Ursula - flickan i finnskogarna (1953)

Media (1 st)

Originaltitel	Ursula - flickan i finnskogarna
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Ivar Johansson
Manus	Ivar Johansson
Förlaga	Ursula (Roman)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Sandrew-Produktion
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1953-03-02

Medverkande

Eva Stiberg
Ursula (Cecilia) Persson, arvtagerska till Mäkki gård

Birger Malmsten
Hans Halvarsson, bondson i Lokarby, Ursulas kusin

Naima Wifstrand
Mossi, husföreståndarinna på Mäkki

Olof Bergström
Erik von Holk, jägmästare

Dagmar Ebbesen
Kersti på Bojgama, torpargumma

Artur Rolén
Jöns Virtta, torpare på Bojgama, Kerstis man

Visa fler

Handling

På Mäkki gård i den värmländska Finnmarken sitter storbonden Karl Persson, kallad "Kung Karl" för sitt patriarkaliska styre, men också för sin strävan att utveckla glesbygden. Änkeman...

Visa hela handlingen

Press

Fyra tidningar -- AB, DN, Expr och StT -- tog fasta på de positiva sidorna i Ivar Johanssons "folklivsskildring från finnskogarna" även om man reserverade sig mot alltför stereotypa...

Visa all press

På Mäkki gård i den värmländska Finnmarken sitter storbonden Karl Persson, kallad "Kung Karl" för sitt patriarkaliska styre, men också för sin strävan att utveckla glesbygden. Änkeman sedan många år, har han överlåtit skötseln av hushållet till trotjänarinnan Mossi, hans ungdomskärlek. Enda barn och arvtagare till gården är dottern Ursula. Hon studerar på gymnasium i Karlstad och kan inte tänka sig att varaktigt vistas på Mäkki, som hon anser grått och fattigt.

Karl lider av obotlig magkräfta. Innan han dör tar han ett löfte av Mossi: hon måste förmå Ursula att överta gården. Året är 1904.

Till en början vägrar Ursula. Hon vet ingenting om jordbruk och affärer, fruktar att bli lurad och vill fullborda studierna. En natt på Mäkki visar sig släktens fäder i hennes drömmar och uppmanar henne att besinna sin plikt. Ursula fogar sig; med Mossis bistånd börjar hon sätta sig in i förvaltningen och det dagliga arbetet.

Svårigheterna är många. Faderns affärskontakt, den slipade och hänsynslöse Kåre Flatten, planerar att i maskopi med länsmannen Torsén och handelsbodsföreståndaren på Mäkki -- "Bengt i bon" -- plundra dödsboet och den ensamstående myndlingen.

Tjänstefolket kan inte omedelbart acceptera en tonårsflicka som härskarinna. Finndrängen Arne kör en skadad häst mot Ursulas order. Det kommer till ett häftigt uppträde mellan dem; hon slår honom med ridspöet och avskedar honom. Arne lovar att hämnas. Ursula måste freda sig med faderns pistol, då Arne hotar henne på en skogsväg.

Skogsfinnarnas torp behöver rustas upp, men Ursula saknar kontanter. Femtontusen kronor, som fadern tagit ut kort före sin död, är mystiskt försvunna. Flatten och Torsén rekommenderar henne att sälja ett av torpen, men grannbonden Bengt Halvarsson i Lokarby avråder. Han lånar henne i stället själv pengar och det gör även Mossi.

Ursula kommer på inspektion till den fattiga familjen Virtta på Bojgama i det ögonblick älgsoppan står på bordet. Älgen har Jöns Virtta olovligen fällt för att stilla barnens hunger. Ursula lovar att inte anmäla torparen och att rusta upp bostaden. Olyckligtvis har Arne sett både tjuvjakten och Ursulas besök.

Torsén, som skapat sig en förmögenhet på den fattiga sockenbefolkningens bekostnad, har fram!tvingat auktion på Mäkki-torpet Koivikko, vars arrendator kommit på obestånd. Ursula infinner sig, organiserar en bojkott av auktionen och avslöjar länsmannens skumma metoder.

Bengt i handelsboden har använt de försvunna pengarna till dyra och onödiga inköp och i gengäld fått dela provisionen med Flatten. Ursula lyckas stoppa affärerna och avslöja den förfalskade bokföringen. Bengt avskedas. Då han hotar att gå handgripligt tillväga ringer Ursula i den nyinstallerade telefonen efter familjen Halvarssons äldste son Hans, hennes förtrogne vän. Denne skyndar till Mäkki och ger Bengt stryk.

Arne skvallrar för Torsén om den olaga jakten på Bojgama. Jöns blir instämd till tingsrätten och Ursula kallas att vittna mot honom. Hennes fiender hoppas få sin hämnd. Men Ursula håller ett lysande försvarstal, hävdar de fattiga skogstorparnas rätt till livsuppehållande jakt och angriper i stället lagens korrumperade representanter. Domaren, som enligt florerande rykten föreställt sig en gammal elak käring, blir helt intagen av den unga gårdsägarinnans charm och klokhet.

Hustrun till Per i Läppeland väntar barn och barnmorskan är sjuk. Ursula måste själv ge sig iväg och hjälpa till vid förlossningen. Hon har allt mer axlat faderns roll; "de gamla gubbarna" har besegrat henne och tvingat henne att stanna på gården.

Två år har gått. Ursula har klarat sina åligganden. Det är vår, och hon ställer till valborgsmässofest. Folket dansar kring elden på Mäkkiberget. Den menlöse Tok-Halvar blir orolig, griper till en yxa och går till anfall. Men där finns Hans. Han övermannar Halvar och förhindrar blodsutgjutelse. Ursula tar in honom i storstugan för att lägga om ett bett i handen. Efteråt öppnar hon också sin kammare för honom och den natten förenas de. Hans är den hon vill leva tillsammans med.

Pressreaktion Svensk filmografi

Fyra tidningar -- AB, DN, Expr och StT -- tog fasta på de positiva sidorna i Ivar Johanssons "folklivsskildring från finnskogarna" även om man reserverade sig mot alltför stereotypa genreinslag. I de övriga var tonen hård; det förekom uttryck som pekoral, fiasko, föroreningar och dynga. I de fall skådespelarna nämndes vid namn fick Eva Stiberg och Naima Wifstrand lovord för sina rollinsatser. För övrigt fäste sig recensenterna vid Åke Fridells skojartyp, Peter Lindgrens finndräng, Carl-Olof Alms bodbetjänt och "Olof Sandborg som en gammal fin jurist" (StT).

"Någon riktigt stor, betvingande människoskildring bär (-) inte upp filmen", skrev DNs Jerome och fortsatte: "Den har i stället många av sin regissörs förtjänster i fråga om realistisk miljöskildring och markerade typer. Nog finns det överdrifter i dessa stycken, men de grälla färgerna tjänar i alla fall sitt syfte att ge dramatisk relief åt Ursulas nappatag med sina drängar och pigor och övriga motståndare."

Robin Hood (StT) underströk att Ivar Johansson helst försjönk "i gångna tider när storbönderna var små envåldshärskare, länsmännen kunde skrika och ryta som de behagade och 'folket' var fattigt, förtryckt och 'luktade illa"'. "Ivar Johansson är romantiker. Och i denna tid långt före demokrati och folkhem rör han sig med en vällust som fisken i vattnet. Där kan han lufta sin romantik. Det blir aldrig tal om att skildra tid och förhållanden som de verkligen var, utan att använda deras pittoreska sidor som en färgrik bakgrund åt ädla hjältar, fula bovar och häftiga urladdningar."

Kritikern beskrev "filmens poäng" som "Ursulas omvändelse och manhaftiga upprensning av det värmländska augiasstallet". "En liten 'majorska på Ekeby' -- inte utan kavaljerer. Eva Stiberg sliter med den stora rollen som en hel, svartögd, starkröstad karl. En argbigga som tuktar en socken -- med föga demokratiska metoder."

Lasse Bergströms (Arbetaren) skrivmaskin hade blivit stum, vilket sades inträffa "när det uslas botten uppnåtts och blottat en ny förfärlig bottenlöshet". Han tyckte att Rune Waldekranz visat sig med "Mr Hyde's rovdjursbetar" och undrade om konstnärlig ambition i Film-Sverige måste ha samband med prostitution. De som bar ansvaret för den utsläppta Johansson-filmen "borde på något vis straffas för förargelseväckande beteende -- enligt den paragraf som vid vite förbjuder föroreningar på offentlig plats." Men, tillade Bergström: "Nu är det inte så tyvärr: i stället erhåller de statligt stöd för sin film i form av återbäring."

Ordet pekoral fördes omedelbart in i MTs recension av Jurgen Schildt: "Ivar Johanssons senaste verk är inget pekoral i den lätta och ytliga bemärkelsen; frågan är om det inte infriar själva pekoralets idé, dess djupaste metafysiska andemening.

Alla de klumpigheter, lustigheter och dygdigheter som ett visst slags svensk filmproduktion tagit årtionden på sig för att utarbeta, det har Ivar Johansson här med ett raskt grepp samlat ihop på en och samma celluloidremsa. (-) Filmen är ett generalinventarium över bygdepekoralets beståndsdelar, och den tronar herostratiskt i kön på vår svenska filmhistoria -- som ett Pensionat Paradiset, upptimrat i finnmarkerna."

Beskrivande berättelsen som en "hybrid av Sigge Stark och Påhittiga Johansson," föreslog kritikern slutligen en passande, landsmålsbetonad titel: "Öschela -- flecka i fennskögera".

Kommentar Svensk filmografi

Författaren Jol Strand, pseudonym för Hjalmar Fredrik Vilhelm Ljunggren (1887-1978), föddes i Karlskoga. Han utbildade sig till forstmästare och tjänstgjorde åren 1925-1952 som skogsförvaltare vid Uddeholmsbolaget. Förvärvad förtrogenhet med den värmländska finnmarken fann uttryck i en serie bygderomaner med motiv från denna miljö.

"Ursula" utkom på LTs Förlag i Stockholm 1946. En annan av hans romaner i samma genre var "Finnpastorn", publicerad 1950. Den inspelades av Ivar Johansson under titeln Finnskogens folk (1956).

Strand, vars identitet pressen inte kände till på 1950-talet eller inte önskade avslöja, flyttade så småningom till Uppsala. Så sent som 1977, vid 90 års ålder, fick han skildringen "Storfiske vid Ishavets kant" utgiven av Smålänningens Förlag (Stockholm).

Manusförfattaren och regissören Ivar Johansson (1889-1963), svensk films störste bygderomantiker, var visserligen från Hälsingland, men hade förutom i de här nämnda filmerna demonstrerat sin kärlek till de värmländska finnmarkerna i Livet i Finnskogarna (1947).

Inspelningen av Ursula med arbetstiteln "Flickan från Finnskogarna" påbörjades i slutet av mars 1952. De sista scenerna togs i slutet av september. Lämpliga exteriörer hittade man i trakterna kring Fryksdalen, där bl.a. en gård i Vägsjöfors fick föreställa Mäkki. Den litterära förlagans populärdramatiska intriger bibehölls men handlingen flyttades från 1913 till några år efter sekelskiftet.

Byborna i Torsby hade hoppats på urpremiär på sin biograf Stjärnan 3.3.1953, men Stockholm kom en dag före, vilket lokalpressen förteg. I ett på bion uppläst telegram från Ivar Johansson beklagade regissören sin frånvaro och tackade samtidigt ortsbefolkningen för dess medverkan. Värmlänningarna samlade sig till fulla hus en hel vecka, och ortspressens recensenter förklarade sig i huvudsak nöjda, bortsett från vissa icke värmländska skådespelares dialekter. Godkänt i detta avseende fick de infödda rollinnehavarna Sten Lindgren, Henning Ohlsson och Harald Emanuelsson.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se