Det är aldrig för sent (1956)

Media (1 st)

Originaltitel	Det är aldrig för sent
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Barbro Boman
Manus	Barbro Boman
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Sandrew-Produktion
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1956-03-17

Medverkande

Inga Landgré
Görel Rocke

Marianne Aminoff
Birgit Karpell, Görels mor

Renée Björling
Jeanne, Görels mormor

Bengt Blomgren
Arne Rocke, byggnadsingenjör, Görels man

Gunnar Björnstrand
Arnes far, konstprofessor

Hugo Björne
Gustafsson

Visa fler

Om filmen

 Trassliga familjerelationer i Barbro Bomans debutfilm, som var en av endast två filmer som regisserades av en kvinna under 1950-talet i Sverige.Under 1950-talet...

Visa hela texten

Handling

Görel och hennes man Arne har beslutat skiljas. Han är byggnadsingenjör och har länge vantrivts med sitt jobb. Nu ska han slå sig ihop med vännen Nisse för att förverkliga sina...

Visa hela handlingen

Press

Det är aldrig för sent har en hel del brister, både dramatiskt och i personskildringen, konstaterade de flesta stockholmskritikerna. Men regissören och manusförfattaren Barbro Bomans...

Visa all press

Trassliga familjerelationer i Barbro Bomans debutfilm, som var en av endast två filmer som regisserades av en kvinna under 1950-talet i Sverige.

Under 1950-talet regisserades endast två svenska långfilmer av kvinnor. Den ena var Mimi Pollaks Rätten att älska och den andra var Barbro Bomans debut Det är aldrig för sent. Båda filmerna hade premiär, bara med några dagars mellanrum, 1956.

Barbro Boman var inte ny inom filmen när hon debuterade som långfilmsregissör. Redan i början av 1940-talet hade hon arbetat som scripta och senare var hon anställd hos SF. Hon bearbetade manus och regisserade reklamfilmer och under en period var hon också chef för manusavdelningen.

Boman skrev själv Det är aldrig för sent, som delvis är självbiografisk. Den handlar om Görel som precis är i stånd att skiljas. Hennes man Arne vantrivs med sitt arbete och har bestämt sig för att slå sig ihop med en vän och förverkliga sina arkitektdrömmar. Görel kan inte acceptera beslutet eftersom familjen kommer få svårt att försörja sig. Hon tar med sig barnen och far hem till sin mor. Där börjar hon grubbla över sitt liv. I återblickar får vi se hur hon minns när hennes föräldrar skilde sig och vad detta innebar och hur hon senare träffade Arne. Filmen skiftar ofta i tidslager och vartefter nystas komplicerade familjerelationer upp. Huvudrollen spelas av en ung Inga Landgré.

Kritikerna var tveksamma till filmen. De lovordade förvisso ambitionerna men var inte särskilt nöjda med resultatet. Mycket uppmärksamhet fick det faktum att regissören var en kvinna. I Stockholms-Tidningen skrev kritikern Robin Hood: " 'Vi har fått en kvinnlig film­skapare, Barbro Boman. Hon har både skrivit och regisserat Det är aldrig för sent. Och hon är kvinna. Det är det originellaste med henne – hon har förblivit kvinna. Man väntar sig att när en dam beträder ett område, som så helt dominerats av männen, hon skall kavla upp ärmarna, spotta i nävarna, försöka vara så karlaktig som möjligt. Och kopiera dem. Men Barbro Boman går stilla och säkert sin egen, kvinnliga väg. Hon är inte aggressiv. Tvärtom. Hon svänger med en vit flagga i könskampen. Hon vill inte strid utan fred. Hennes film är en skilsmässo­film, men hennes budskap lyder; det är aldrig för­sent att lappa ihop ett äktenskap, hur trassligt det än ter sig. Om det är nånting hon angriper aggressivt så är det kvinnans prestigekänsla att alltid vilja ha rätt i äktenskapet ..."

Filmen är kanske inget mästerverk men den är definitivt sevärd. Den belyser äktenskapet, könsroller och generationsgap på ett utifrån 1950-talets normer intressant sätt och Inga Landgré är lysande i huvudrollen. Dessutom, att detta är en av få filmer som regisserades av en kvinna under många år gör filmen än mer värdefull.

Efter Det är aldrig för sent flyttade Barbro Boman till Köpenhamn. Där arbetade hon med teater och att göra film om den danska barnavården. Hon hade ett stort socialt engagemang och ett särskilt öga till barnen. 1957 hade filmen Vägen genom Skå premiär. Den regisserades av Hans Dahlin men manus stod Boman för. Den blev ett inlägg i debatten om den omdiskuterade barnbyn Skå på Färingsö i Mälaren, där barn med psykiska och sociala problem bodde. Boman tog med sitt manus ställning för de mjukare behandlingsformerna som Skå stod för.

Därefter regisserade Boman bara en långfilm till, Svenska flickor i Paris, som hade premiär 1961. Det hade varit spännande att se vad som blivit om Boman fått chansen att göra fler filmer.

Lova Hagerfors (2015)

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Görel och hennes man Arne har beslutat skiljas. Han är byggnadsingenjör och har länge vantrivts med sitt jobb. Nu ska han slå sig ihop med vännen Nisse för att förverkliga sina arkitektoniska drömmar.

Det nya jobbet kommer att innebära att Arne knappt kan försörja familjen, konstaterar Görel an!klagande. Men han kan inte tänka sig att fortsätta med ett arbete han föraktar. Man kan leva för hem och familj, säger hon.

Görel, som med barnen ska flytta hem till sin mor, besöker modern. Modern är sorgklädd. Görel frågar om hon måste gå klädd så. Det är ju ett år sedan mormor dog. Jag sörjer henne, jag, svarar modern.

Görel går för sig själv i moderns våning. Hon minns hur föräldrarnas skilsmässa ledde till att hon och hennes mor flyttade till mormor. Hon minns uppståndelsen när hon återvände efter att ha varit ute på egen hand och bland annat träffat en främmande pojke. Och hon minns hur hennes far kom för att be hennes mor återvända till honom. Han sa att det var henne han älskade. Men mormor förhindrade återföreningen.

Görel minns hur hon som tonåring lärde känna Arne och att mor och mormor såg på bekantskapen med illa dolt missnöje. Hon minns måndagen 10 maj 1943:

Görel och Arne skrapar en båt på en strand. Ett flygplan dånar fram över himlen. Om det blir krig i Sverige, tror jag min familj skulle bli nazister, säger Görel. De är alldeles likgiltiga för andra än sig själva.

Görel kommer hem sent denna måndag. Arnes far har skickat med henne ett fång blommor. Jag tar inte emot mutor, säger hennes mor och börjar stormskälla. Nu är väl barn på väg också, antar hon. Görel får veta att hon är en slyna.

Samma natt kommer Görel tillbaka till Arne. Jag vill att vi ska vara tillsammans riktigt, säger hon. Morgonen därpå talar de om giftermål.

Görel tänker på moderns ekonomiska bekymmer, när mormor senare blev sjuk och skulle ges dyrbar vård. Och hon kommer ihåg Arnes lidande över det arbete han tycker är meningslöst och över att inte få förverkliga sina idéer.

Åter i nuet frågar Görel sin mor, om hon någonsin ångrat att hon skilde sig. Det finns inte en dag som jag inte har ångrat det, svarar modern.

Görel har kommit hem till Arne för att hämta sina saker. Han ber henne följa med till båten.

De står vid samma båt som de hjälptes åt att skrapa en majdag 1943. Är det för sent för oss att börja om? frågar Görel. Det är aldrig för sent, säger Arne.

Pressreaktion Svensk filmografi

Det är aldrig för sent har en hel del brister, både dramatiskt och i personskildringen, konstaterade de flesta stockholmskritikerna. Men regissören och manusförfattaren Barbro Bomans ambitioner var det inget fel på, och hon önskades lycka till och välkommen tillbaka.

StT (Robin Hood): "Vi har fått en kvinnlig filmskapare, Barbro Boman. Hon har både skrivit och regisserat Det är aldrig för sent. Och hon är kvinna.

Det är det originellaste med henne -- hon har förblivit kvinna. Man väntar sig att när en dam beträder ett område, som så helt dominerats av männen, hon skall kavla upp ärmarna, spotta i nävarna, försöka vara så karlaktig som möjligt. Och kopiera dem.

Men Barbro Boman går stilla och säkert sin egen, kvinnliga väg. Hon är inte aggressiv. Tvärtom. Hon svänger med en vit flagga i könskampen. Hon vill inte strid utan fred. Hennes film är en skilsmässofilm, men hennes budskap lyder; det är aldrig försent att lappa ihop ett äktenskap, hur trassligt det än ter sig.

Om det är nånting hon angriper aggressivt så är det kvinnans prestigekänsla att alltid vilja ha rätt i äktenskapet. (-)

Barbro Boman har studerat Ingmar Bergman. Hon använder den invecklade återblicksteknik han brukat i flera filmer. Man förflyttas ständigt i tid, fram och tillbaka, alla tre kvinnorna visas i olika åldrar. Men Barbro Boman berättar på sitt sätt.

Hon behandlar samma östermalms-människor, som Bergman, Hasse Ekman m fl sysslat med. Men hon ser dem annorlunda. Hos henne finns inga ruggigheter, inga fula ord. Hon är långt ifrån pryd, men hon klär inte av människorna inpå bara skinnet. De får behålla kläderna på, och ändå tränger hon en god bit under skinnet.

Hon visar 'gestaltskapande fantasi', för att använda ett fint uttryck. Ännu har hon svårt att utforma de stora, genomgående rollerna -- både som författare och personinstruktör. (-)

Men förbluffande bra ritar Barbro Boman upp små levande, individualiserade bifigurer i några få streck. Konstfackflickan Monica Nielsen, skulptören Björnstrand, Hugo Björne med flaggstången, homeopaten Carl-Gustaf Lindstedt m fl har enda felet att vara alltför bra: de intresserar så att man ville se mer av dem. De splittrar helhetsintrycket.

En lovande debut. En frisk fläkt. Måtte Barbro Boman förbli kvinna."

Expr (Staffan Tjerneld): "Barbro Boman, som både skrivit och regisserat den här filmen, är full av hederliga avsikter. Ja, nästan för full. Hade det bara funnits några små sneglingar åt publi!ken hade hennes film nog inte blivit så långtråkig som den nu är.

Att skildra några frusna, osjälvständiga kvinnor, som inte kan lösgöra sig från mödrar och barndomsmiljö, har tydligen varit hennes mål. Och då det gällt de borgerliga miljöerna har hon inte lyckats så illa. Men med människorna är det sämre beställt, vilket tydligen berott på en osäker personinstruktion. Annars skulle några av de medverkande inte ha kunnat spela så i blindo.

Över huvud taget fattas det pregnans, både i dialogen och bilderna. Det pratas mycket, men man kommer ingen vart. De agerande har en massa saker för sig, men sällan något väsentligt. Att ett och annat trots detta går hem beror på Inga Landgrés svala naturcharm och Bengt Blomgrens soliditet. Det förskräckliga slutet kan dock ingenting rädda."

AB (O K-man): "Den här filmen visades i förhandsvisning häromdagen. Sedan dess har jag gång på gång försökt finna något existensberättigande för den. Jag har bara funnit ett -- Inga Landgrés spel. Hon visar i sin roll som ung, förälskad flicka att det ännu inte är för sent att ge henne en värdig huvudroll. Men hon gör det i en fladdrig, likgiltig film, som obarmhärtigt avslöjar att regissören gjort en på tok för tidig och omogen debut."

Kommentar Svensk filmografi

Under 50-talet regisserades två svenska långfilmer av kvinnor. Den ena är Barbro Bomans Det är aldrig för sent, den andra Mimi Pollaks Rätten att älska (1956) som hade Stockholmspremiär sex dagar senare.

Barbro Boman (1918-1980) hade lång och blandad filmerfarenhet, när hon fick möjlighet att regissera Det är aldrig för sent. Redan i början av 1940-talet gjorde hon sitt första (och enda) försök som scripta vid inspelningen av Magistrarna på sommarlov (1941). Därefter kom hon att ägna sig åt manusbearbetningar och var bland annat ett tag chef för SF:s manusavdelning. Före långfilmsdebuten regisserade hon också ett antal beställningsfilmer.

Barbro Boman kom att regissera en långfilm till, Svenska flickor i Paris (1962), enligt produktionsuppgifterna med Peter Weiss som ansvarig för bildregin. Hon hade även skrivit filmens manus.

Dessutom har Barbro Boman fått ytterligare ett långfilmsmanus inspelat, Vägen genom Skå (1957). Filmen regisserades av Hans Dahlin.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se