Det nya landet (2000)

Media (2 st)

Originaltitel	Det nya landet
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Geir Hansteen-Jörgensen
Producent	Christer Nilson Gunnar Carlsson
Manus	Lukas Moodysson Peter Birro
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Göta Film AB
Utmärkelser	Guldbagge Guldbaggenominerad Guldhatten Visa utmärkelser
Åldersgräns	Tillåten från 11 år
Sverigepremiär	2000-11-24

Medverkande

Mike Almayehu
Ali, somalier

Michalis Koutsogiannakis
Massoud, iranier

Lia Boysen
Louise Jansson, Fröken Sverige 1986

Lars Väringer
Kjell

Niklas Riesbeck
Mackan

Evert Lindkvist
gubben

Visa fler

Handling

Massoud köper en rishög till Mazda på en bilskrot efter att ha förhandlat ner priset ordentligt. Han har flytt från Iran och bor på en skånsk flyktingförläggning där han är...

Visa hela handlingen

Press

Alla jämförde bioversionen med den starkt uppskattade, fyra timmar långa TV-versionen och fann att man saknade transportsträckorna som fick skeendet att sjunka in. Även om bioversionen...

Visa all press

Massoud köper en rishög till Mazda på en bilskrot efter att ha förhandlat ner priset ordentligt. Han har flytt från Iran och bor på en skånsk flyktingförläggning där han är rumskamrat med Ali, flykting från Somalia. Massoud har i två år väntat på myndigheternas besked om permanent uppehållstillstånd, och Ali har fem gånger fått avslag på sin ansökan.

När Massoud anländer till flyktingförläggningen med sin nyinköpta bil, är polisen där för att hämta en familj och tvångsförpassa den ur landet. Detta får Massoud att inse att han kommer att röna samma öde och ringer Eva, en person som gömmer flyktingar. Det är till hennes familj han planerar att ta sig. Han erbjuder Ali att följa med. Denne är till en början ovillig, men när Massoud morgonen därpå lämnar förläggningen i sin bil, har Ali bestämt sig för att göra honom sällskap, de är ju bästa vänner, och hoppar in i bilen.

Ali ser Sverige som ett paradis, landet har för honom överhuvudtaget inga nackdelar, medan Massoud är kritisk till svenskarna - de är svala, saknar känslor, säger ingenting - och maten de äter smakar ingenting. Under färden lutar sig Ali spontant ut genom bilfönstret och skriker ut sin förtjusning över landet: "Sverige! Sverige! Sverige!" Till Massouds förtret, de ska ju som illegala flyktingar inte väcka uppseende.

På vägen passerar de Jönssons Jordgubbsplockning, och Ali ser en chans att göra sig en slant. Bonden säger sig dock inte vilja ha någon hjälp med plockningen, bären är ännu inte mogna. Däremot hyr han in Ali som fågelskrämma. Det blir en kortvarig anställning, sedan bonden ertappat honom med att smygtitta på en kvinna i baddräkt som solbadar i en trädgård som gränsar till jordgubbslanden. Ali tycker sig aldrig ha sett något vackrare.

Kvinnan heter Louise och valdes för ett antal år sedan till Fröken Sverige. Numera är hon lätt på dekis. När Massoud och Ali ska köra vidare, dyker hon upp och vill åka med. Det visar sig att en man, Peter, lurat henne med falska förespeglingar om en fotosession, när det i själva verket gällde deltagande i en porrfilm. När Peter försöker hindra henne att stiga in i bilen, slår Massoud ner honom. De kör Louise till Malmö, där hon tar tåget hem till Göteborg, och fortsätter sedan hem till Eva, som hyser flyktingar i sitt radhus.

Massoud tas emot, och efter en viss tvekan även Ali, vars ankomst inte aviserats. Detta blir lite för mycket för Evas man Kjell, eftersom huset tidigare hyser elva flyktingar. Kjell känner sig åsidosatt av Eva, och stämningen i huset är inte den bästa. Det uppstår en rad konflikter och missförstånd. När Ali på natten på väg till toaletten tar fel dörr och kommer in till husets dotter, som skriker i högan sky, leder detta till att Kjell, länge irriterad och nu lätt berusad, ringer polisen och meddelar att det finns illegala flyktingar i hans hus. Hustrun Eva kontrar med att ringa sin lillebror, som är polis, för att klargöra att det rörde sig om ett falskt alarm. Kjells tilltag leder till skilsmässa.

Massoud och Ali tvingas återigen ut på flykt. Under tiden berättar Ali om sin familj och hur den mördades i Somalia. Han vet inte sin rätta ålder - är han 15 år eller 16? Ibland anger han den som 25. För att försvåra efterspanandet av bilen gör de om nummerplåten och målar om bilen i klassisk svensk stugstil: röd med vita knutar.

Framme i Göteborg ringer de Louise. Hon arbetar på hamburgerrestaurang, från vilken hon i samma veva fått sparken. Naturligtvis kan de bo hemma hos henne. Här dricker hon, uppträder utmanande och visar porrtidningar med bilder på henne.

Dagen därpå kastas Louise ut från lägenheten. Hon har inte kunnat betala hyran. Och trion bestämmer sig för att ta sig till Louises föräldrar i Dalarna. På vägen fastnar de i en poliskontroll men bryter igenom och flyr, jagade av polisen. Så småningom lyckas de skaka av sig förföljarna och hittar en stuga som de bryter sig in i. På morgonen överraskas de av ägarna, ett äldre par, som inte ovänligt accepterar deras ursäkter. Paret har nämligen, efter ett antal vistelser i Gambia, blivit förtjust i Ali som sexuell partner: "Vi tycker om svarta pojkar." Deras förslag att komma i lag med Ali får trion att på nytt sticka iväg.

På vägen därifrån tar de upp en liftare, Mackan, en överklasspojke, som bjuder hem dem till sina föräldrars lyxvilla i havsbandet. Föräldrarna är på segeltur med gäster, däribland kungaparet, och de har huset för sig själva, där de festar, dricker och utnyttjar swimmingpoolen. Dock återvänder föräldrarna hem tidigare än väntat, och i den förvirring som uppstår, kidnappar Massoud och Ali den de förmodar vara kungen, men inser snart sitt misstag och låter honom gå. Under tiden har Louise och Massoud fattat tycke för varandra. I färd med att stjäla ett eller annat värdefullt föremål ertappas Massoud av Mackan, som ger honom ett dyrbart halsband som kan ge pengar under den vidare färden.

Påföljande dag anländer de till Louises föräldrar i Dalarna. Men Louise är inte välkommen, eftersom hon figurerat i porrtidningar. Hon får emellertid disponera föräldrarnas gamla husvagn, och med denna i släptåg tar sig sällskapet till en campingplats. Här får Massoud av sin advokat uppgift om att han kan resa till Canada där han så gott som garanteras ett permanent uppehållstillstånd. Ali blir besviken liksom Louise.

På natten blir de genom Louise indragna i ett midsommarfestfirande med raggare, anförda av Big Bert. Dessa är överraskande vänliga, och hela sällskapet aväter surströmming och dricker sprit, iförda lustiga hattar och haklappar. Efter festen går Massoud och Louise avsides och ligger med varandra. De är förälskade. På morgonen har Massoud ändrat sig: han vill nu stanna i Sverige. När han konfronteras med Ali, har han rakat av mustaschen. "Svenska tjejer gillar inte mustascher". Säger han. "Sen när började du bry dig om det", replikerar Ali.

När Ali får det hela klart för sig, ber han Massoud att få ta hans plats: "Jag vill åka och du ska hjälpa mig." De ger sig av i Mazdan, som raggarna under nattens lopp färgat om på ett äventyrligt sätt.

Efter en lång resa träffar de på nytt på Kjell, som de får bo hos. Eva har lämnat honom, vilket plågar Massoud. Han ringer Eva, som återförenas med Kjell.

Massoud och Louise tar avsked av Ali vid Danmarksfärjan i Limhamn. När denne ska stiga ombord, har kontrollanter satts in för att skärskåda passagerarna. För att avleda deras uppmärksamhet sätter Massoud i gång med att sjunga högljutt. Detta leder till att Massoud grips av polisen, medan Ali kan passera kontrollen.

Lutad ut ur polisbilen vrålar Massoud "Louise! Louise! Louise!".

Pressreaktion Svensk filmografi

Alla jämförde bioversionen med den starkt uppskattade, fyra timmar långa TV-versionen och fann att man saknade transportsträckorna som fick skeendet att sjunka in. Även om bioversionen inte ansågs dålig - kvällstidningarna gav den till och med höga betyg - gjorde TV-dramaturgin att den inte nådde samma konstnärliga nivå som TV-versionen.Annika Gustafsson, SDS: "Skådespelarna bidrog starkt till seriens popularitet. Koutsogiannakis har en gedigen yrkeserfarenhet och därtill en laddad, spänningsfylld närvaro framför kameran. Almayehu använder amatörens hela, smittande entusiasm, samtidigt som han starkt förmedlar den unge somalierns djupa tragik. Plötsligt tog ett par oerhört levande representanter för 'det nya Sverige' klivet in i vardagsrummen och visade upp en sammansatt, motsägelsefull, nyanserad bild av två människor i kris.Man ska heller inte glömma porträttet av Louise (Lia Boysen), dalkullan som en gång var Fröken Sverige och vars drömmar om framgång kraschat rejält i ett tufft, exploaterande manssamhälle. Birro och Moodysson ska ha ett stort tack för de här gestalterna som man så lätt tar till sitt hjärta.Regissören Geir Hansteen Jörgensen kom lite grann bort i hyllningskören och diskussionen som serien ledde till. Bitvis använde han sig av dogmainspirerad estetik med handkameran direkt upp i ansiktet på skådespelarna, snabba klipp och ett uppdraget tempo.Det fungerade bättre i tv-rutan än på bioduken. Just kamerans närgångenhet blir bitvis nästan förödande i början av långfilmen. Som åskådare har man svårt att värja sig mot bilderna av de två rädda, svettiga och upphetsade flyktingarna. Jag har dem i knät och bildstilen fråntar mig möjlighet till distans och därmed reflektion. Tv-rutan är betydligt mindre och i seriens form hinner berättelsen sjunka in och fördjupas mellan de olika avsnitten. Visserligen har man koncentrerat och tagit bort vissa delar men serieformen gör ett djupare och mer bestående intryck än filmen. Därmed inte sagt att 'Det nya landet' är dålig på bio. Den blir bara annorlunda och lever inte riktigt upp till seriens genomgående höga konstnärliga kvalitet.Förutom de tre huvudpersonerna finns ett par biroller som undgått den grova satiren och egentligen skulle kunna bära en egen historia. Det är den engagerade Eva (Anette Lindbäck), som har källaren full av gömda flyktingar, och hennes man, spelad av Lars Väringer. Avsnittet från deras hem och krisen i äktenskapet får mig att associera till Moodyssons 'Tillsammans'. Här finns samma känsla för detaljer, en likartad ömhet i synen på människorna liksom ett par skarpt iakttagna ögonblick av svensk ensamhet."Monika Tunbäck-Hanson, GP:" Upptakten med utvisningen från flyktingförläggningen och den unge somaliern Alis och iraniern Massouds flykt är precis lika effektiv och upprörande. Sen kommer det mesta, slag i slag. (-) Och spelet som presteras av Mike Alamayehu och Michalis Koutsogiannakis och av Lia Boysen (-) känns förstås lika övertygande och övertalande som i tv-versionen.Ändå är det något som saknas: tiden som förflöt mellan de dramatiska inslagen, det där utrymmet som gavs åt gestaltningen och får känslan att växa och sjunka in. Det fanns en dramaturgi i detta som bäddade in schablonbilderna av det svenska, lyfte dem och fick oss att se dem med andra och andras ögon. Det fanns en sådan smittande glädje, en gripande utsatthet, ett dubbelseende och värmande engagemang i tv-serien som inte går fram lika starkt i biofilmen. Och medan närfotot fungerar blir avståndsbilderna kornigt suddiga och de nerviga, skakiga verklighetsnära kamerarörelserna påfrestande på stor duk."Malena Janson, SvD: "Mike Almayehus och Michalis Koutsogiannakis gestaltning av Alis och Massouds gradvisa identitetsbyte är oerhört skicklig, liksom Lia Boysens - av tomheten som kvarstår när ens femton minuter av kändisskap är förbrukade.Men vad händer när fyra timmars tv klipps ned till drygt två timmars film? Jo, kvar blir en kavalkad av starka scener - en lång räcka urladdningar i form av tårar som sprutar, skratt som ekar, bildäck som tjuter, dörrar som smälls igen och famnar som sluts. Det är inte utan att man saknar transportsträckorna, som i ursprungsversionen av 'Det nya landet' fungerar som välbehövliga vilopauser mellan de avgörande ögonblicken. Till filmens lätt utmattande fyrverkerieffekt bidrar därtill tv-mediets speciella estetik i form av extrema närbilder och starka färger. Det sprakar från början till slut - på gott och ont."Bernt Eklund, Expr: "Eftersom tv-serien var ungefär dubbelt så lång [som långfilmen] har åtskilliga människor och episoder försvunnit. De fattiga flyktingarnas skojaraffärer med obefintliga radioapparater är bortrationaliserade, den gamla snälla dam som dör i deras händer finns inte med - tragiken i källaren full med illegala flyktingar blir mindre betonad. (-)En del av färdens mörkaste passager har försvunnit - filmen litar mer till komik än till tragik.Att den är rolig och känslosam är inte nödvändigtvis en nackdel.Att vägen från inledningens flyktingförläggning till slutets Danmarksfärja blivit rakare är helt klart en fördel. Alis utveckling från inledande entusiasm till besviken längtan bort blir tydligare, Massouds utveckling i motsatt riktning likaså.Mike Almayehu och Michalis Koutsogiannakis övertygar rakt igenom nu också. Så gör även Lia Boysen, den vackra svenska flickan i Alis dröm och Massouds verklighet.Till sist blir flyktingdramat framför allt en hjärtknipande berättelse om deras vänskap. Precis som i tv."Jens Peterson, AB: "Jo, den starka tv-serien fungerar som långfilm också. Visst har en del försvunnit och rytmen ändrats, det går fortare mellan möten och märkligheter. Minnesbilden av serien är att det var jämnare balans mellan snälla och dumma. Här är det en snabbare katalogaria av underliga typer.En road movie uppbyggd på klassiskt vis. (-)'Det nya landet' är en väl fungerande helhet. Det beror på bra regi av Geir Hansteen Jörgensen, ett bra manus av Lukas Moodysson och Peter Birro och bra skådespeleri av alla, främst Michalis Koutsogiannakis, Mike Almayehu och Lia Boysen i de bärande rollerna."

Kommentar Svensk filmografi

Regissören Geir Hansteen Jörgensen (f 1968) utbildade sig vid Stockholms Filmskola och Dramatiska institutets regilinje. Bland hans kortfilmer har särskilt "Nöd ut" (1996) och "Närkontakt" (1997) uppmärksammats. Han har även regisserat fyra avsnitt av TV-serien "Den sjätte dagen" samt docksatiren "Riksorganet" för Sveriges Television.Råmaterialet till TV-serien omfattade 180 timmar. Detta klipptes ned till en fyra timmar lång serie, som sågs av cirka 1,5 miljoner tittare. Varför man sedan valde att klippa ned materialet ytterligare, förklarade Hansteen Jörgensen i en intervju (DN xx.xx.2000): "Idén att göra långfilm har funnits länge. Att det görs nu är enbart för utlandsdistributionen, det är lättare att sälja i ett långfilmsformat. Vi hoppas också kunna nå ut till en publik som inte såg den på tv. Det blir en maffigare audiovisuell upplevelse. Vi har snarare försökt spara våra 'darlings' än att döda dem, säger han. (-)'Det nya landet spelades in i en rörlig gerillastil med hjälp av lätta digitala handkameror (DV)."Fredrik Morheden tilldelades en Guldbagge för sin prestation att ha klippt ned TV-serien till långfilm.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se