frontlivet skakar honom och inför åsynen av det väldiga lidande som drabbar civilbefolkningen börjar han tvivla på sin attityd.

Trupptransporter, tjutande jaktplan i luften, flyktingar på vägarna eller hopträngda i redan överbefolkade städer, gråtande barn i husruiner, fångläger, bildar inslag i ett krigets normaltillstånd som kommer honom att åter skriva på rutin, utan djup. Han grips av en önskan att skildra den lilla armé av sjukvårdare som plockar upp det eventuella liv striden kvarlämnat.

Kriget förefaller nästan avslutat då kinesiska trupper tränger ned norrifrån och åter tvingar FN-styrkorna till reträtt. Bakom de senare opererar även gerillan: Vägar spärras och mineras, broar sprängs. Optimismen i fråga om krigets utgång avtar medan Eriks leda vid krigskorrespondentens jobb växer.

Han väljer till sist att skildra humanitet och förståelse i krigets spår med risk att få sparken från tidningen. Det svenska Röda Korssjukhuset i Pusan blir utgångspunkten för hans skildring av humanitär verksamhet på en krigsskådeplats även om de flesta av sjukhusets medlemmar menar att de rest ut av äventyrslust eller lockats av möjligheterna till bred yrkeserfarenhet. På sjukhuset fäster han sig vid den unga sköterskan Kristina. Under en utflykt tillsammans med henne träffas han i axeln av ett skott från en prickskytt och måste tas in för vård. I telegram från den svenska tidningen utnämns han till hjälte, själv har han blivit medveten om att en bättre värld kan växa fram ur den solidaritet under svåra omständigheter han bevittnat i Pusan. Och han vet att Kristina så småningom kommer hem till honom. (Bearbetning av Gunnar Höglunds sammanställning av speakertext och monolog.)

Pressreaktion Svensk filmografi

Ambitionen att föra in femtiotalets politiska verklighet i svensk film lämnade enligt pressen inte ett lyckat resultat. Det talades, tyckte kritiken, mindre om Korea!kriget än om den svenske krigskorrespondentens upplevelser av det, och en banal, löst påklistrad kärlekshistoria styrde filmen bara längre bort från ämnet.

De rent dokumentära avsnitten ansågs dock vara av intresse -- "ett svenskt reportage väl värt att beskådas", skrev bl a Gösta Wernlöf (Expr) i en ganska positiv anmälan -- och Tord Andersén fick beröm för en sympatisk och rättfram rollkarakteristik.

Hårdast bland de kritiska rösterna var Mauritz Edström i Arbetaren. "Strängt taget är den med sitt naiva allvar och försök till djupsinnighet i en ytterst banal ram fullständigt onödig", skrev Edström och fortsatte: "Den saknar varje försök till djupgrepp på händelserna borta i Fjärran Östern. Visserligen skildrar den främst inte kriget utan journalistens reaktioner av det -- men med sin dokumentära anda (med avsnitt från Lake Success och Washington i bakgrunden) måste man ändå bedöma den som ett försök att gestalta förhållandena därborta. Och som sådan är den nästan pekoralmässig, ger knappast något av det olyckliga Korea utöver vad journalbilderna förmedlat."

Kritikern angrep både manuskriptets "plottrighet" och fotot -- "inte mycket att hänga upp vimplar för": "Frontbilderna verkar mest manöver, och i skildringen från det svenska rödakorssjukhuset möter man samma falskt anspråkslösa till ytterlighet belåtet självupptagna anda, som präglat intervjuerna med de hemkomna 'hjältarna"'. Regin saknade främst "ett levande tempo" och filmen nådde inte fram till sitt ämne innan den resan var slut, tyckte Edström.

Politiska synpunkter framfördes i MT och Ny Dag. Signaturen -yer (MT) tyckte sig finna att synpunkterna på Koreaproblemet var "helt och hållet amerikans!ka": "Vi får veta att det var smutsigt och sjukligt i Sydkorea, och att folket inte kan styra sig självt. Att det var närmast en fascistregim därnere, framgår inte av filmen." Recensenten var i övrigt bland dem som ansåg att själva reportaget hade dokumentärt inresse, att bilderna var bra tagna av Gunnar Westfelt och att Tord Andersén gjorde sin roll "enkelt och rättframt".

Ny Dags anmälare iakttog omedelbart en historieförfalskning -- Harry Trumans deklaration om de amerikanska truppernas FN-uppdrag -- men menade att filmen så småningom avslöjade verkligheten: "Då bilderna av flyktingströmmens ansikten, det av amerikanarnas flyg förhärjade landskapet och de brända städerna drog förbi på filmduken, blev det mycket tyst i salongen och damerna vred förläget på de skära nejlikor som de förärats vid entrén. Sanningen om det imperialistiska övervåldet mot Asiens folk bröt sig plötsligt rakt igenom propagandakonstruktionen om 'FN:s humanitära mål'."

I likhet med flera andra recensenter vände sig Carl Björkman i DN mot att filmen koncentrerade sig på huvudpersonens egna problem "men när denne självbespeglande journalist någon gång låter kriget självt tala, då har filmen naturligtvis saker av intresse att berätta -- fattas bara annat!" Inför bilderna av krigets tröstlösa väntan, av några nakna människoansikten, av skadskjutna och av övergivna, förtvivlade barn kände Björkman vad "journalistens tirader inte lyckas övertyga oss om: att krig är det grymmaste och meningslösaste av allt".

Kommentar Svensk filmografi

Den 26.6.1950, dagen efter krigsutbrottet, beslöt USA att ingripa till Sydkoreas hjälp. Aktionen sank!tionerades av Förenta Nationernas säkerhetsråd i Sovjetunionens frånvaro den 27 juni. General Mac!Arthurs motoffensiv igångsattes i september, det kinesiska ingripandet följde i november.

Våren 1951 återtog FN-styrkorna initiativet och trängde tillbaka motståndarna norr om 38:e breddgraden. MacArthur hade då avskedats av president Truman, vilken ej delade generalens uppfattning att ett direkt angrepp borde riktas mot Kina. Vapenstilleståndsförhandlingar inleddes i juli samma år; överenskommelse nåddes först två år senare den 27 juli 1953. Därvid upprättades en demarkationslinje mellan Nord- och Sydkorea som i huvudsak följde frontlinjen. Nordkorea har sedan andra världskriget haft en kinaallierad kommunistisk regim; i Sydkorea, som stått under amerikanskt inflytande, har under olika regimer militären i realiteten innehaft makten.

Produktionsbolaget Sirenafilm ägdes gemensamt av Gunnar Höglund och Tord Andersén. Tillsammans med fotografen Gunnar Westfelt bildade de hela inspelningsgruppen i Korea. Fotografiskt material ställdes till förfogande av FN-kommandots pressinformationsavdelning (PIO). Denna organisation avdelade även en amerikansk kapten som guide och säkerhetschef vid platstagningar i riskområden. På det svenska sjukhuset i Pusan fick inspelningstrion gratis inkvartering och personalen medverkade i filmen. Slutligen bidrog flygbolaget SAS med fria transporter och fick så småningom kortfilm i utbyte. Inspelningen i Tokyo, Korea och Bangkok pågick under perioden oktober 1950 -- februari 1951.

Uppdrag i Korea fick ett dåligt gensvar från den svenska publiken. Bättre gick det för en nedklippt version (ca en timmes spellängd) i Norge. Allt material till filmen såldes f ö till ett norskt bolag och Gunnar Höglunds debutfilm försvann därmed ur Sverige.

Vid premiären på Palladium i Stockholm, till vilken ett flertal diplomater inbjudits, visades som förprogram en film om den svenska sjuksköterskans utbildning och arbete. Den fick genomgående mycket god press.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se